Johannes Vidéns skiva

Johannes Vidén live på Pustervik, mars 2012

Johannes Vidéns skiva Frid över en stjärna som föll kom i mars och tog genast en naturlig plats i mitt liv. Våren 2012 minns jag som att gå upp- och nedför Sveavägen och Odengatan med "Jag och Bergman", "Solsidan" m fl låtar i öronen. Skivan var och är exakt så bra som jag hade förväntat mig, och anledningen till att jag ännu inte recenserat skivan än tror jag är just den: det känns märkligt att recensera ett så tidlöst mästerverk  – som om jag nu skulle sätta mig ner och recensera Darkness on the Edge of Town, förmätet: "-Det här är en jättebra skiva! -Nähä?".

Det är en rik och mångsidig men samtidigt sammanhållen skiva, Frid över en stjärna som föll, från snabba pophits som "Solsidan" och "Självsabotören" till "dansbandsballaden" "Sen jag har älskat dig" och boogierocken i "Uppväxt t/r". I det närmaste unikt för Johannes Vidén är förmågan att förmedla välformulerade texter oansträngt och naturligt:

"Det som Hjalmar Bergman skrev
Det är sanning det
Han såg ... och hopplös strid
Mänskoläppars falska grin
Sorgen i sin egen tid
Så ruset blev hans tidsfördriv
Och graven en för tidig frid"

("Jag och Bergman")

"Före gryningen är den mörkaste timman
Hjärtat rusar och ögonen är blinda"

("Det kommer ordna sig")

Betyg på skivan: fem glada laxar av fem möjliga.

---
Skivan finns på Spotify, här.

Ulf Lundells bildkonst

Det var tre förväntansfulla konstkorrespondenter som satte sig i Saaben och styrde hjulen mot Finntorp i Nacka strax öster om Stockholm där Ulf Lundell ställde ut ett urval av sin senare bildkonstproduktion.

Regnet öste ner utanför galleriet, som låg inklämt mellan punkthusen och den nedlagda bensinmacken i Finntorps centrum. Vi trotsade blötan och blev välkomnade med salta pinnar och dricka. Ett femtiotal verk ställdes ut på två våningar i vad som såg ut som en gammal industrilokal. Uffes musik strömmade ut högtalarna. Vi hade sällskap av mestadels medelålders par där han hade slitna gymnastikskor och hon färgglada gummistövlar. Stämningen var avvaktande positiv.

Finntorp, Nacka, Världen

Tavlorna på övervåningen hade fåglar som genomgående tema. Urklipp ur gamla fågelböcker eller planscher satt uppklistrade på dukarna, och runt omkring hade Uffe kladdat rikligt med färg i abstrakta mönster, ibland kompletterat med diverse slagord ur punkhistorien i stil med "I am a killer" och "han är en killer too". Collagetekniken var genomgående, och förutom nämnda fåglar fanns också bilder på rockstjärnor, indianer och kvinnor.

Kvinnor, ja. På nedervåningen i galleriet hade nästan varje tavla en uppklistrad bild på en kvinna, ofta topless eller naken. Många av bilderna såg ut att komma från i bästa fall fotografiska böcker, i de värsta från mjukporrtidningar. En av tavlorna var kanske mest kongenial med den allmänna bilden av Ulf Lundell - tre bilder var basen i tavlan, en bild på en strandmodell i minimal bikini som särade mot kameran, en på en Harley Davidson eller motsvarande motorcykel, och en bild på två vita hästar på en hed som krökte på halsarna i en mystisk pose. Som Erik klokt sa om tavlan, det här ser ut som ett kollage jag hade kunnat göra när jag var tolv år för att beskriva Ulf Lundells värld. 

Det var en tragikomisk upplevelse att se Uffe reducera sin inspiration till något så banalt. Alla bilder på nakna kvinnor som ibland dessutom tog på sig själva kan väl i bästa fall ses som Uffes sätt att kommentera bilden av sig själv, men jag tror tyvärr att det helt enkelt är så hans konstnärliga inspiration tar sig uttryck. Så ser Lundells bild ut av Kvinnan med stort K, den vilda och mystiska, ständiga gäckande varelsen som han alltid dragits till men aldrig kunnat släppa inpå livet. Ett väsen som Uffe från sin motorcykel som han "bara dragit iväg på" ser springa naken på en hed bland vilda hästar.

