Klarinetthelgen som gick

Salome håller fram Johannes döparens avhuggna huvud, i en uppsättning av Salome 

på Metropolitan Opera 1907. Bild från wikipedia.

Det var en bra helg för klarinetter. I fredags var jag på Kungl. operan och hörde Richard Strauss fantastiska häxbrygd till opera Salome från 1905, där klarinetterna ylar modernistiskt redan i första scenen, ”Wie schön ist die Prinzessin Salome heute Nacht” där den kungliga vaktens chef Narraboth beundrar den vackra (men galna) prinsessan Salome, samtidigt som den infångade predikanten Johannes (döparen) hörs från sin fångenskap. Därifrån ballar det bara ur ytterligare i självmord, mord, incestuös stämning, och mildare nekrofili. Inte sällan ackompanjerat av dekadenta klarinetter, på sätt som illustrerar vilket fantastiskt instrument detta är.*

Sedan idag var jag i Maria Magdalena kyrka och lyssnade på studenter från KMH framföra mässor av Sven-David Sandström och Igor Stravinskij. Stravinskijs jämntjocka verk var inget att skriva hem om men Sandströms var riktigt, riktigt bra. Frihetsmässan, som uruppfördes 1996 och är en mässa med den traditionella Kyrie till Agnus Dei-inramningen fast med texter från Tomas Tranströmers dikter, har två solister, sopran och klarinett, och som J. konstaterade så ligger de så nära varandra att de nästan smälter ihop som två röster i en fantastisk klanglig kombination. Istället för dekadent, modernistisk och proto-jazzig var klarinetten här himmelsk.

Vi har tidigare här på bloggen hyllat oboerocken, symboliserad av Van Morrisons No Guru, No Method, No Teacher (och har på sistone också gång på gång lyssnat på Wayne Shorters sopransax hos Joni Mitchell); kanske är det dags att vi ger också oboens träblåskollega klarinetten samma erkännande.

*Alex Ross skriver i sitt mästerverk The Rest Is Noise elegant och träffsäkert om Salomes stil och tonspråk:

”At the climax, the head of John the Baptist lies before Salome on a platter. Having disturbed us with unheard-of dissonances, Strauss now disturbs us with plain chords of necrophiliac bliss. For all the perversity of the material, this is still a love story, and the composer honors his heroine's emotions. 'The mystery of love,' Salome sings, 'is greater than the mystery of death.' Herod is horrified by the spectacle that his own incestous lust has engendered. 'Hide the moon, hide the stars!' he rasps. 'Something terrible is going to happen!' He turns his back and walks up the staircase of the palace. The moon, obeying his command, goes behind the clouds. An extraordinary sound emanates from the lower brass and winds: the opera's introductory motif is telescoped--with one half-step alteration--into a single glowering chord. Above it, the flutes and clarinets launch into an obsessively elongated thrill. Salome's love themes rise up again. At the moment of the kiss, two ordinary chords are mashed together, creating a momentary eight-note dissonance.
The moon comes out again. Herod, at the top of the stairs, turns around, and screams, 'Kill that woman!' The orchestra attempts to restore order with an ending in C minor, but succeeds only in adding to the tumult: the horns play fast figures that blur into a howl, the timpani pound away at a four-note chromatic pattern, the woodwinds shriek on high. In effect, the opera ends with eight bars of noise.”

Tonsättarfestival 2013: Unsuk Chin

Den koreanska kompositören Unsuk Chin stod för majoriteten av all musik som framfördes på konserthusets traditionsenliga tonsättarfestival, som ägde rum förra veckan. Jag hade förmånen att i lördags få se ett program bestående av en violinkonsert, en cellokonsert, samt scener ur Chins första opera Alice in Wonderland.

Unsuk Chin

Jag skall utan omsvep erkänna att jag inte är en van konsument av nutida konstmusik, och att jag dessutom bär på en och annan fördom mot denna musikform - kanske var det därför som jag blev så oerhört berörd. Förväntningar är en stor del av en kulturupplevelse, och då jag möjligen förväntade mig att inte förstå blev effekten så mycket större när jag blev som bortsvept av konserten. 

