Det tyska flummet

ett torg i Kölns Südstadt, augusti 2019. kanske inte riktigt lika flum-vänligt 

som Hamburgs alternativa kvarter, men inte oflummigt heller.

typisk tysk reklam

 typisk tysk buljong (fotad i eko-butik i Malmö)

 

Augusti-september 2019 var vi i Paris. I denna Greta-tid åkte vi tåg dit: från Malmö till Hamburg, en natt där, en dags resa med byte nånstans i närheten av Karlsruhe. På vägen hem stopp i Köln. Att resa direkt från Hamburg till Paris påminde starkt om en gammal spaning: det tyska flummet!

Vad som verkligen påminde oss om flummets starka ställning i tysk kultur, var hur otroligt kött-orienterad den franska matlagningen är. I Hamburg är det väldigt enkelt att knalla runt och hitta vegetarisk eller varför inte vegansk mat på restauranger. I Paris är däremot en köttbit med pommes fortfarande normen.

Tyskland är såklart ett köttigt land -- mustascher, stora bilar och Eisbein -- men vad jag vill beskriva här är snarare den stora subkulturen tyskt flum. Finns det något annat stort land där antroposofi, naturmedicin, skepsis mot storföretagen (de enda jag et som har anonyma facebookkonton är tyskar) och andra klassiska bärande punkter i en flumkultur som kanske t o m kan spåras tillbaka till det tidiga 1900-talets proto-hippies? Jag tror inte det!

Som en korre i p1 konstaterade idag: i Tyskland är folk så skeptiska mot storföretagens informationsinsamling att de inte ens vill betala med kreditkort utan hellre med ospårbara kontanter.

Det är som ett kluster av vanor, idéer och föreställningar: "ekologiskt", vegetarisk mat, skepsis mot storföretag... Inte en subkultur utan problem, men ändå en med en viss charm. Det tyska flummet.

Bert Kaempfert - That Happy Feeling

Ibland får all analys, konkretisering, politisering och diskussion ställas åt sidan. Allt annan undantaget behöver vi alla en injektion med pur lycka då och då, och vad kan bättre hjälpa oss med det än mycket taffligt dirigerad instrumental populärmusik från Tyskland?

Pluspoäng för elbas-soundet, körsångarnas handklapp, samt frisyren på mannen längst till vänster i trombon-sektionen.

Funkislycka i Britz

För ett par veckor sedan var jag på semester i Berlin över en helg, och en av sysselsättningarna var att kolla på de världsarvsmärkta 1920-talsbostadsområdena Britz i Neukölln söder om stan, och Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg strax nordost om densamma. Britz var det område som gjorde klart starkare intryck, och vad jag ska skriva om här.

När man kommer in i Britz, som började byggas 1925, möts man av en stor länga som kallas "Röda fronten" (Rote Front) på grund av både husets storlek och färg, och av arkitekternas och stadsplanerarnas politiska färg. Arkitekten Bruno Tauts design utmärks av att vara färgglad, vilket vi ser här tydligt på dörrarna.

Britz är i stora delar kulturskyddat och hyresgästerna/ägarna får inte ändra på färgschema eller liknande. Detta fick jag berättat för mig av en mycket trevlig dam på ett ideellt drivet café/museum över området, som jag verkligen vill rekommendera. Att husen är reglerade på detta sätt påverkar också såväl priser som vilka som väljer att bo här -- arkitekturintresserade är överrepresenterade bland de boende här, berättade den härliga kvinnan som själv köpte sin lägenhet här bland annat på grund av den fantastiska funktionalismen.

Också nästa foto visar hur Taut och de andra arkitekterna skapade variation i området genom smart användande av färg.

De två nästkommande fotona kommer från en annan del av Britz och ser onekligen ut som att de skulle ha kunnat tas i Hammarbyhöjden eller Årsta. Och svenska arkitekter och stadsplanerare som Uno Åhrén var förstås influerade av tyskar som Bruno Taut och Martin Wagner.

Britz är faktiskt det finaste bostadsområde jag någonsin sett. Vackert att vila ögonen på, och en del av en fin, funktionalistisk historia. Det är enkelt att ta sig dit med U-bahn linje 7 och jag vill rekommendera ett besök till alla arkitekturintresserade som råkar vara i Berlin.