Ulf Lundells romankaraktärsnamn

Jack (1976): Jack Råstedt, Bart Bengtsson, Harald Åhm

Sömnen (1979): Tommy Cosmo, rocksångare  

Vinter i paradiset (1979): luffaren Bengt Pavlo Gustavsson, som varit före detta knarkkurir, före detta succéförfattaren Julius Tonker (mycket bra!)

Kyssen (1981): Kenneth Carlsson (bu! för normalt...)

Hjärtats ljus (1983): popsångaren Finn Walden, författaren Leo Forssman och frilansjournalisten Odd Nessnakometz (!!! MVG i namngivande)
citat från omslaget: Det här handlar om Odd Nessnakometz, bland annat. En man i trettiofemårsåldern, journalist, freelance, som lever sitt liv i ensamhet och försök till värdighet i en lägenhet vättande mot norr i staden Stockholm."

Saknaden (1992: konstnären Florian Douhan som försöker få ordning på sitt liv

Friheten (1999): Romanen handlar om en medelålders författare, Tom Wasser och hans tillvaro i lägenheten på Södermalm, Stockholm, i stugan på Österlen och på resor i Italien. Han är fri från förpliktelser; inget fast förhållande, barnen klarar sig själva, han avstår från alkohol och han skriver inget. Vad gör man med sin frihet?
[EDIT: också vännen Crock Status!!! Tack anonym kommentator för det]

Värmen (2005): rockartisten Poul och författaren Bull Baldini, assistenten Sunny (MVG)

Vädermannen (2008): målaren Georg Boell, med hus på Österlen och i Provence (lite tamt namn, men plus för yrket och geografin), "den något bedagade rockstjärnan X och författaren Monk" (cit SvD) (mycket bra!)

Allt är i rörelse (2012): fotografen Joar "Red" Cirroan och rockartisten Ugg Madekus (!!!!!!)

Naken nerför gatan

Du vill ha fri lejd 

Men ingen kommer att ge dig det 

Så länge du lever

Uffe: "Mellan hägg och syrén"

”Är inte alla romantiker /Kan en människa va nåt annat / om hon vill leva det här livet rätt och riktigt” -- Ulf Lundell

Uttrycket "mellan hägg och syren" förknippas ofta med en särskilt njutbar del av försommaren, perioden mellan blomningstiden för hägg respektive syren -- wikipedia

"Mellan hägg och syrén" skrev Uffe efter Kär och galen-succén och som tidigare konstaterats på bloggen så skulle en hel skiva heta så, men svårmodet och skilsmässan kom emellan och istället gjorde Uffe Den vassa eggen. Låten "Mellan hägg och syrén" kom därför inte ut förrän 1995. Men vilken låt det är. Muntergöksuffe när han är som bäst!

Du kommer tillbaka

Mellan Hägg och syrén

År efter år

Mellan hägg och syrén

Det har hänt att jag önskat

Att du lät mej va ifred

Jag har längtat mej genom månader

Efter just ditt ansikte

Att det var det jag fick se.

Du ler mot mej

Mellan hägg och syrén

Du håller mej fången

Mellan hägg och syrén

Jag kommer från november

Jag vet vad nätterna har för namn

Du jagar undan mörkret

Och håller mej kvar i romansernas famn

Och viskar: underbart! Underbart!

Underbart!

Mellan hägg och syrén

...

Du säjer: Hjärtat vinner

Mellan hägg och syrén

Men blodet brinner

Mellan hägg och syrén

Och att den branden har en mening

Det har jag för längesen lärt

Men när allt sen ligger i aska

Har man rätt att fråga vad det var värt

Du viskar: underbart! Underbart!

Underbart!

Mellan hägg och syrén

Mellan hägg och syrén

När kärleken bränner

Mellan hägg och syrén

Då är vi vänner

Men i Augustis gula sken

Blommar ledan på sin gren

Du flyr in i hösten och lämnar mej kvar

...

texten plockad från Allt om Uffe

Ulf Lundell - Rent Förbannat

Ulfs senaste album har nu varit ute i handeln ett tag, och det har blivit dags för en liten summering av de intryck som denna digra samling låtar bjuder på.

Det tar inte lång tid innan en kan konstatera att Ulf är Ulf. Han förnekar sig inte, och "Rent förbannat" innehåller samtliga av de element vi i vanliga fall förknippar med denna oerhört produktiva artist. De eftersinnade balladerna, pop-hitsen, tung-gunget, brölet, den politiska vita reggaen, allt finns här. Jag kommer att få anledning att återkomma till detta senare, för det är en annan sak som är viktigare än de musikaliska variationerna och som ligger som en tydlig ram runt hela albumet - den politiska vreden.

Ulf har ju sedan länge sällat sig till arbetarrörelsen/vänstern med någon slags mer eller mindre diffus ideologi som inte sällan har fått stå tillbaka för hans piedestal-filosofi (och här får ni gärna rätta mig om jag har fel, för jag är inte alls särskilt insatt i detta) och längtan ut på vägarna. Något har dock hänt som har väckt hans engagemang, och jag tror att han erfar samma trötthet och irritation som väldigt många andra som har levt med alliansens politik i dryga sex år. Det finns nästan inte en enda låt på skivan som inte innehåller politiska funderingar, tankar eller käftsmällar. Den senaste tidens samhällsdebatt har enligt min uppfattning polariserats allt mer på bekostnad av djupgående analys och debatt, och jag var en smula rädd för att Ulf skulle falla under samma kategori som hans namne Brunnberg, och bara framstå som ännu en privilegierad, medelålders, vit man, som saknar förmåga att se sina egna fördelar i samhället. Som väl är finns få eller inga tecken på detta, och även om det så klart blir förenklade sanningar och kommentarer är kritiken av alliansen överraskande konkret och skarp. Jag håller mer eller mindre med honom om allt det han säger, och den dominerande känsla jag får av att lyssna på Rent förbannat är att det är så obeskrivligt skönt att höra någon som skriver och sjunger om läget i Sverige 2012. Att denna någon är Ulf Lundell i högform gör inte saken sämre.