Unsuk Chins musik är modern, absolut, och det finns knappast några melodiska teman som återkommer, men det finns en spänning, densitet och dramaturgi som fångar lyssnaren direkt och håller uppmärksamheten ända i i mål. Just spänning är ett ledord, det är oväntade och dynamiska vändningar, hela tiden med befriande överraskande inslag. Taktarter och tonarter är ständigt föränderliga, men det finns en tydlig röd tråd och riktning som tillåter lyssnaren att "vila" i spänningen.

Dirigent Susanna Mälkki och Viviane Hagner

Violinkonserten leddes av solisten Viviane Hagner, som med strålande elegans visade vägen genom det dramatiska och stämningsfulla stycket. Alban Gerhart var cellosolist, och även om jag inte tilltalades fullt lika mycket av detta stycke spelade han med en nästan otäck precision, och dessutom framförde han hela detta mycket komplicerade stycke utan noter.

Efter paus var det dags för scener ur Alice in Wonderland, och det var för mig konsertens höjdpunkt. Otroligt dramatiska scener, med mycket humor och hisnande fantasisprång; en värdig tonsättning av Lewis Carrolls mästerverk från 1865. Sammantaget en underbar konsert signerad en enastående tonsättare.

Tristan och Isolde som kärleksskildring och -uttryck

Foto: Mats Bäcker/Göteborgsoperan

Nie erwachen!

TRISTAN 

Tristan du, 

ich Isolde, 

nicht mehr Tristan! 

ISOLDE 

Du Isolde, 

Tristan ich, 

nicht mehr Isolde! 

librettot

Som skildring av kärlek är Richard Wagners opera Tristan och Isolde ointressant, som sublimerat uttryck av kärlek är den fenomenalt, sublimt bra. Handlingen är ointressant: kungarikena Irland och Cornwall har varit i krig, Cornwall har vunnit och den corniske kungen Marke tar den irländska prinsessan Isolde som krigsbyte. Hon ska fraktas över till Cornwall av Markes högra hand Tristan. När Isolde ska ta livet av sig och Tristan medelst en förgiftad dryck så ger hennes kammarjungfru Brangäne istället de två en kärleksdryck, och Tristan och Isolde blir vansinnigt förälskade. Kärleken är omöjlig och det slutar med kärleksdöd. Det är en historia som med variationer berättats hundra tusen gånger, och fullständigt trivial och ointressant.

Men musiken! MUSIKEN! Den banala ramhandlingen har Wagner fyllt med fullständigt sublim musik, som gestaltar den oändliga, gränslösa kärleken, som oavsett yttre omständigheter är så mycket större än de kärl (Tristan och Isolde i detta fallet) i vilken den ska rymmas. Akt 2 är bland det bästa jag någonsin varit med om i kulturväg, när Tristan och Isolde befinner sig i skogen på natten för ett kärleksmöte -- skogen, natten, bortom kung Markes vakande ögon; Wagner laborerar här med väldigt enkla dikotomier mellan natur och samhälle, natt och dag, subjekt och objekt (Tristan du, ich Isolde), liv och död. För det handlar inte om ett försök till sofistikerad skildring av någon slags handling, utan om en gestaltning av sinnestillstånd. Aldrig har väl den absurda konstform som är operan, allkonstverket, utnyttjats till större effekt än i Tristans akt 2. Musikologen Wilfred Mellers skriver, och här är så många bra ord med:

”en trånad efter på en gång sinnenas tillfredsställelse och deras utslocknande. Mot slutet av den cykel som började med renässansen tar Wagner upp detta stoff och genomsyrar det i sin heta, lidelsemättade kromatiska harmonik med femhundra års laddning av medvetande, sinnlighet, sviken längtan och skuldkänslor, med det medvetande som fanns latent i trubadurpoesin, ehuru det då inte kunde uttryckas.”

