Visar inlägg med etikett Tall. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tall. Visa alla inlägg

tisdag 15 juli 2025

Den franska rivierans tallar


 

Om det finns något träd som spelat en särskild roll här på bloggen så är det tallen. Tallarna i Kärrtorp (och andra av Söderorts funkisförorter), såväl som de erosions-motverkande tallarna på den halländska kusten. Häromveckan upplevde jag en för mig ny typ av tall: den franska Rivierans tallar. I det soliga, varma, på somrarna ytterst torra klimatet på den franska medelhavskusten, så trivs tallarna av allt att döma lika bra som de gör i en svensk mönsterförort från 1940-talet, med bergsknallar och trevåningshus. Den lilla semesterorten Juan-les-Pins, ihopvuxen med Antibes, har till och med fått sitt namn från tallarna: namnet betyder helt enkelt, fritt översatt, "Johan hos tallarna". Mitt i stan, just vid ingången till konsertplatsen där ortens kända jazzfestival håller till om somrarna, finns också Tallparken eller Tallträdgården (Jardin de la Pinède). Tänk vilken känsla att gå in på festivalområdet här en varm sommarkväll 1965, luften mättad av den ljuvliga doften av solvarma tallar, segelbåtarna flyter just nedanför scenen, och John Coltranes kvartett går upp och spelar hela A Love Supreme. Ett osannolikt möte av medelhavstopologi, europeisk lyx, och amerikanskt avantgarde. När jag var där värmde festivalområdet just upp för Antibes reggaefestival (!) och det kändes som en paradox att genom scenbygget se enorma yachter ligga på redd där ute, ett par hundra meter ut, kanske inom hörhåll för de soundcheckande musikernas fördömande av "Babylon".



Här tänkte jag dock skriva inte om Tallparken utan om Antibes botaniska trädgård, Jardin botanique de la Villa Thuret. Det är en forskningsbaserad trädgård som drivs av den franska staten (dess L’Institut national de recherche pour l'agriculture, l'alimentation et l'environnement) och som arbetar med att studera Medelhavsregionens typiska träd och buskar. Därmed blir det en för en svensk fascinerande blandning av palmer, ormbunkar och tallar. Så här beskriver Wikipedia den botaniska trädgårdens samlingar:

The garden contains fine collections of cycads, conifers (with an exceptional collection of cypress), palms (30 species including excellent specimens of Jubaea), legumes (various species of Australian acacias), Mediterranean oaks, Australian Myrtaceae (Callistemon, Calothamnus, Eucalyptus, Melaleuca), a large collection of Pittosporum spp., and Proteaceae including Banksia, Grevillea, Hakea, and Leucadendron.

De vackra barrträden finns överallt i Juan-les-Pins och Antibes. De ramar in solblekta villor värda tiotalsmiljoner lika väl som tiovåningars lägenhetshus med utsikt över havet; de står bredvid en turistfälla på en gågata, eller en boulebana vid en tungt trafikerad väg ut ur stan. Och de skapar en egen, förtrollande färgskala och tablå: knallblå himmel, sand och grus, hus i schatteringar av vitt, beige och gråvit, strålande färgglada blommor i rabatterna, och så tallar, cypresser och andra barrträd.



måndag 19 mars 2018

Barrskog



Värderingen av olika typer av natur varierar över tid. I det sena 1800-talets nationalromantik uppvärderades de svenska skogarna av den tidens kulturmänniskor. De stora skogar som tidigare, liksom fjällvärlden, hade setts som kaotisk och skrämmande vildmark, kunde nu istället ses som vemodiga, vackra tempelsalar -- skogen kunde bli ”en plats för kontemplation, stillhet och ensamhet”, konstaterar etnologen Orvar Löfgren i en fin essä.

Jag tänker mig Arvid -- förlåt för eventuell fultolkning, kompis! -- och många andra av dagens naturvurmare i Sverige som sentida utlöpare på denna tråd i svensk historia. Naturen som plats för kontemplation och skönhetsupplevelse, även -- eller kanske just när -- när den inte böjer sig för våra inomhus-inrednings-konventioner. Fjället, skogen.

I upplysningstidens Sverige var det annorlunda. Italiensvärmaren Carl August Ehrensvärd förklarade år 1800: ”Vad granar angår hatar jag dem nu mera än nånsin /.../ den runda formen som lövträden giva är agreablare än den uddvassa barrskogen”. Tallen, kanske vårt favoritträd här på LIL, med sin smäckrare kontur jämfört med granen började däremot omvärderas redan då.

Vissa saker är mer konstanta. Smålands fulhet hör därtill. Ehrensvärds samtida, poeten Oxenstierna sade om den otillgängliga småländska naturen: ”Jag genomvandrar ett land vars ohyggelighet ej kan beskrivas”.

Referens
Orvar Löfgren (1993) ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm: Natur och Kultur).