måndag 26 november 2012

Förortspoesi av Greider

Årsta. bild från Wikipedia

Förorten har inte varit ett populärt ämne i svensk poesi, konstaterade Göran Greider på 90-talet. Själv jobbar han på att jämna ut detta förhållande: hans nya diktsamling Och dagarna är som små sekel utspelas till större delen i Stockholmsförorten Årsta. Dan Hallemar skriver fint om boken i Expressen:
"Sverigeromantiken hoppade över en plats längs tunnelbane-, buss- eller spårvagnslinjerna. De små folkhemsför­orterna med sina små torg, sina – så här års – tömda fontäner, sina tallar mellan husen. Jag bor på en sådan plats, mina barn har växt upp där de senaste tio åren. Jag har kommit hem nästan varje dag de senaste tio åren, men ingen har skrivit dikter om vår hembygd som berör mig, ingen har satt ord på varför jag tycker om att komma hem just hit.

Förrän nu. Göran Greider har stått i 20 år på en balkong i närförorten Årsta och tittat ut bland tallarna ("den gren som hela Årsta hänger på") och rökt och diktat. Resultatet är boken Och dagarna är som små sekler. Och jag vill skriva hembygdsmusik till det han skriver:

"Tidiga vårar / finns en särskild gråhet i förorterna / Perrongerna urblåsta / de bleka ansiktena / all den grönska som förorterna / är så beroende av har ännu inte slagit ut / Skräp rullar över gatorna, allt som kom fram. / De få affärerna orkar inte lysa upp med några färger. / Ändå förnimmer jag det: ren kärlek / till de här ytorna som jag, och min fru / och min dotter vuxit in i / Videobutikens dörr går knappt att öppna / i den hårda blåsten."

Det är förströdd förortsdikt, "som ett försvinnande ingen märker". Greiders dikter tycks skrivna i de där ögonblicken vi alla låter passera. /.../ Hans dikter skulle kunna vara de vackraste Facebook-uppdateringar.
När de här förorterna byggdes var byn förebilden. Riksbyggens projektledare Ivar Olsson skrev 1954 i en text om Årsta att "det är vår förhoppning att Årsta Centrum skall fylla uppgiften att skapa en sund lokalpatriotism som befordrar föreningsliv och affärsverksamhet i syfte att ge denna stadsdel sin egen atmosfär och därmed skapa förutsättningar för kollektiv samverkan", arkitektbröderna Ahlsén formade en samarbetskommitté med "representanter från samtliga hyresgästföreningar, politiska organisationer, idrott, företagare, ideella sammanslutningar mm".

Det utrymme där de flesta av Greiders Årstadikter utspelar sig är i just denna halvoffentlighet, mellan det privata (Göran röker på balkongen) och det offentliga (Göran Greider pratar i radio). Det halvoffentliga är krockkudden mellan familj och arbete.

Det finns något trösterikt i att få befinna sig där. Något blir synligt: ett samhälle, en möjlig gemenskap. "Byar: / att få syn på folk"."
Dan Hallemar recenserar Och dagarna är som små sekler i Expressen 23 november.

söndag 25 november 2012

Cecilia Persson på galan Jazzkatten, 13 november

Cecilia Persson ensemble live på Fasching/Jazzkatten, 13 nov 2012.
foto av Mattias Ahlm, från Sveriges Radio


Pianisten Cecilia Persson, som förutom i eget namn bl a spelar i Paavo, fick för två veckor sedan priset Jazzkatten i kategorin "årets kompositör". På galan Jazzkatten, på Fasching i Stockholm, framförde hon i en niomannakonstellation också ett beställningsverk som beställdes av P2 förra året. Detta stycke var helt lysande och utan att ha något vettigt att säga om det så vill jag bara göra reklam för att man kan lyssna på det på P2:s hemsida, här. Lyssna lyssna!