Det formligen flödar av fantastiska textrader, redan i första singeln "Är vi lyckliga nu?" finns ett knippe. 

Utsålt, förskingrat,

hela landskapet förändrat och bränt

...

Dom vill bara ha dina stålar

Hala som ålar

är dom försvunna

innan du hinner räkna till sju

Är vi lyckliga nu?

...

att välja vilka bluffmakare

vi vill och kan

Frihet och ansvar, men alla vet

att om girigheten får härja fritt

förgiftar den land efter land
...

Nu har vi alla rätt och skyldighet

Är du ens människa längre, eller är du

en förlust bara, eller en vinstandel?

Hård och gnällig ton? Ja, men också sakligt och sant enligt mig. 

Att bli bitter är en kraft som verkar i en nedåtgående spiral, men från vrede finns det mycket energi och kreativitet att utmynna. De senaste åren har Ulf snavat och ibland fallit in i bitterhetens spår, men nu står han rakt och stolt på rätt sida gränsen. Jag nämnde tidigare att det är en typisk Ulf-platta, och det är sant, med undantag för det faktum att Rent förbannat är bättre än en genomsnittlig Ulf-platta. De lunkande balladerna finns här, och flera av dem är riktigt bra. "Redan där" inleder skivan förtjänstfullt och behandlar det andra dominerande temat på skivan förutom politiken - åldrande. "Nattvakten stjäl" är ett socialrealistiskt porträtt av en Åhléns-vakt som tar med sig saker hem för att få tillvaron att gå ihop. Flera av balladerna ekar faktiskt av det magiska sound som präglar "Evangeline", som i mitt tycke är hans bästa skiva, inte minst avslutande "Exil".

En annan favorit är "Mitt ansikte", där Ulf sjunger om en rånare som lever ett liv i marginalen och efter egna regler, men som är beredd att ge upp detta liv och ta sitt straff om rätt villkor uppfylls:

Ge mig bilderna på dom som köpte och sålde Serafen

Och jag ska ge er mitt ansikte, utan mask

hos den bästa fotografen

Jan Emanuel, Expedition Robinson-vinnaren som är före detta riksdagsman för sossarna och numera sitter i kommunfullmäktige i Norrtälje, får sig en mycket välförtjänt släng av sleven efter de mycket tveksamma affärer som denne varit inblandad i de senaste åren. Detta sker i låten 79%, som tyvärr är en reggae-låt, men texten är så jäkla bra att jag ändå köper låten som helhet.

Du gör dig ett nylle i televisionen 

sen öppnar du en mottagning för ensamkommande flyktingbarn

Du sköter den så gott du kan

och byger upp och bygger upp

slår dövörat till för alla klagomål

och säljer sen hela skiten för 200 miljoner till ett riskkapitalbolag

och säjer:

"Jag är socialdemokrat

och det här är min klassresa"

Detta är egentligen inte mycket mer än en saklig sammanställning av vad Jan Emanuel gjorde, men det är helt sublimt att göra en låt bara för att sätta dit honom.

Det finns även gott om mellan-tempo-låtar, och där sticker framför allt "Arbete och bostad", "Moln utan minnen" och "Eld i berget" ut. Att släppa en trippel-LP innebär onekligen en visst mått av självförtroende, och möjligen även av bristande självinsikt, och det är inget snack om att det hade blivit en bättre produkt om Ulf hade begränsat sig till en dubbel-LP istället. Vissa av de brötigaste stickspåren hade jag gott klarat mig utan, men på det hela sammantaget är det ett vitalt och viktigt album som kommer att hålla i många år fram över. 

Imorgon tar jag mina bloggbröder i handen och går till Lisebergshallen för att se herr Lundell spela live. Peppen är total!

Är vi lyckliga nu?

Ulf Lundells nya singel "Är vi lyckliga nu" från kommande trippel-vinylen "Rent förbannat" är magisk!
Upptempo-Uffe när han är som bäst; den stora frustande ilskan låter sig koncentreras i en tajt, brölsaxindränkt rockdänga, som ställer viktiga frågor ackompanjerad av Janne Barks ylande gitarrer.

När ska vi sluta sjunga internationalen?
När ska vi sluta gå runt med röda fanor?
När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?

Ulf Lundells bildkonst

Det var tre förväntansfulla konstkorrespondenter som satte sig i Saaben och styrde hjulen mot Finntorp i Nacka strax öster om Stockholm där Ulf Lundell ställde ut ett urval av sin senare bildkonstproduktion.

Regnet öste ner utanför galleriet, som låg inklämt mellan punkthusen och den nedlagda bensinmacken i Finntorps centrum. Vi trotsade blötan och blev välkomnade med salta pinnar och dricka. Ett femtiotal verk ställdes ut på två våningar i vad som såg ut som en gammal industrilokal. Uffes musik strömmade ut högtalarna. Vi hade sällskap av mestadels medelålders par där han hade slitna gymnastikskor och hon färgglada gummistövlar. Stämningen var avvaktande positiv.

Finntorp, Nacka, Världen

Tavlorna på övervåningen hade fåglar som genomgående tema. Urklipp ur gamla fågelböcker eller planscher satt uppklistrade på dukarna, och runt omkring hade Uffe kladdat rikligt med färg i abstrakta mönster, ibland kompletterat med diverse slagord ur punkhistorien i stil med "I am a killer" och "han är en killer too". Collagetekniken var genomgående, och förutom nämnda fåglar fanns också bilder på rockstjärnor, indianer och kvinnor.

Kvinnor, ja. På nedervåningen i galleriet hade nästan varje tavla en uppklistrad bild på en kvinna, ofta topless eller naken. Många av bilderna såg ut att komma från i bästa fall fotografiska böcker, i de värsta från mjukporrtidningar. En av tavlorna var kanske mest kongenial med den allmänna bilden av Ulf Lundell - tre bilder var basen i tavlan, en bild på en strandmodell i minimal bikini som särade mot kameran, en på en Harley Davidson eller motsvarande motorcykel, och en bild på två vita hästar på en hed som krökte på halsarna i en mystisk pose. Som Erik klokt sa om tavlan, det här ser ut som ett kollage jag hade kunnat göra när jag var tolv år för att beskriva Ulf Lundells värld. 

