Renfanorna vid Kontinentalbanan

Sedan i februari bor jag hundratalet meter från Kontinentalbanan, där gods fraktas till Trelleborg för att tas med färja till Sassnitz, och där persontåg går runt runt i Malmös nya ringlinje. Oron över att det skulle vara slamrigt att bo så nära tågen förbyttes -- det visade sig att de inte hörs alls från lägenheten -- i ett mys över att bo so nära "vägen ut", "vägen till kontinenten".

Att bo nära en järnväg innebär däremot att man avleds en del när man är på väg någonstans. När jag ska österut cyklar jag först några hundra meter norrut längs med järnvägen för att komma till en järnvägsövergång. Och det är de där hundra meterna som det här blogginlägget handlar om. Under corona-året 2020 cyklade och gick jag där otaliga gånger. Man var ju sällan ute och gjorde något, men något skulle man ju göra så det blev de där cykelrundorna till Friskis (innan coronan slog till i Skåne i höstas), till tennisbanorna vid gamla Bulltofta flygplats, eller bara ut i största allmänhet.

På vänster sida, små industrier: plast, andra oklara tillverkningar, och en trähandel för byggbranschen. På andra sidan spåren: industribebyggelse mer från det tidiga 1900-talet, tegel, graffitti. Här har jag trampat i varje väder sedan mars och följt årstidernas gång genom dikesblommorna: renfanorna, hundkäxen, vallmon. Renfanorna, med de gula knopparna och den fräna doften, min madeleinekaka till "ängen" (ödetomten) i villakvarteret där jag växte upp. Och den lite nergångna industriella miljön, stans baksida, som ger mig ett kroppsminne av att vara på Söder i Halmstad cirka 1994.

Jag får dela den här cykelbanan med några skejtare då och då, men oftast har jag den för mig själv: som en ficka av staden som glömts bort och lämnats till mig. Det finns något rogivande i sådana obetydliga platser i stan.
 

Uffe: "Mellan hägg och syrén"

”Är inte alla romantiker /Kan en människa va nåt annat / om hon vill leva det här livet rätt och riktigt” -- Ulf Lundell

Uttrycket "mellan hägg och syren" förknippas ofta med en särskilt njutbar del av försommaren, perioden mellan blomningstiden för hägg respektive syren -- wikipedia

"Mellan hägg och syrén" skrev Uffe efter Kär och galen-succén och som tidigare konstaterats på bloggen så skulle en hel skiva heta så, men svårmodet och skilsmässan kom emellan och istället gjorde Uffe Den vassa eggen. Låten "Mellan hägg och syrén" kom därför inte ut förrän 1995. Men vilken låt det är. Muntergöksuffe när han är som bäst!

Du kommer tillbaka

Mellan Hägg och syrén

År efter år

Mellan hägg och syrén

Det har hänt att jag önskat

Att du lät mej va ifred

Jag har längtat mej genom månader

Efter just ditt ansikte

Att det var det jag fick se.

Du ler mot mej

Mellan hägg och syrén

Du håller mej fången

Mellan hägg och syrén

Jag kommer från november

Jag vet vad nätterna har för namn

Du jagar undan mörkret

Och håller mej kvar i romansernas famn

Och viskar: underbart! Underbart!

Underbart!

Mellan hägg och syrén

...

Du säjer: Hjärtat vinner

Mellan hägg och syrén

Men blodet brinner

Mellan hägg och syrén

Och att den branden har en mening

Det har jag för längesen lärt

Men när allt sen ligger i aska

Har man rätt att fråga vad det var värt

Du viskar: underbart! Underbart!

Underbart!

Mellan hägg och syrén

Mellan hägg och syrén

När kärleken bränner

Mellan hägg och syrén

Då är vi vänner

Men i Augustis gula sken

Blommar ledan på sin gren

Du flyr in i hösten och lämnar mej kvar

...

texten plockad från Allt om Uffe

Blommor topp 5, #1 - Isranunkel

Idag är det fredag, och jag tänkte fira veckoslutet med att avslöja förstaplatsen på listan över mina svenska favoritblommor. Valet är enkelt. Vinnaren är: isranunkel.

