Nytt tema på LIL: Män som längtar bort

På promenad i ett blaskregnigt Svedmyra idag kom Arvid och jag på att vi ska starta en ny artikelserie på Längre Inåt Landet, med temat Män Som Längtar Bort. Vi är båda i 20-årsåldern och funderade, passande nog på denna regniga, nollgradiga, gråa Stockholmssöndag, på den eviga frågan och kulturella urbilden av den vuxne eller nästan vuxne mannen som av någon anledning vantrivs i sin vardag och längtar efter det där större, något bortom bergen, det grönare gräset, efter en ny mening, efter det vilda livet, eller vad det nu kan vara.
'
Tänk Neal Cassidys och boysens uppror mot det normala livet i Kerouacs On the Road, tänk Updikes Harry Angstrom i Rabbit, Run, tänk halva Ulf Lundells lökiga mytologi och mans- och självbild... Det finns hur många exempel som helst. Det är en kulturell urbild, en viktig del av mansrollen, något som antagligen de flesta genomlever någon gång. Vi upplever det själva i vår 20-årsålder, även om på ett o-episkt sätt och inte så distanslöst och hängivet som en Lundell. Vi tänker på våra kommande 30-årskriser, våra kommande 40-årskriser och våra kommande 50-årskriser. Kommer vi också köpa en motorcykel och vilja "bara dra!" när vi är 40? Kommer vi vilja ha en affär när vi är 50? Kommer vi söka efter meningen i new age när vi är medelålders? (Gud förbjude!)

Vi tänkte börja serien något i den här stilen:
- Arvid läser om On the Road och skriver om Kerouac och drömmen bort, drömmen till Kalifornien som vi två bär så totalt, som en del av vår stora fascination för USA,
- Erik läser den antagligen rätt lökiga Zen och konsten att sköta en motorcykel, som verkar vara medelålderskrisernas medelålderskris.

Ett annat intressant exempel på män som längtar bort är allas vår idol Jackson Browne. När han var i början av 20-årsåldern låg han med Nico, 23 år gammal skrev han Eagles stora hit "Take it Easy", han hängde med Los Angeles coola rockscen, när han var 24 gav han ut sin första solo-LP som hyllades och sålde bra, därefter gjorde han som stor rockstjärna under sjuttiotalet fyra skivor till och fick hits. När han var 28 år gammal - 28! inte särskilt gammalt - och redan hade uppnått allt det, var gift med en filmstjärna och var stor rockstjärna, skrev han låten "Sleep's dark and silent gate" till skivan The Pretender, och sjöng där:

"Sometimes I lie awake at night and wonder
Where my life will lead me
Waiting to pass under Sleep's dark and silent gate
...
Sitting down by the highway
Looking down the road
Waiting for a ride
I don't know where I've been
Wishing I could fly away
Don't know where I'm going
Wishing I could hide
Oh God this is some shape I'm in
When the only thing that makes me cry
Is the kindness in my baby's eye

Sometimes I lie awake at night and wonder
Where the years have gone
They have all passed under
Sleep's dark and silent gate"

Han var 28 år gammal då! Och hade redan börjat fundera på vart åren försvunnit.. Då hade han som noterat ovan ändå haft ett jävligt gott liv. Jag tror att det är som Kierkegaard sa: "Du gifter dig, och du kommer att ångra dig. Du gifter dig inte, och du kommer att ångra dig." Gräset är grönare och så vidare. Ett evigt tema. Existentialistiskt. Därför startar vi nu temat Män Som Längtar Bort på LIL.