Det var en tragikomisk upplevelse att se Uffe reducera sin inspiration till något så banalt. Alla bilder på nakna kvinnor som ibland dessutom tog på sig själva kan väl i bästa fall ses som Uffes sätt att kommentera bilden av sig själv, men jag tror tyvärr att det helt enkelt är så hans konstnärliga inspiration tar sig uttryck. Så ser Lundells bild ut av Kvinnan med stort K, den vilda och mystiska, ständiga gäckande varelsen som han alltid dragits till men aldrig kunnat släppa inpå livet. Ett väsen som Uffe från sin motorcykel som han "bara dragit iväg på" ser springa naken på en hed bland vilda hästar.

Bäst före-datum passerat

Detta överensstämmer väl rätt bra med "isärhållandets logik" som vi skrivit om tidigare här på bloggen. Just det här ämnet, Lundells kvinnobild, förtjänar ett eget inlägg där skribenten är bättre påläst. Men genom att sätta kvinnan på piedestal, göra henne till bärare av mystiska egenskaper och genom att förbinda eskapistiska förhoppningar om självförverkligande med henne försämras ju förutsättningarna för att kunna dela sitt "inre rum" med en kvinna rätt rejält. I sin konst är Uffe väldigt objektifierande. Kvinnan och mannen i hans konstnärskap är väsenskilda och kan inte identifiera sig med varandra. Lundells kvinnobild kan således kanske ses som ett väldigt effektivt konstnärligt och romantiskt isärhållande, och han har själv sammanfattat problemet med den i låten "Ett stenbord i Toscana:


Jag har alltid trott att kvinnan står för nåt högre
för hoppet, för framtiden, för sanningen
romantisk kan hända, en piedestalfilosofi,
det är sant.
Men i kvinnan har jag sökt och längtat
en hemlig bundsförvant
en reskamrat för vägen ut
till ett större och rikare liv.
Kroppen har sin hunger
ögat sin lust, men det är ditt
väsen jag är mest förtjust i


Dessa rader talar ju för sig själv, och jag hoppas att vi kan återkomma till det här ämnet på bloggen snart.


Utställningens var dock inte bara beklämmande. De bästa bilderna var enkla målningar inspirerade av Uffes egna låtar, här nedan Gå upp på klippan. Här når han ändå fram till ett enkelt, lite naivistiskt uttryck som i och för sig kanske förutsätter att man hört låten för att uppskatta tavlan. Vilket för övrigt är talande för Ulf Lundells konstnärskap - han är bäst som låtskrivare och artist, inte som konstnär. Det var också vår slutsats när vi lämnade galleriet för varsin kaffetår och kardemummabulle på Finntorps konditori.

Gå upp på klippan

Anna Järvinens stockholmspromenader

Om någon undrar varför man ska se Musik Special med Anna Järvinen som ligger ute på Svt Play just nu, bortsett från all fantastisk musik såklart, räcker kanske det här citatet om Årstaviken:

"Ända sen jag läste Friheten av Ulf Lundell för en massa år sen, jag älskar ju hans böcker, så har jag promenerat jättemycket, och det här är ett av mina stråk".

Och om vad som är framgång:

"Att få ha ett vardagsliv med någon man älskar".

Kunde inte sagt det bättre själv.

Skapa mening och gå upp på berget emellanåt

Julaftonskväll. Med Drakes fantastiska Take Care i lurarna läser jag en intervju med Ulf Lundell i Nya Upplagan och påminns återigen om varför denne man har en särskild plats i våra hjärtan.

"Jag vet inget om gud. Den enda gud jag kan se är den gud som avspeglar sig i naturen och och jag är inte så säker på att den guden är så synnerligt kärleksfull. Vilket gör kärleken till ett ännu större mysterium. Jag gillar att läsa Beckett, Schopenhauer, hårda filosofer, zenmunkars visdomar, sånt. Livet är lika vackert som det är fasansfullt. Vi vet inte varifrån vi kom, egentligen inte vad vi gör här även om vi förstås gör så gott vi kan, vi vet inte vart vi ska. Man får ta vara på livet bara, leva det så mycket det går. Skapa mening och gå upp på berget emellanåt när det blir för trångt på människotorget där käbblandet tenderar att studsa mot väggarna. Så här års tror jag på rödhakarna och trastarna."

Ulf Lundell - stilikon

Mer om Ulf Lundell. Vi får aldrig nog. Vår hyllning av Uffes nya look häromsistens bekräftas av att allas vår favoritstilikon nu förärats officiell fashionista-status av mansmode-livsstilstidningen Café. Det är en bra liten artikel, som bland annat intervjuar skribenten Johan Hurtig om Lundells halsband: "Antingen är det en Navajoindian som noga valt ut stenar på prärien och långsamt trätt ett halsband eller så är det ett dagisbarn som noga valt ut plastbitar på dagis och långsamt trätt ett halsband."

För rörliga bilder på modeoraklet, se till exempel senaste Babel på Svt Play, där Uffe intervjuas om sin senaste bok Allt är i rörelse. Vi bjuds också där på härliga citat, såsom:

Intervjuare: "Titeln då, Allt är i rörelse, vad betyder den?"
Ulf Lundell: "Ja vad kan det betyda, det kan betyda både det ena och det andra, det kan vara en... ja, jag håller på och läser en bok här som handlar om pessimismen, om att livet... Livet är bara en rök. Allt är i rörelse. Det kanske är den socialdemokratiska rörelsen." (Min kursivering)

Jag blir mer och mer sugen på att läsa Allt är i rörelse.

Ulf Lundell - Vädermannen

Det är inte alldeles enkelt att vara ett Uffe-fan, som vi har konstaterat vid ett flertal tillfällen här på bloggen. Det finns en skam i att gilla det som är banalt och klyschigt, samtidigt som de största upplevelserna inom konsten inte sällan finns att uppnå i det som ger resonans hos de mest grundläggande mänskliga känslorna. Uffe balanserar likt en drucken man sällsynt ostadigt på en plattform där han i sin bästa stunder är inne i det sublimas trakter, medan han ibland med breda steg kliver ner i pekoralens dalar. Samtidigt finns det något befriande i denna våldsamt kreativa mans förhållningssätt till konsten, att släppa igenom allt, att alltid följa ett ostadigt hjärta och spotta ur sig romaner, skivor och målningar utan att skämmas det minsta.