Aislers Set på Storan, 23 november


Aislers Set i Stockholm i onsdags

Aislers Set på Storan i fredags

The Aislers Set, ett indieband från San Francisco som var ett av mina favoritband från 2001-02 nånting och några år framåt, har i år gjort en återföreningsturné efter att inte ha gjort någon skiva sedan 2003, och jag såg dem spela på Storan i Göteborg i fredags. Det var en fascinerande och väldigt fin kväll. Lite av en indie-reunion: i och med att de -- utöver en jullåt som kom 2010 -- inte gjort nånting på nio år så har de knappt några nya fans, utan publiken bestod säkerligen till stor del av folk som jag och mina vänner, 27-29-åringar som var stora fans för snart tio år sedan. Många ansikten som man mer eller mindre vagt kände igen, och ett lysande dj-set med en massa gammalt indiegodis som Talulah Gosh, Girls at Our Best! och McCarthys "Red Sleeping Beauty".

Och jag älskade spelningen; Aislers Sets skramliga Phil Spector-influerade tweepunk tryckte verkligen på alla rätt knappar. "Emotional Levy", "Catherine Says", "The Red Door" -- varje låt var en hit. För att vara ett bands kanske sista spelning nånsin var den väldigt osentimental och mellansnacket var sparsamt: med tanke på att låtskrivaren och bandledaren Amy Linton är arkitekt, så antar jag att bandmedlemmarna har goda liv också efter Aislers Set. Och över huvud taget var något av intrycket i fredags av en avslappnad och härlig kväll: en av mina kompisar konstaterade att för tio år sedan, när vi var tonåringar, så var man så mycket mer nervös och spänd för såna här saker, nu var det verkligen bara kul.

Det var också roligt att med Aislers Sets många texter om San Francisco -- Mission-området och annat -- att bli påmind om hur lyssningen på Aislers Set och andra indieband från SF, Portland och Seattle i början av 00-talet introducerade en till hipsterkulturen från nordvästra USA. TV-serien Portlandia som skojar med hipsters i Portland såg jag på SVT i år och skämten om Portland Timbers och Seattle Sounders hipsterfans har kommit de senaste åren, och det känns så logiskt när man har lyssnat just på Aislers Set eller Dear Nora i tonåren.

---
Bloggens vän Tommy introducerar Aislers Set här. Recension av Aislers Sets spelning i Stockholm. Twisterella -- läste jag flitigt då! -- om How I Learned to Write Backwards, 2003.

fredag 23 november 2012

Hos andra hör man sig själv

"här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel 
Narcissus, och ser sig själv i allting"
Goethe, Valfrändskaperna

Jag satt och kollade igenom gamla recensioner av Anna Järvinens första skiva, Jag fick feeling. De flesta recensionerna var positiva eller starkt positiva, men Nöjesguiden är ett tydligt undantag, där fick skivan en arg gubbe som betyg, och jag tycker att motiveringen är intressant. Det handlar nämligen om associationer och vilka slags situationer och personer som man tänker på när man hör musiken, och som i det här fallet får NG:s recensent att inte stå ut med Jag fick feeling:
Jag älskade Granada när det begav sig, och jag älskar Anna Järvinens klara stämma än idag. Jag älskar de stillsamma arrangemangen, och visslingarna som doftar höst. Ändå är det något som inte stämmer. Det kan vara de svenska texterna som spökar, som gör att referenser till nittiotalsfenomenet Lisa Ekdahl ligger för nära till hands. Det här osar så mycket Vasastan, hjortstek, parmiddag, fredagskväll, kakelugn, levande ljus och benvita gardiner att det omöjligen kan nå hela vägen ända in. I alla fall till mitt hjärta. 
http://nojesguiden.se/recensioner/musik/anna-jaervinen

torsdag 22 november 2012

Fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje


Det direkta berättandet -- utan abstraktioner och jockebergsk obegriplighet -- är en av de saker som jag tycker mest om med countryn och dansbandsmusiken. Ett bra exempel på den utkristalliserade, konkreta erfarenheten (fiktiva förstås) som jag tycker i sin enskildhet blir så stark när den för stå som exempel för det hela -- i detta fallet, ett kärleksmöte på ett hotell i Södertälje, en bild av kärlekens förgänglighet.

