Boktips: Flodernas bok

Osannolikt nog har jag hunnit läsa några böcker första kvartalet 2018, och den bästa av dem är Flodernas bok av Nina Burton.

Flodernas bok är en, som titeln antyder, vindlande reseberättelse och kulturhistorisk essä längs de tre europeiska floderna Rhone, Rhen och Themsen. Nina Burton reser i sin släkts fotspår från flodernas källor ut i havet och diskuterar längs vägen vilken roll floderna spelat, direkt och indirekt, för de samhällen som vuxit upp kring dem. Det är både naturvetenskapliga, idehistoriska och samhällsvetenskapliga betraktelser sammanvävda på ett väldigt sympatiskt sätt med Burtons egna släkthistorier och personliga minnen, iakttagelser och reflektioner.

Boken är fängslande på många sätt - dels tycker jag är Burton en väldigt god skribent, med ett flyhänt, direkt och personligt anslag som inte väjer för historiens stora idéer, naturens skönhet eller själens smärta. Och dels är själva upplägget - att följa en kulturtant/författare 65+ som flodluffar genom Europa på pensionärskryssningsbåtar och lastpråmar och reflekterar över livet - såklart oemoståndligt, i alla fall när författaren är Nina Burton. Ett fint exempel på stilen nedan:

Flodernas bok väcker verkligen reslusten, och uppmärksammar numera lite bortglömda (i alla fall som turistmål) städer som Basel, Köln, Strasbourg, Valence, Avignon och andra genom intressanta essäer om deras naturgeografier, ekonomier och kulturer. För en frihetsberövad småbarnspappa är det välkommen eskapism.

Barrskog

Värderingen av olika typer av natur varierar över tid. I det sena 1800-talets nationalromantik uppvärderades de svenska skogarna av den tidens kulturmänniskor. De stora skogar som tidigare, liksom fjällvärlden, hade setts som kaotisk och skrämmande vildmark, kunde nu istället ses som vemodiga, vackra tempelsalar -- skogen kunde bli ”en plats för kontemplation, stillhet och ensamhet”, konstaterar etnologen Orvar Löfgren i en fin essä.

Jag tänker mig Arvid -- förlåt för eventuell fultolkning, kompis! -- och många andra av dagens naturvurmare i Sverige som sentida utlöpare på denna tråd i svensk historia. Naturen som plats för kontemplation och skönhetsupplevelse, även -- eller kanske just när -- när den inte böjer sig för våra inomhus-inrednings-konventioner. Fjället, skogen.

I upplysningstidens Sverige var det annorlunda. Italiensvärmaren Carl August Ehrensvärd förklarade år 1800: ”Vad granar angår hatar jag dem nu mera än nånsin /.../ den runda formen som lövträden giva är agreablare än den uddvassa barrskogen”. Tallen, kanske vårt favoritträd här på LIL, med sin smäckrare kontur jämfört med granen började däremot omvärderas redan då.

Vissa saker är mer konstanta. Smålands fulhet hör därtill. Ehrensvärds samtida, poeten Oxenstierna sade om den otillgängliga småländska naturen: ”Jag genomvandrar ett land vars ohyggelighet ej kan beskrivas”.

Referens
Orvar Löfgren (1993) ”Nationella arenor”, i Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren, Försvenskningen av Sverige: Det nationellas förvandlingar (Stockholm: Natur och Kultur).

Expedition till världens ände

Vad är bra teve? Vad vill man se på teve? En sak som jag gillar är helt klart en dokumentär där en geolog ute på ett avtinat sommar-Grönland plockar upp en miljoner år gammal sten för att analysera bakterier på den, och börjar resonera om likheterna mellan människor och algmattor:

Eller där en marinbiolog i "Fuck everything and become a pirate"-t-shirt talar om att olika artgrupper historiskt dör ut då och då, med ett par miljoner års mellanrum, och att vi idag kan vara på väg till samma situation:

Kort sagt, jag rekommenderar Daniel Denciks film Expedition till världens ände från 2013, som finns kvar på SVT Play i en vecka till.

Mera vårkänslor

Fick ännu mer värkänslor idag när SMHI säger att nästa vecka ska det bli sjutton grader varmt samtidigt som jag snubblade över det här härliga klippet från Kalifornien. Två skäggiga män i Vans och hängslebyxor som bygger ett litet hus i en skogsbacke någonstans i solskensstaten. Kanske en lösning på bostadsbristen i Stockholm? Efter surdeg, korv och egengjorda inläggningar gissar jag att backstugusittare kommer att bli 2013 års modeord. Vad har man annars allemansrätten till?

Den halländska kustens tallar

Eketånga, oktober 2012

Man trivs bättre i vissa biotoper än andra. Vi alla tre på LiL, tror jag att det är rättvist att säga, känner oss instinktivt hemma i Söderorts "luft, ljus och susande tallar", trots att ingen av oss är uppvuxna där. En annan miljö som jag älskar och förstås känner mig än mer hemma i, är den halländska kusten. Tall och bergtall, björk, nyponbuskar, och långa sandstränder. Jag har alltid älskat den här miljön men tycker bara mer om den med åren, och häromveckan fick jag för mig att titta på hur den formats.

Och den är faktiskt inte så gammal. Tallarna och bergtallarna i områden som Eketånga i västra Halmstad, där mina föräldrar bor och där bilderna i inlägget är tagna, odlades i slutet av 1800-talet för att förhindra erosion av sandstranden. Idag har skogsväxten i vissa fall gått för långt, anser Länsstyrelsen som nu driver ett projekt för att glesa till skogen på sex platser längs med Hallands kust och därmed öka tillgängligheten och den biologiska mångfalden.

"Bergtall är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig. Grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna. Barken är gråbrun. Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från tall (P. sylvestris). Barren är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa. Kottarna är blanka, inte matta som hos tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.
Bergtall hör hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna. På de platser där den har planterats frösår den sig och måste betraktas som helt naturaliserad."

Den virtuella floran: Pinus mugo Turra

---
Tidigare bloggat på LiL om tallar: "Trädälskaren", september 2011.