Nyligen läste jag Lundells roman Vädermannen, som kom ut 2008. Min uppfattning är att Ulf har mer att ge världen som sång- och dansman än som författare, och även om denna roman knappast får mig att tänka annat tvingas jag konstatera att det finns behållning att hämta även i hans litterära yttringar.

Den gamle och havet

Vädermannen är en bitvis ganska svamlig historia om en man i Ulfs ålder som liksom Ulf är konstnär (fast endast bildkonstnär), liksom Ulf har hus på Österlen, liksom Ulf har alkoholproblem, liksom Ulf är svag för yngre kvinnor, liksom Ulf längtar bort var han än är, och liksom Ulf är osocial och vresig. Georg Boell, som han heter, åker till Österlen mitt i vintern för att sälja huset och sedan återvända ner till sin kvinna vid Medelhavet. På grund av en snöstorm blir han kvar längre än tänkt och istället för att följa den ursprungliga planen stannar han kvar i huset och följer ensam årstidernas växlingar med omväxlande djup fascination och frustration, medan hans kvinna stannar nere i Frankrike och där träffar en annan.

Romanen puttrar på utan att något särskilt händer de första trehundra sidorna, sedan utvecklas en slags detektivhistoria som aldrig nystas upp, och sedan är det slut. Det är emellertid inte handlingen, utan de vackra naturskildringarna och de självrannsakande tankarna om sig själv, konsten, och livet som är behållningen. Lundell skriver med tydlig inspiration från Beat-generationens poeter, och då främst Kerouac, med mycket talspråk och meningsbyggnadsfel. Fem meningar på rad bestående av ett enda ord följs ofta upp av en mening på en halv sida. Ibland är det frustrerande tungt att läsa, men i vissa passager sugs man med och då är det riktigt njutbart och spännande att ta del av Georgs öde. Det skulle vara lätt och tacksamt att driva med den hopplöst idealistiska (dock till viss del självmedvetna) kvinnosynen, men att göra så vore att missa poängen.

Ulf på Österlen

Istället tecknas faktiskt ett fint och inkännande porträtt av en konstnär som åldrats och som tvingas göra upp med de ungdomliga idealen. Kvinnor förekommer naturligtvis i hög grad, trots att Georg gör sitt bästa för att få lugn och ro i sitt hus.

Min inledande skepsis kommer på skam ju mer jag läser, och även om detta inlägg håller sig med den lätt raljanta ton och distanserade hållning som kännetecknar hela mitt förhållande till Ulf blir jag stadigt allt mindre distanserad och måste till slut erkänna både för mig själv och andra att Vädermannen, trots allt, är en mycket läsvärd roman. För varje dag som går blir det lite lättare att vara ett Uffe-fan.

Uffe-andlighet: "Gå upp på klippan"

"Det står en man på en klippa.
Han har fjädrar och örter i handen.
Se hur han sträcker sina armar
upp mot molnen, ut över landen.
Han behöver ingen död kyrka.
Han behöver inga stickor och plån.
Han kan sin sak, han känner sin styrka
och han vet var han kommer ifrån.

Han har kropp, han har själ, han har ande.
Han tar hand om alla tre.
Han kan jaga, han kan känna.
Han kan gå upp på klippan och be.
Han behöver inga katedraler.
Han har sitt tempel där han står.
Han behöver inga kardinaler.
Han behöver bara vinden i sitt hår."
Ulf Lundell, "Gå upp på klippan" (1988)

En av Ulf "Uffe" Lundells bästa och mest andliga (ja!) låtar är "Gå upp och klippan" från skivan Evangeline från 1988, en skiva som jag redan skrivit om här i ett livsåskådningsperspektiv. "Gå upp och klippan" har ett mycket tydligt tema och budskap: "Du behöver inga processioner / Ingen guldbroderad skrud / Du behöver inga orgeltoner / för att gå upp och möta Gud." Alltså: Gud - om Lundell menar detta bokstavligen, som en kristen gud, eller mer allmänt som något heligt, vet jag inte - finns inte särskilt på en privilegierad plats, "förheligad" av en till syvende och sist värdslig auktoritet som en påve eller en präst, som en kyrka eller en katedral, utan Gud/"Gud" finns där en person med rätt inställning och sinnesstämning söker det. Jag, som inte är troende, har tolkat denna text som en panteistisk/new age/sekulär epifani-skildring.

En mycket bra och lång recension i London Review of Books har dock satt Lundells text mot en ny bakgrund för mig. Det är historikern Keith Thomas som recenserar en ny bok av Cambridge-historikern Alexandra Walsham, The Reformation of the Landscape: Religion, Identity and Memory in Early Modern Britain and Ireland. Thomas börjar med att konstatera att de flesta av världens religioner har platser som de anser som heliga, med närmre tillgång till det gudomliga. Betlehem och Mecka är grundarens födelseplats, Jerusalem och Lourdes platser för uppenbarelser, martyrskap eller mirakel, berget Ararat i Turkiet är heligt för armenierna eftersom det är var Noaks ark stannade, berget Kailas i Tibet ses som hinduerna som guden Sivas paradis och av buddhisterna som kosmos centrum. Också platser utan historisk-religiös laddning kan ses som extra heliga i sin kraft av naturuppenbarelser: Ayers Rock i Australien, eller berget Fuji i Japan.