Den absoluta höjdpunkten i Alf Robertsons "Finlandsbåten och januari blåste kall" är versen som börjar: "fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje / gav mig mig än livet nånsin haft att ge min själ förut". Alf sjunger med riktig feeling -- eftertrycket på SÖDERtälje!! -- och 80-talsbassoundet är fantastiskt. Och den fullständiga sentimentaliteten och uppgivenheten serveras med så få ord, så precist.
"hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två /.../

då steg hon på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
där stod jag och det var kallare än nånsin
ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
där stod jag och januari blåste kall

fyra dag av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje
gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut
vi sa inte mycket, det var inget som behövdes
men även vackra sagor ska ha ett slut"
---
Fint bloggat om Emily's foto: Per Wiker här.

onsdag 21 november 2012

Bert Kaempfert - That Happy Feeling

Ibland får all analys, konkretisering, politisering och diskussion ställas åt sidan. Allt annan undantaget behöver vi alla en injektion med pur lycka då och då, och vad kan bättre hjälpa oss med det än mycket taffligt dirigerad instrumental populärmusik från Tyskland?




Pluspoäng för elbas-soundet, körsångarnas handklapp, samt frisyren på mannen längst till vänster i trombon-sektionen.

onsdag 14 november 2012

Oceanen




"Oceanen" - det är titeln på ett 400+ sidor långt diktverk av svenske poeten Göran Sonnevi, som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 2006 för just denna bok.

"Oceanen" är ett riktigt diktepos - många av dikterna är tiotals sidor långa, svepande och väldigt kärnfulla beskrivningar av vistelsen i ett hus vid havet någonstans längs den västsvenska kusten. Strandängar, fåglar, stränder, vågor och oväder blandas med författarens olika inre tillstånd och funderingar kring livet, döden och kärleken. Låter det pretentiöst? Det är det, men värdet av det pretentiösa har sällen framkommit så tydligt som i den här boken.

Sonnevi skriver nämligen helt utan överdrivna gester eller kletigt patos - språket är glasklart, ibland kyligt, ibland varmare, men alltid men en nästan sinnessjuk precision i metaforerna. Jag drar ibland paralleller till en sådan författare som Cormac McCarthy, som också är en mästare på att binda samman naturskildringar och själsliga tillstånd.

Det känns också helt logiskt att Sonnevi tog hem just Nordiska rådets litteraturpris. Boken skildrar också författarens/diktjagets brottningskamp med tillvarons andliga dimensioner. Resonemang om kvantfysik och infinitesimalitet blandas med tankar om en närvaro utöver den mänskliga - kanske en alltets kärlek, eller nåt sånt. Och med sina starka naturskildringar tänker jag mig att "Oceanen" tilltalar en nordisk publik lite extra - naturen har ju i mångt och mycket blivit de moderna nordbornas tempel.

För jag tror många kan känna igen sig i de känslor som en vistelse vid ett blåsigt hösthav kan ge upphov till, utan att man för den skull har lyckats formulera vad de egentligen består i. Det gör Sonnevi åt oss, och det är väl bland annat därför som det är så härligt att läsa honom. Han tar mig i handen och öppnar upp en värld av inre erfarenheter kopplade till havet och livet som jag alltid anat finns där men som jag aldrig riktigt kunnat identifiera.

Så visst längtar jag lite extra till julens västkustresa - att ta på mig den tjocka stickade islandströjan, regnrocken och stövlarna och promenera ner till det decembermörka västerhavet där jag ska sätta mig på en sten på stranden i duggregnet och dricka starkvinsglögg ur en termos och skåla för Göran Sonnevi.