Isranunkeln (ranunculus glacialis) tillhör blomfamiljen ranunklar och är därmed släkt med flera vanliga inslag i vår hemmaflora, som smörblomma och vitsippa. Men isranunkeln är väldigt mycket mer hardcore än sina sydländska släktingar.

Den är nämligen en arktisk blomma som växer högt uppe i de svenska fjällen, i norra Ryssland, Alaska och i Alperna där den blommar på mer än 4000 meters höjd. Den trivs bäst i extremt karga och näringsfattiga miljöer, som till exempel i gamla snölegor, där dess frön kan ligga i träda i åratal tills snön plötsligt en dag smälter bort och den börjar blomma.

Jag har fjällvandrat en hel del genom åren, och isranunkeln är i mitt tycke ett av de finaste inslagen i fjällen. Man kan gå en hel dag på någon stenig miserabel högslätt i Sarek där regnbyarna kommer och går och det enda man ser är dimma, block och svarta mossiga gölar. Sinnet försätts lätt vid de tillfällena i ett tillstånd som ibland beskrivs som "vildmarkens tryck" - en känsla av naturens tomhet och skoningslöshet kommer över en, man känner sig väldigt långt borta från mänsklig värme och gemenskap, liksom klämd mellan det dåliga vädret och den oländiga terrängen. Man känner sig nedstämd, ensam och liten.

Och så ser man plötsligt en isranunkel lysa som en ensam stjärna på ett svart himlavalv av mossa och stenblock. Efter att ha halkat fram timmavis i landskap där nästan ingenting tycks kunna leva, är åsynen av blomman smått osannolik och överväldigande. Jag må vara blödig och pretentiös, men jag blir fan tårögd av hur fint det är att något så litet och vackert kan överleva och till och med blomma på så karga och bistra platser.

På så sätt förmedlar isranunkeln ett på samma gång djupt existentiellt och lite banalt budskap: även i de mest hopplösa lägen finns det hopp för livet. Isranunkeln ger fingret åt ett kallt, likgiltigt och obönhörligt universum.

Blommor topp 5, #2 - Rallarros

Nu har turen kommit till andraplatsen på min topp fem-lista över svenska blommor, och den går självklart till rallarrosen.

En introduktion till rallarrosen (chamerion angustifolium, också känd under namnen mjölke och mjölkört) behövs väl knappt. Det räcker att kasta ett öga på den här bloggens rubrikbild för att förstå att det här är en blomma som kickar skiten ur det mesta. Rallarrosen blommar längs banvallar och älvar, på ängar och runt gamla bortglömda torp, och plockar i alla fall hos mig fram nästan obehagligt nationalromantiska känslor.

Rallarrosen är sturm und drang.

Om kaprifolen representerar västkustbygderna så är rallarrosen inlandsblomman par excellence. Den skimrar mot en bakgrund av mörka granskogar, hyggen och parkeringsplatser som ett ensamt bluesigt munspel i den svenska sommarkvällen. Den är också en blomma som gör sig bäst i regnväder, eftersom fuktig luft förstärker färgen så att den nästan blir självlysande. Den kan lyfta anden hos mången vägtrött bilförare som dricker bryggkaffe från en snart nedlagd mack och spanar ut över skogar och sjöar i nån bortglömd avlägsen glesbygd.

Rallarrosen är en roadtripblomma.

Och den blommar sent - trots att det redan är september finns fortfarande chansen att se dess lila uppenbarelse längs en gammal järnvägsräls nära dig.

Rallarrosblues

Blommor topp 5, #3 - Vallmo

Vallmo - förlamande fin

Nu har turen kommit till tredjeplatsen på min lista över mina fem favoritblommor. Den platsen innehas av vallmo.