Walshams bok handlar om hur kristendomens användning av landskapet förändrades i Storbritannien och på Irland i och med reformationen och i dess efterdyningar. I katolska Storbritannien kryllade det av föregivet "heliga platser", som en källa där en viss helgonförklarad person druckit, eller en grotta där någon annan helig person uppgavs ha bott. St Winefrides källa i norra Wales sades ha sprungit upp när den kyska adelskvinnan Winefride blev halshuggen på platsen av en man som hon avvisade; St Patrick's Purgatory ansågs ha varit en plats där Jesus själv (!) visade St Patrick ingången till helvetet (!). Med protestantismens inträde förändrades de kristnas förhållande till landskapet: i protestantismen (lärde jag mig i religionsundervisningen i skolan) betonas den enskilde individens direkta förhållande till Gud i jämförelse med katolicismens större betoning på ett förhållande förmedlat genom prästerskapet och den organiserade religionen, och därför minskade med reformationen betydelsen av särskilda "heliga platser". Thomas: "this sacralised landscape was dealt a devastating blow by the Protestant Reformation". Man anknöt till ett drag i den tidiga kristendomen i att tona ner betydelsen av tempel/kyrkor - fram till 300-talet hade de kristna alls inga kyrkor - och istället "encouraged to see themselves, not buildings or sanctuaries, as the temple of the living God". (Korintierbrevet: "Veten I icke att I ären ett Guds tempel och att Guds Ande bor i eder?") Protestanterna rev och brände ner kloster, helgedomar och kors vid vägarna, och gjorde narr av målen för pilgrimsfärderna.

Walshams bok går förvisso ut på att komplicera och revidera den traditionella bilden av ett definitiv brytpunkt i och med reformationen, och att istället framhäva kontinuiteterna mellan pre-reformations-katolicismen och protestantismen. Men alla skillnader lärorna emellan försvinner inte. Och Lundells uppmaning "gå upp på klippan" framstår i detta ljus som ett led i en protestantisk tradition.

Topp tre Lundells 00-tal

Jag har via en del surfande på olika Ulf Lundell-bloggar förstått att hans 00-tal är en smula omdebatterat bland fansen. Nog för att han hade sin storhetstid på 1970- och framförallt 1980-talet, men jag skulle allt vilja hävda att många av hans bästa låtar är gjorda under de senaste tio åren. Här kommer ett litet försvarstal till Lundells 00-tal; jag ger er de i mitt tycke tre bästa låtarna från detta decennium.

3. Gå ut och var glad

Budskapsrock när budskapet är som bäst - och enklast. Svårt att värja sig mot, svårt att inte hålla med. Väldigt ful video, men ta mig tusan om man inte blir glad av den också!

Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

2. Hennes Rygg

"Hennes rygg" är en typisk Lundell-hyllar-kvinnan-lite-för-mycket-låt, men den här gången utan att gå över gränsen, tagen från den lysande skivan "I ett vinterland" från 2000. Det är en mycket poetisk skildring av hur arméer sluter fred och pilgrimer finner källor, och ett lysande exempel på hur fantastiskt bra det kan bli när Uffe, denna vår brölande vän, lyckas tygla sina känslor och hitta lugnet i en lågmält lunkande ballad.

Hennes rygg är ett landskap
hon nästan aldrig ser
En karta för en drömmare som jag

1. Butiken

En av mina absoluta favoritlåtar med Lundell hittar vi på "Omaha" från 2008. Den här låten är så grymt skickligt skriven - en väldigt bra text (utan svackor) om hur livet inte alltid blir som man tror, men att det aldrig är för sent att börja om. Det är så underbart att höra hur mycket optimism och framtidstro som kan rymmas i en 60-årig mans själ. Produktionen är dessutom riktigt bra, med väldigt snygg synth i refrängen och rena rama Magnus Uggla-uppbyggnaden efter sticket.

Du behöver en ny hjärna, ett nytt hjärta
Nya knän
Du behöver en ny lunga, nya ord
En helt ny scen.
...
Är du bitter, är du besviken
Är allt runt dej en spökstad
Har hjulen stannat, kan du allt det här
nu utantill
Stäng igen butiken
Lägg myrra på ditt rökfat
Byt jobb och be en bön för vad du har kvar
Och börja om en gång till.

Du vet att du läser youtubekommentarer till ett Ulf Lundell-klipp när...

... följande dialog utspelas:
A: "Haha, har grabbarna längst fram fått lite mycket pilsner? Hohoar "chans" låter det som :P"
B: "grabbarna längst fram uppfatta ej att uffe har bytt låt!!!!!"
C: "@henkestenke Hoandet i både Chans och Förlorad värld påminner faktiskt mycket om varandra.."

Efterglöd

Det känns som att tända av från en drog.

Efter fem dagars tokhög koncentration av vackra människor, vackra själar, solnedgångar, soluppgångar, sand, milslånga stränder, korv, öl, vin, sprit, dans, skrål, gubbrock, techno och bandanas känner jag efterglöden från den senaste veckan som en bitterljuv värme i hjärtat.

Uffe bygger landet

Ulf Lundell kastade upp oss i luften på lördag kväll med en fantastisk spelning på Brottet i Halmstad. Efter en massiv inledning med Folket bygger landet radade Uffe upp ett pärlband av låtar från olika år av sin karriär. I mitt tycke höll han en väldigt bra balans mellan gammalt och nytt, känt och okänt. Uffe kompromissade inte med sin konstnärliga integritet. Han spelade flera för mig helt okända låtar, som jag varken då eller nu vet vad de heter, och avslutade konserten med den på skiva 20 minuter långa låten Connemara, live i en något kortare version.

Gift dej med mej nu

när vi än är kött och blod

och kan hålla i varandra

och känna värme, rörelse och doft

här på den blåa, hisnande

grymma, vackra Jorden

Vi ses vi ses, i Connemara

Vi ses i blåsten där ölen är svart

Vi ses vi ses, i Connemara

Vi ses igen efter denna ovädersnatt

Men publiken fick också en härlig dos gamla och nya hits. Chans från 1986 var kvällen till ära utökad med ett fullständigt knäckande bra brölsaxsolo. Öppen väg, öppen bil från 2005 följde efter första extranumrets inledande Oh la la jag vill ha dig och lyckan var total. När vi inte trodde vi kunde ta mer av allt det underbara kom ett brölsaxsolo till och dängde oss rakt in i extasen.