Bäst före-datum passerat

Detta överensstämmer väl rätt bra med "isärhållandets logik" som vi skrivit om tidigare här på bloggen. Just det här ämnet, Lundells kvinnobild, förtjänar ett eget inlägg där skribenten är bättre påläst. Men genom att sätta kvinnan på piedestal, göra henne till bärare av mystiska egenskaper och genom att förbinda eskapistiska förhoppningar om självförverkligande med henne försämras ju förutsättningarna för att kunna dela sitt "inre rum" med en kvinna rätt rejält. I sin konst är Uffe väldigt objektifierande. Kvinnan och mannen i hans konstnärskap är väsenskilda och kan inte identifiera sig med varandra. Lundells kvinnobild kan således kanske ses som ett väldigt effektivt konstnärligt och romantiskt isärhållande, och han har själv sammanfattat problemet med den i låten "Ett stenbord i Toscana:


Jag har alltid trott att kvinnan står för nåt högre
för hoppet, för framtiden, för sanningen
romantisk kan hända, en piedestalfilosofi,
det är sant.
Men i kvinnan har jag sökt och längtat
en hemlig bundsförvant
en reskamrat för vägen ut
till ett större och rikare liv.
Kroppen har sin hunger
ögat sin lust, men det är ditt
väsen jag är mest förtjust i


Dessa rader talar ju för sig själv, och jag hoppas att vi kan återkomma till det här ämnet på bloggen snart.


Utställningens var dock inte bara beklämmande. De bästa bilderna var enkla målningar inspirerade av Uffes egna låtar, här nedan Gå upp på klippan. Här når han ändå fram till ett enkelt, lite naivistiskt uttryck som i och för sig kanske förutsätter att man hört låten för att uppskatta tavlan. Vilket för övrigt är talande för Ulf Lundells konstnärskap - han är bäst som låtskrivare och artist, inte som konstnär. Det var också vår slutsats när vi lämnade galleriet för varsin kaffetår och kardemummabulle på Finntorps konditori.

Gå upp på klippan

Niclas Wahllöf recenserar Richard Hawley

En recension i dagens upplaga av DN fick mig sånär att sätta morgonkaffet i halsen. Niclas Wahllöf, som jag känner som en relativt anonym Stockholms-sval recensent, avslöjar en ganska hårresande syn på förändring och faktiskt - om man hårddrar det - en ganska hårresande människosyn överlag.

Hawley himself

Han skriver om Richard Hawleys senaste album, och konstaterar upprört att Hawley har brutit det oskrivna kontrakt som finns mellan artist och publik genom att helt byta inriktning. Jag har tidigare försökt skriva något här på bloggen om hur svårt det kan vara för konstnärer och artister att byta spår när de väl slagit igenom och etablerat något. Jag anser att förändring är något positivt, och även om man naturligtvis gillar att höra mer av något som man redan gillar beundrar jag de artister som trotsar sina egna och andras förväntningar genom att med tvära kast skapa oväntade och mångfacetterade verk.

Dessutom anser jag att personlig utveckling är viktig och bör främjas, något som Wahllöf uppenbarligen inte håller med mig om. Jag citerar det avslutande stycket i hans recension:

"Det är inte dåligt, lsd-rock kan vara trevlig, men det här tjänar mest som påminnelse om att det aldrig får finnas något kontrakt mellan artist och publik. Det är som om en gammal vän dök upp till en lunch i dreads, eller något. Okej…. vi hörs."

Jag vet inte om det hela bara är ett missriktat skämt som går mig helt förbi, och kanske är jag överdrivet känslig i sådana här frågor, men att det är självklart att man inte skulle uppskatta sällskapet av en gammal vän ifall denne har skaffat dreads känns som en unken och tråkig åsikt. Inte minst när den åsikten framförs av en person som tjänar sitt levebröd på att konsumera och betygsätta kultur.