Vallmo skulle jag misstänka är en blomma som många har som en av sina favoriter. Den är röd, rund och harmonisk i formen, och växer vilt i de sydsvenska åkermarkerna. Den är ett romantiskt färgstänk i våra senmoderna odlingslandskaps monokulturer.

Vallmo har också en suggestiv aspekt, en mörk sida - en variant av blomman används för att framställa opium, råvaran till morfin och heroin. Är man lite poetiskt lagd kan man alltså hävda att vallmo bär på en både underbar och livsfarlig skönhet.

Min egen relation till vallmo är också tvetydig, och starkt präglad av 1) tonår, 2) kärlek och 3) Gotland. Första gången jag på allvar slogs av vallmons storhet var en sommarkväll någon gång i slutet av juni 1997. Jag var kär i en tjej men för feg för att ta några initiativ så inget hände någonsin, vi gick bara fram och tillbaka på de gotländska klapperstenstränderna, under tallarna strax ovan strandlinjen, och längs fälten in över land. På de där fälten växte massor av vallmoblommor som var smärtsamt vackra i kvällsljuset, och såklart en perfekt backdrop till min likaledes smärtsamma tonårsupplevelse av förälskelse, tafatthet och förlorade chanser.

Vallmo blåser därför liv i bitterljuva tonårsminnen som fortfarande femton år senare kan bränna till i blåa stunder. Lite som blommornas svar på Henrik Berggren.

Henrik Vallmo Berggren

Blommor topp 5, #4 - Tussilago

Näst i tur på min topp fem-lista över blommor kommer tussilago.

Tussilago har, när man väl kommit över det fåniga namnet (som betyder hostdämpare), väldigt fina kvalitéer.

Den är ju en av de första blommor man ser på våren. Redan i februari-mars kan den ju börja dyka upp längs vägkanter och i diken. Tussilago är en fighter som faktiskt inte står maskrosen långt efter i gatsmarthet. Det är så härligt att se den trotsa smutisga, brundammiga väggrenar och sunkiga dikesrenar på vårkanten.

På mina vårpromenader i söderort är tussilagon ett välkommet sällskap där den tittar upp i högarna av gammalt grus som hundratals små gula återspeglingar av den första vårsolen.

Tussilago är lite som vägarnas kung, en slags botanikens byracka, en luffarblomma. Vem kan inte ta en sådan till sitt hjärta?


Recept på tussilagohonung, tussilagopannkaka och tussilagocigaretter (testas på egen risk)! OBS hatten, västen och inte minst strumporna!

Blommor topp 5, #5 - Kaprifol

Kaprifol - countryblomman

Trogna läsare vet att vi gillar listor här på LiL. För att dröja kvar lite i sommarkänslan tänkte jag således lista mina fem svenska favoritblommor här på bloggen. Vi börjar med femteplatsen.

Kaprifol har alltid legat mig väldigt varmt om hjärtat. För mig fyller kaprifolens utseende och doft lite samma funktion som flera av mina favoritcountrylåtar - den påminner mig om hembygd, hemlängtan, och om de avtryck ens barn- och ungdomsårs landskap har gjort i en.

Kaprifol växer nämligen frekvent på många ställen i Bohuslän, landskapet där jag är uppvuxen. Häckarna och pergolan runt huset där jag vuxit upp är fulla av kaprifol, den växer överallt på öarna, längs stränderna och i klippskrevorna vid västerhavet. Det är dessutom en väldigt vacker blomma, lite orkidélik, samtidigt som den också har ett obehagligt drag av att klänga sig fast vid annan vegetation och långsamt kväva den.

På samma sätt kan ju tanken på ens uppväxt utanför en tråkig småstad i periferin kännas på samma gång vacker och kvävande. De bästa countrylåtarna kan plocka fram en stark hemlängtan hos mig, samtidigt som jag är väldigt glad att ha tagit mig långt bort hemifrån.

Och det är just den här slitningen mellan nostalgi och ångest inför ens hemtrakter som kaprifol väcker hos mig.