Ulftopia

Resten av veckan höll oss kvar bland stjärnorna, men det är annan historia. Vi drömde om poesi, klappade islandshästar, solade oss i sanden, vi satt på en bit drivved runt en engångsgrill och såg solen sjunka i havet. Vi utropade ett nytt land och döpte det till Ulftopia. Min landning var hård efter den här långa men alldeles för korta, underbara flygturen.

Ulf Lundell och hans influenser

En man och hans influenser. Jag är egentligen fel person att skriva om det här eftersom jag är dåligt insatt i både Bob Dylan och Ulf Lundells liv och karriärer - men jag har hört folk lägga ut texten om hur Ulf har följt Bob i fotspåren med missbruk, kristna skivor, nyktra skivor, etc. Att bara reducera Uffe till ett plagiat vore dock att förminska honom alldeles för mycket, men nog kan vi konstatera att han, liksom alla andra människor, är en del av en omvärld som inspirerar och påverkar honom.

Som sagt är jag fel man att reda ut exakt vad han har och inte har lyssnat på, men jag är ganska säker på att han har hört Neil Youngs sång "Old King" från 1992 års mästerverk "Harvest Moon". Denna låt handlar om Neils gamla hund Elvis, i visan kallad King, och är berättad i en nästan utstuderat icke-sentimental ton. Det finns en lång historia om hur Elvis försvann som Neil gillade att berätta under turnén som följde på "Harvest Moon", men låt oss helt enkelt konstatera att det framgår med all önskvärd tydlighet att mr. Young var väldigt förtjust i denna sin jycke.

King went a-runnin' after deer
Wasn't scared of jumpin'
off the truck in high gear
King went a-sniffin'
and he would go
Was the best old hound dog
I ever did know.

I had a dog and his name was King
I told the dog about everything
There in my truck the dog and I
Then one day the King up and died.

Then I thought about
the times we had
Once when I kicked him
when he was bad
Old King sure meant a lot to me
But that hound dog is history.

King went a-runnin' after deer
Wasn't scared of jumpin'
off the truck in high gear
King went a-sniffin'
and he would go
Was the best old hound dog
I ever did know.

That old King was a friend of mine
Never knew a dog
that was half as fine
I may find one, you never do know
'Cause I still got a long way to go

Låten är det mest countrydoftande spåret på denna sublima skiva och utgör en frisk fläkt i en i övrigt ganska långsam och lågmäld samling låtar.

Ulf Lundell, 58, vill inte på något sätt vara sämre, och på hans skiva "Omaha" från 2008 finns det mycket riktigt en countrydoftande låt berättad i en relativt icke-sentimental stil om en hund som alltid brukade göra Uffe glad.

Jag hade en hund som hette Spike
Vi brukade gå i Tantos park
eller utmed kajerna i Stockholms stad
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Pigg på morgonen, pigg på dan
Låg vid mina fötter tills jag sa:
Hej, Spike, vad säjs om en promenad?
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Border Collie, Labrador
Flatcoated Retriever, se vad du får
Spike han slängde sej rätt ut i sjön
Tog hem en pinne som en dröm.

En gång ut på Gärdet så satte han på
Några fina damers tikar, då sa dom som så:
Ta bort den där rackan! En skam för vår stad!
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Jag hade honom lös, men han gick fot
Så fort jag sa: Tss! Spike, kom här fort!
Gick vid min sida rätt genom stan
Den hunden gjorde mej alltid glad

Nu är han i himlen, men var jag än går
Ser jag hans svans vifta, ser jag hans spår
En verklig vän, det var vad han var
Den hunden gjorde mej alltid glad.

Nu måste vi låta den som är utan synd kasta första stenen; även om jag har lagt an en lätt ironisk ton i detta inlägg är jag alls icke ute efter att sänka Ulfs anseende eller få honom att framstå som en tjyv. Tvärtom tror jag att detta är en i högsta grad medveten parafras på Neil Young och därmed också en hyllning till denna legend, dessutom är det en belöning till oss nördar som direkt eller indirekt letar efter sådana här paralleller.

Så, låt oss sammanfatta: Lyssna på Neil Young, lyssna på Ulf Lundell, och gå ut och var glad!

Män som längtar bort, #3: Ulf Lundells frihetsbegrepp

Frihet = att vara naken i en havsvik? Skivan Kär och galen, 1982

"Jag måste ut innan jag kvävs
Av det trygga liv som levs
/.../
så låt dom bygga sitt torn upp i himmelens höjd
låt dom dyrka sin gyllene kalv
/.../
ta din packning,
sätt dig här bredvid
allt jag vill är att känna mig fri -
ute på vägen igen
"Ute på vägen igen", 1993

...

Ulf Lundell framstod länge för mig som något av det sämsta som fanns i musikväg. En gubbjävel. Som sprungen fix och färdig ur Zeus panna med elgitarr i famnen, en arm vevande i rockpose, det jeansklädda skrevet juckande, skrikandes på Stockholmsdialekt "Kom igen nu då publiken! Är ni med!?" alternativt sluddrande "När jag kysser havet..." eller "Oh la la, jag vill ha dig"...

De senaste veckorna har jag läst Håkan Lahgers bok om Lundells skilsmässoskiva Den vassa eggen från 1985, och de två första delarna av Måns Ivarssons biografi i tre band över Lundell, Vill du ha din frihet får du ta den. Och Lundell framstår då, naturligt nog, i ett helt annat ljus.

Det ska genast sägas att det är två mycket olika böcker, varav Lahgers är väldigt mycket bättre. Lahgers bok är en personlig historia om skilsmässoskivan Vassa eggen, om texterna, om vilken roll skivan spelat i Lahgers egna liv och under hans egna skilsmässa. Den handlar om rockens utveckling, om eventuella djup i rocken, och vilken roll enkel rockmusik kan spela i ens egna själsliv. Ivarssons bok är däremot ett 1500 sidor långt rabblande i kronologisk ordning av vad Lundell gjort i sitt liv, med fokus på turnéer, skivor och böcker. Jag tror inte att den rymmer en enda minnesvärd analys av en låt eller skiva, utan allt avhandlas kortfattat, men i gengäld avhandlas allt: i princip varje låt som Lundell gjort omnämns och karaktäriseras ("den raka Springsteenrockern Chans", "Kyssar och smek är en fulländad ballad med klara drag av Jackson Browne och med ett glänsande gitarrsolo som coda", etc etc). Vi får veta vilka bonusspåren på skivorna är, hur många gånger alkohol eller droger nämns i romanerna, vilka verklighetens förebilder för karaktärer i låtar och romaner är, t o m Lundells taxerade inkomst (!) för varje år.