Som om jag åter rörde mig
i Oceanen av tid, ut
från archipelagen    Horisontlöst
hav, utan föremål    Ljus

Mörker   Färg, bortanför
allt    I det oförställbara
Varför då dessa ord? Där-
för att det finns inga andra

Det som blöder ur mig,
osynligt    Ur det som inte finns
annat än nu, detta ögonblick

någon annanstans    Envar är
särskild    Annars skulle inte något
finnas     Detta är Oceanen

tisdag 13 november 2012

Den halländska kustens tallar

Eketånga, oktober 2012


Man trivs bättre i vissa biotoper än andra. Vi alla tre på LiL, tror jag att det är rättvist att säga, känner oss instinktivt hemma i Söderorts "luft, ljus och susande tallar", trots att ingen av oss är uppvuxna där. En annan miljö som jag älskar och förstås känner mig än mer hemma i, är den halländska kusten. Tall och bergtall, björk, nyponbuskar, och långa sandstränder. Jag har alltid älskat den här miljön men tycker bara mer om den med åren, och häromveckan fick jag för mig att titta på hur den formats.

Och den är faktiskt inte så gammal. Tallarna och bergtallarna i områden som Eketånga i västra Halmstad, där mina föräldrar bor och där bilderna i inlägget är tagna, odlades i slutet av 1800-talet för att förhindra erosion av sandstranden. Idag har skogsväxten i vissa fall gått för långt, anser Länsstyrelsen som nu driver ett projekt för att glesa till skogen på sex platser längs med Hallands kust och därmed öka tillgängligheten och den biologiska mångfalden.






"Bergtall är ett litet barrträd med utbredda grenar som ofta blir buskformig. Grenar och stam är ofta smala, böjda och mer eller mindre vridna. Barken är gråbrun. Bergtall bär kottar redan som mycket ung vilket skiljer den från tall (P. sylvestris). Barren är vridna och sitter två tillsammans på små kortskott, de är mörkgröna och blir tre till åtta centimeter långa. Kottarna är blanka, inte matta som hos tall, och de är mer rakt utstående från grenarna.
Bergtall hör hemma i Centraleuropas bergstrakter, men har planterats i stor skala i södra Sverige som skyddsplantering eller som sandbindare på flygsand vid kusterna. På de platser där den har planterats frösår den sig och måste betraktas som helt naturaliserad."
Den virtuella floran: Pinus mugo Turra

---
Tidigare bloggat på LiL om tallar: "Trädälskaren", september 2011.

söndag 11 november 2012

Fars dag och hedfeeling: min pappa på Irland 1979-80

För flera år sedan utlovade jag ett modeblogginlägg med gamla foton på min far. Idag har jag suttit och scannat in gamla bilder från mina egna fotoalbum, och när jag hittade ett album från när pappa var och grävde -- amatörarkeolog som han var -- på Irland 1979 och 1980 så kunde jag inte låta bli att blogga.

Så här kommer några bilder från Carrowmore i County Sligo på Irlands västkust, med en del riktigt sköna lirare i skägg, bandanas och Halmiajackor. Men först en bild från Nordirland på resan 1979, där pappa poserar i regnrock och keps -- på ganska många av bilderna kan man ana att det regnade en hel del -- framför det enkla budskapet: "BRITS OUT".


Man i Halmiajacka hissar fanan för Halmstads arkeologklubb:
Avslutningsfest, juli 1979. Modedetaljer som gummistövlar och hög hatt! Den vita polotröjan är dock kung.


Mer festbilder. Bandanas och mustascher.

Pappa och hans kompis Jan:


Ännu två sköna lirare:

tisdag 6 november 2012

Robert Forster: "Baby Stones"


I want you to stay
You search for a worthwhile need
But why not do the searching around here and try to involve me?

You say there’s nothing wrong with us
That what we have here is good
But you have more needs and the fire cannot burn on the same old wood

So excuse me if I look tired
So excuse me if I just look at the sun
You see I wanted to be blinded
And I wanted to be your only one

The yellow time of autumn comes
The dying sound of distant drums
The old me that sit on doorsteps know I am an unfortunate man

---
text
tidigare bloggat om omslaget till Forsters Danger From the Past