Den kanske ultimata svenska countrylåten är Ronny Carlssons “Vägarna jag fann“, fran skivan Reserverat från 1983. Det är en uptempo-lunkande country från tidigt 80-tal, nära Waylon Jennings eller The Highwaymen i stilen, med gnisslig fiol och studsig countrybas, och Ronnys djupa, pa alla sätt nedstämda röst och grova skånska dialekt. Det är en grym låt. Till den utnämning som den ultimata svenska countrylåten för oss ocksa det perfekta countrynamnet -- jag kan inte tänka mig ett mer country svenskt namn än Ronny Carlsson -- den perfekta gubbrocklooken (bilden ovan!), och texten som är så country som det kan bli: en man som är på väg, jagad av sina minnen, full av ånger över saker som det är för sent att ändra på. Bitterljuvt, bitterljuvligt!
Snubblar fram på vägen och på tanken att jag reser
Idag blir det Cantrell. Hon föddes 1967 i Nashville och flyttade som ung till New York för att studera på Columbiauniversitetet. Hon gjorde sig känd i musikkretsar som radio-DJ och kännare av gammal country och rootsmusik, och albumdebuterade 2000 med Not the Tremblin' Kind; därefter har det blivit ytterligare fyra skivor, varav en är en coverskiva med bara låtar som honky tonk-legendaren Kitty Wells spelat in. Hon spelar midtempo-countryrock med starka influenser från The Byrds, underbara janglegitarrer och körer. Det är rak musik; Cantrell är ingen märkvärdig sångerska men som Allmusic säger gör hon liksom Merle Haggard det mesta av den röst hon har. Jag rekommenderar hennes skivor varmt.
Det direkta berättandet -- utan abstraktioner och jockebergsk obegriplighet -- är en av de saker som jag tycker mest om med countryn och dansbandsmusiken. Ett bra exempel på den utkristalliserade, konkreta erfarenheten (fiktiva förstås) som jag tycker i sin enskildhet blir så stark när den för stå som exempel för det hela -- i detta fallet, ett kärleksmöte på ett hotell i Södertälje, en bild av kärlekens förgänglighet.
Den absoluta höjdpunkten i Alf Robertsons "Finlandsbåten och januari blåste kall" är versen som börjar: "fyra dar av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje / gav mig mig än livet nånsin haft att ge min själ förut". Alf sjunger med riktig feeling -- eftertrycket på SÖDERtälje!! -- och 80-talsbassoundet är fantastiskt. Och den fullständiga sentimentaliteten och uppgivenheten serveras med så få ord, så precist.
"hon var grann som midnattssolen och hon gav mig all sin värme
vi gjorde om ett hotellrum till en himmel för bara två /.../
då steg hon på finlandsbåten och for hem till sitt Karelen
där stod jag och det var kallare än nånsin
ingenting att göra åt det, ingen chans att spåra felen
där stod jag och januari blåste kall
fyra dag av tät bekantskap på ett hotell i Södertälje
gav mig mer än livet nånsin haft att ge min själ förut
vi sa inte mycket, det var inget som behövdes
men även vackra sagor ska ha ett slut"
Jag tänkte inleda en liten serie reseberättelser här på bloggen från min biltur längs Appalacherna tidigare i somras. Jag och en kamrat gav oss ut på vägarna i jakt på countryns rötter, USA:s sanna ansikte, indianernas ursprung, pickuptruckarnas paradis, och de allra minsta av minimala mikrobryggerier.
Efter att ha plockat ut en beige Chevrolet Impala på flygplatsbiluthyrningen i New York brände vi söderöver längs atlantstränderna i New Jersey mot vårt första stopp i Frederick, Maryland. Där bor nämligen en av den amerikanska countrymusikens kanske mest udda figurer: skivsamlaren Joe Bussard, en drygt sjuttioårig man som åkt land och rike runt i en gammal Ford-pickup och samlat sjuttioåttavarvare i hela sitt liv.
Efter att ha letat oss ut genom Fredericks villaförorter längs grönskande majsfält och gamla kyrkor svängde vi in på Cherry Hill Drive där Joe bor i ett enplanshus som sett bättre dagar. Joe mötte oss på garageuppfarten, hälsade oss varmt välkomna och ledde oss utan onödigt kallprat genom sitt vardagsrum med ett oklart antal katter rakt ner i sitt tempel: källaren där hans i runda slängar tjugofem tusen vinylskivor finns.
"Vad vill ni höra", frågade han, och Kristoffer var snabb med favoriten Dark was the night, cold was the ground. Och visst hade han den i original från 1927. Det var en väldigt fin upptakt till en session som fortsatte långt in på kvällen, till långt efter att vi båda tröttnat på Joes monomana svada och spattiga sittdans. Efter ännu en i raden av alldeles för långa historier om skivletande längs bortglömda småvägar i Appalacherna på 50-talet lyckades vi äntligen få upp honom och oss själva ur källaren med löftet att bjuda på middag på Barbara Fritchie's Diner.