Rockstjärnan
Den bild som jag får av Lundell, de tankar som läsningen ger upphov till, efter läsningen om hans tidiga år som artist är: Lundell var och är i grund och botten en mycket vanlig person. För oss som inte var med när det begav sig framstår Lundell som en rockens alfahanne, som en bredbent machoman på scen och som en kvinnokarl av format. I Ivarssons skildring av Lundells unga år, jag tänker nu främst på skildringen av kompisgänget med Joakim Strömholm med flera, som också skildrats i Jack, framstår han snarare som en blyg kille, inget givet socialt centrum, även om hans blyghet i någon mån försvann när han drack. En av hans flickvänner från den tiden beskriver honom som tystlåten men väldigt snygg. En rätt intressant episod är också den när han var tillsammans med journalisten Maria-Pia Boëthius. Första gången hon kom hem till hans lägenhet, detta är ca 1975, var den en enda röra, han sov på en obäddad madrass på golvet och hade i princip inget ätbart hemma, och överallt fanns papper som skvallrade om hans kreativa verksamhet. Så framstår den unge Lundell här: blyg, söp en del, en enstöring med ett starkt kreativt driv.

Sedan slog han givetvis igenom stort med skivan Vargmåne 1975 och den rumlande "generationsromanen" Jack 1976. I båda förekommer ett av de inslag i Ivarssons biografi som känns mest sorgliga: nostalgin för 1967 (t ex i låten "Sextisju, sextisju"), de glada hippiedagarna med peace, love and understanding. Redan i mitten av 70-talet var Lundell nostalgisk för något som vi åttiotalister kanske snarare skulle anta fortfarande pågick 1975, och utlevdes i Jack och alla historierna kring den. Med framgången blev Lundell också en symbol för en ung generation och fick stå till svars för väldigt mycket: för supande, för drogromantik med mera.

Hans kompis Joakim Strömholm säger 1988 om en dokumentär som han gjorde om Lundell:

"Tanken var att förklara hur skitjobbigt det blev av att bli geniförklarad i 25-årsåldern, att drabbas av hela Carola-syndromet och inte vilja vara någon Carola, att egentligen vilja leva enkelt som förr. Och att visa människan bakom myten och att framgång kan vara farligt." (II s 200f)

Och Lundell framstår också i Vill du ha din frihet så får du ta den som en everyman, inte som ett rockmonster eller alfahanne utan som en rätt vanlig kille - fast med mer vantrivsel och mer kreativitet - som blev rockstjärna med allt vad det innebär av förväntningar, rampljus, pengar, groupies och sprit.
Lundell säger själv till DN om "pojkarna längst fram" på hans konserter:

"De behöver någon slags ... rockschaman. Jag kan inte säga så mycket om det - jag har varit en sådan där person; en revoltör med flaskan i hand. Det är svårt att ta död på. Jag var ju spritromantiker fram till 1986, 1987. "

När jag läser Ivarsson framstår Lundell då som mycket mer sympatisk än vad jag tänkte förr: inte som en normerande översittare som vill styra och ställa, utan som i grund och botten en individualist som inte vill sätta upp regler för andra utan som håller på med sitt eget projekt och genom berömmelsen fått ett inflytande som han upprepade gånger velat avsäga sig.

Friheten
Lundell verkar som sagt varit en man som vantrivts och som längtat bort, alltid bort, till något odefinierat och till friheten. Han var starkt influerad av Kerouac och av gymnasial läsning av litteratur och filosofi, och längtan till friheten - aldrig klart definierad, men som en riktning bort. Det kan vara att inte vara bunden av det materiella (många är de låtar där han kritiserar vulgära rika, t ex "Posörerna" eller raderna om den gyllene kalven i början av detta inlägg) eller av sociala förväntningar. Något slags rock-existentialist är han nog.

"Jag slänger min Rolex
Värd femtusen spänn
Jag vill ut!"
"På fri fot", 1978

"Och den enda kvinna nånsin
Som jag kunnat ta mig när
Tog mig över bergen ensam
Hon sa hon höll mig kär
Hon var den enda som jag mött
Som frågat:
'Varför denna kamp
varför jaga lyckan
när du kan stanna här i natt?'
Men när natten kom, och hon sov
Sken stjärnorna så klart
Längre inåt landet
Jag tog mig ut på vidderna..."
"Längre inåt landet", 1980

"När jag var sexton så rymde jag
hemifrån en kulen vinterdag
bort från hem och skola ut till friheten
snart så kommer väl min egen son
och längta ut och sticka hemifrån
kanske blir vi fiender om vad som är vad i friheten
Men även om det kan va både svårt och tungt
ska jag göra vad jag kan för att hålla sinnet ungt
jag är äldre nu men jag är fortfarande ett barn
allt är ännu ett mysterium
men det är spännande som fan"
"När jag kysser havet", 1982

"Vill du ha din stolthet får du ta den innan Jante visar upp dej
på sitt torg
Du kan foga dej i flocken. Du kan kuva ner din kraft
Men aldrig se dej i dom ögon du en gång haft

Du har ditt äventyr
och du vet vad och vem som styr
Vill du vara den som alltid flyr
eller stanna och slåss
laglös"
"Laglös", 1982

"Jag vill känna mig fri
Ute på vägen igen"
"Ute på vägen igen", 1993

"Jag kan aldrig vara något annat än en varg i denna vackra värld
Du vet att jag är fången i min frihet
Men det är vägen som är mödan värd"
"Cecilia", 1989

"Det finns män som har vunnit varenda batalj
Men ändå känner att de ingenting har"
"Utanför murarna", 1989

"Jag är en ensamvarg på väg
Önskar att jag kunde va som dom
som alltid samlas tillsammans
som alltid tycks tycka så mycket om
att va många ombord
alla dom som sjunger i kör i samma land