Finns det ett bättre tema för en opera?

Adorno om opera

Ikväll ska K. och jag gå på Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mtsensk på Göteborgsoperan. Jag kom att tänka på Adornos roliga sågning av opera, den borgerliga konstform med vilken publiken försöker spackla över högkulturens ytterst spruckna fasad, och googlade efter det stycket i Introduktion till musiksociologin, men hittade det tyvärr inte. Jag hittade däremot det här:

"The conduct of today's opera habitué is retrospective. He guards the cultural assets as possessions. His creed is a line to be voiced in a local dialect: 'Still a damn good old opera, isn't it?' The prestige comes from a period when opera was still counted with the more pretentious forms. It attaches to the names of Mozart, Beethoven, Wagner, also that of Verdi. But it is linked with the possibility of a deconcentrated mode of conception that feeds on habit and maintains a state of universal semi-education. Opera, more than any other form, represents traditional bourgeois culture to those who simultaneously fail to take part in that culture."

Ett okoncentrerat sätt att ta till sig som bygger på vana och upprätthåller ett tillstånd av universell halvbildning - ord och inga visor.

Fet jävla cembalomusik

Igår satt jag och slökollade på Family Guy, och i avsnittet badade familjen i en förorenad sjö och tappar håret. Peter köper peruker och det blir 1700-talsstil: höga och vita, varpå ungen med fotbollsformat huvud, Stewie, börjar spela cembalo - Haydn och Händel!

Där slutade jag titta, för jag blev så sugen på att lyssna på musik istället. Cembalo så klart! Wanda Landowska spelar Scarlattis sonater, och Keith Jarretts idiosynkratiska tolkning av Goldbergvariationerna. Jag älskar verkligen cembalo. Om jag skulle ranka mina fyra favoritljud inom rocken skulle jag säga cembalo, gråtande steel guitar, tvärflöjtssolo, och skatepunk-chugga-chugga (mer om det i ett senare inlägg). Men cembalon kom först. Jag kommer inte ihåg exakt när jag började lyssna på cembalo, men jag kommer ihåg hösten på Hisingen år 2003 med en fem-LP-box Bach inköpt begagnad, och hur ofta jag lyssnade på den om nätterna och läggdags. Cembalon är gripande för mig, klangen gör nåt för mig. Därför tyckte jag att det var så kul när jag en dag för något år sen läste Frankfurter Allgemeine Zeitung och snavade över en artikel om hur intellektuell och alternativ cembalon är..

"Det finns med denna musik en viss askes, en nästan geometrisk klarhet, som
utvecklas ur det punktmässiga knäppandet av de andragna (inte som med en fullt
klingande flygel anslagna) strängarna till nätverk av linjer och former. Denna
musik är föga passande för inlevelse, den stammar ur en tid då man gärna
föreställde sig gud som en stor geometriker. Den är anvisad små rum; vännerna av
cembalo har länge gällt som företrädare för ett intellektuellt, allt svulstigt
föraktande konst-prästerskap. Man måste älska instrumentet, för att
överhuvudtaget kunna njuta av det. Men när man väl har bestämt sig för att
lyssna kan man göra erfarenheten att den stränga saklighet med vilken en Ralph
Kirkpatrick spelar Domenico Scarlattis cembalosonater, förmår att skapa ett eget
rus."

Och jo, det där ruset känner jag definitivt. Liksom den ledsamma steel gitarren talar till mitt sentimentala hjärta, gör cembalon det. Man lyssnar på 200 år gammal kristen kammarmusik och får sån jävla feeling. Det är som nån säger i Goethes Valfrändskaperna, "här handlar det om geologi och stenar, men människan är en veritabel Narcissus, och ser sig själv i allting" (citerat ur minnet). Så är det med mig och cembalon: på nåt vänster sätt möter jag det där allmänmänskliga i den musiken.

L.J., "Minderheitenschutz", Frankfurter Allgemeine Zeitung 31 mars 2006