Men jag är den jag är
Jag har min egen väg att gå
Jag har mitt öde att ta hand om
mina hinder att rå på
Jag ta mej an vad det än är
Jag tar mej an det som en man"
"Fyra hjul som rullar", 2002

Lundell är kanske det tydligaste exemplet i världen på fenomenet "män som längtar bort". Bilar, "frihet", "bara dra". Och intressant nog står han också för en av de mest brutala avklädningarna och dekonstruktionerna av denna myt.

skivan Evangeline, 1988

Män som längtar bort
Denna avklädning kom 1988 med hans nyktra, andliga skiva Evangeline. Efter sex års äktenskap skilde sig Ulf och Barbro Lundell 1985. Uffe var alkoholist och krisade, och gjorde den känsloladdade skilsmässoskivan Den vassa eggen. "Jag är inte kär och galen längre, den lögnen kan jag inte pracka på mej själv längre", skrev han till sin producent, anspelande på megasuccén LP:n Kär och galen som kom 1982, sålde 300 000 ex, gjorde honom folkkär på riktigt med "Öppna landskap" och med vilken han gjorde en bjässe-succéturné. Han skulle göra en glad uppföljare Mellan hägg och syrén men istället blev det alltså Den vassa eggen som är full av ångestvrål, ekande trummor och fruktansvärda synthar. Lahger beskriver Lundells livssituation vid inspelningen som "en blodig skilsmässa och ett trasigt liv". Därefter fortsatte Lundell att supa ännu mer. Ivarsson beskriver våren 1987 som: "Vin och video,vin och video. De gånger törsten och tristessen driver honom ut söker han sig till någon av de många oansenliga kinakrogarna i grannskapet."

Oktober 1987 blev han intagen på ett behandlingshem för alkoholister. När han 1988 börjar spela in den skiva som blir Evangeline är Dylans John Wesley Harding ett ideal. I samband med nykterheten och vistelsen på behandlingshem har Lundell också fått en andlig laddning. På Evangeline finns utifrån det några låtar som är gripande som uttryck för vändningen från rock-mannens frihetstörst och projekt. Så här beskriver han sig i "Underbara ting":

"Jag var så trött jag var trött på mig själv
Men jag såg ingen väg ut ur skiten
Jag borde varit en vuxen man
Men i känslorna var jag liten"

Hela skivan är full med såna uppgörelser med sig själv och idealet om den frihets-sökande individen som är ensam är stark, som ständigt är på väg. Allra bäst uttrycks det i den fantastiska "Ett hjärta av sten" som jag räknar till topp3 hans bästa låtar någonsin. Där beskriver Lundell sin väg så här:

"Jag gick min egen väg
Jag sökte friheten
Och jag tog varenda genväg jag kunde ta
Jag gjorde konst och äventyr av kärleken
Och jag trodde jag visste vad jag ville ha
Snart var jag ute på någon vandring över slätterna
Där ingen överlever, där ingen kan bo
Men min frihet var så helig att jag inte kunde se
Att den blivit till en kedja runt min fot ...
Jag ljög för mig själv, jag ljög för min kvinna
Och alla vet att lögnen och rädslan går hand i hand
Men den största lögn jag åstadkom
Var lögnen om mig själv
Som en ensam varg på flykt i ingenmansland
Jag var en stolt och bitter döende i en galen värld
Från min höjd såg jag ner på allt
Idag är det inte längre så självklart att jag lever
Nu törs jag tacka någon annan för varje dag jag får ...
Om du tror att du kan klara allting själv,
Då har du ett hjärta av sten"
"Ett hjärta av sten", 1988

Nästan lika bra är oboe-balladen "Tempel", som också den uttryckligen gör upp med individualismen och idén om frihet.

"Jag antar att jag aldrig nånsin blir fri
Och jag vet inte heller om jag vill det ...
Jag trodde att jag levde av egen kraft
Jag sa 'ensam är stark' och höll mig till mitt
Nu går du bredvid mig som om jag aldrig haft
Något annat mål än det som är ditt"
"Tempel", 1988

Låtar som dessa, tillsammans med mer konstruktiva som "Evangeline" och "Gå upp på klippan" gör skivan Evangeline till ett oerhört intressant, gripande och fascinerande dokument över "män som längtar bort"-individualismens lockelser och tillkortakommanden. Lundell har senare inte återkommit delvis till "män som längtar bort"-estetiken, till "öppen väg"-romantik, men efter Evangeline kan det, tror jag, aldrig vara på samma sätt ("aldrig gå ner i samma flod två gånger").

"- I mina böcker och texter har det alltid funnits en längtan efter nånting. Jag har alltid undrat vad det där är ... hur det skulle se ut. Det har varit allt ifrån kvinnor till ett hus vid havet till jag vet inte vad.
- Jag tror att det här hela tiden varit en längtan efter en verklig frihet. En frihet jag mötte redan runt 1967-68. För mig var det inte en politisk tripp utan mer en andlig och själslig befrielse. /.../
- Det jag tycker positiva rörelser som fredsrörelsen och miljörörelsen handlar om är besinning och försoning. Att se människan i rätt proportion. Att inte vara egotrippad, att inte fortsätta skövla och förstöra och själv leka Gud. /.../ att leva i samklang med naturen."

Lundell intervjuad av Ivarsson, oktober 1988 (cit i del II s 189f)

---
Tidigare delar i serien "Män som längtar bort": nr 1 om själva fenomenet och Jackson Brownes "Sleep's dark and silent gate", nr 2 om filmen Into the Wild.

80-talets nyhetsprogram

Jag ser ganska sällan aktuellt nuförtiden men jag undrar om det inte var bättre förr. Det här klippet med en fräsch, sommar-kortklippt Lundell som firar 10 år som artist är i alla fall riktigt fint, han berättar bland annat om att han inte tycker att han förändrats så mycket sedan karriären börjat, samt att hans mål är att dö stolt. Nu för tiden är det bara krig och elände. Till och med väderprognosen var bättre för 23 år sedan!

I denna anda

I denna anda vill jag verka.