Men det var inte slut där - vi kom tillbaka morgonen efter för vi ville ju få med oss lite av Joes fantastiska musikskatt. Vi tillbringade ytterligare fem timmar med fragmentariska anekdoter, den ständigt återkommande repliken "You guys are not in a hurry!", knastrande gladjazzinspelningar och en stigande desperation att få lämna Joes inrökta källare. Till slut, efter att också ha noterat geväret som stod lutat mot ett hörn i studion, fick vi äntligen Joe att avsluta den sista kassettkopian och släppa iväg oss upp i solskenet.
Men såhär i efterhand stannar, trots de enerverande inslagen, en fantastisk kulturupplevelse kvar. Inte minst eftersom vi rundade av vårt besök hos Joe Bussard med en lunch på en liten, oansenlig hamburgerjoint med anor från 1940-talet som serverade de minsta och mest delikata hamburgare jag någonsin ätit. Det var en njutning att känna smaken av perfekt stekta stringy onions och med ett halvt öra lyssna till Joes utläggningar om vikten av att Mitt Romney vinner presidentvalet och hur både lasern och transistorn faktiskt inte uppfunnits utan hittats i Roswell i ett kraschat flygande tefat.
Vi styrde sen ut över fälten, högre upp i bergen längs tomma motorvägar som dallrade i sommarhettan.
Helgen spenderades för min del på västkusten, och huvudanledningen till det var att jag tillsammans med Fredrik Nyström (en gång skjutjärnsskribent här på Längre inåt landet) agerade förband åt Eilen Jewell när hon tillsammans med sitt band gästade Immanuelskyrkan i Halmstad i fredags. Det blev en mycket lyckad kväll.
För det första var det väldigt glädjande att närmare 250 personer hade hittat till kyrkan denna strålande fredagskväll, inte minst sedan ett flertal evenemang konkurrerade om den ibland något kräsna Halmstadpublikens gunst denna afton. Jag och Nyström rev av fyra låtar, varav två från det album som han släppte förra året, och sedan var det dags för huvudakten. Eilen hade med sig tre kompmusiker; en elgitarrist, en kontrabasist och en trumslagare. Själv spelade hon akustisk gitarr och munspel. Bandet gjorde sin näst sista spelning i Sverige efter en tre veckor lång sväng, och det var ett väldigt samspelt och avspänt gäng som mötte den entusiastiska publiken. Eilen rör sig i mittfåran av altcountry-scenen (om man nu kan vara i mittfåran av en scen som per definition är alternativ) och bandet varierade sig stilsäkert och proffsigt mellan, country-, blues och gospellåtar. Förutom hennes egna låtar bjöds det på covers av bland andra Loretta Lynn och Hank Williams, samtliga valda med god omsorg.
Det är alltid glädjande när band i den här genren bemödar sig om att släpa med en kontrabas på turné, jag tycker att en stor del av countrysvänget sitter i kontrabasens sound och korta sustain som liksom driver musiken framåt. Basisten Johny Sciascia spelade huvudsakligen slapping bass och stod för ett svängigt och stabilt komp, även om gitarristen Jerry Miller (namne med gitarristen i Moby Grape, vilket kan verka förvirrande - och är förvirrande) var kvällens klarast lysande stjärna med sina ytterligt intrikata och klockrena inpass. Att han var minst tjugo år äldre än alla andra i bandet och uppträdde helt klädd i svart, med cowboyhatt och solglasögon gjorde näppeligen intrycket svagare. Det var samma sak med Zoe Muths gitarrist i vintras - tydligen är det kutym bland dagens yngre countryartister att turnera med en nestor på leadgitarr.
Jerry Miller bär solglasögon även utomhus
Efter konserten gick vi ut tillsammans för att ta ett glas, och samtliga medlemmar i bandet, inklusive Eilen själv, visade sig vara synnerligen sympatiska och ödmjuka. Det blev ett ganska långt och brokigt samtal där vi hann med allt mellan himmel och jord. Jag pratade socialdemokrati med nämnde Miller och bassträngar med Sciascia. Det visade sig att flera i bandet på sistone hade utvecklat en fäbless för belgisk öl, och det var just vad som inmundigades i ett stadigt flöde. Nyström fick reda på att huvuddelen av bandet är ateister, men förstod mellan raderna att vår vän bastraktören är ett levande exempel på en strikt katolsk republikan. Så fortsatte det in på småtimmarna och övriga frågor som dryftades var bland annat turnéliv och skillnader mellan Sverige och USA.
Som svensk kan jag ofta känna mig väldigt imponerad av amerikaner bara för att de är amerikaner - och om de då dessutom är professionella musiker inom en genre som präglat de senaste åren av mitt liv blir det naturligtvis extra spännande. Detta är en kväll som jag kommer att minnas med glädje.
Eilen and her band
På lördagen var vi för övrigt och såg Nisse Hellberg i Norre Katts park, det var också ganska bra.
Vi är nog många som får något ömt i blicken när vi tänker på Loosegoats. Själv minns jag starkast en fantastisk spelning på Emmabodafestivalen 1998. Det var sen eftermiddag och jag hade smaken av varm folköl i munnen. En lågt stående sol silades genom dammet som rök upp från den lilla publiken framför scenen. Ett annat minne är från någon rockgala i Uddevalla kring millenieskiftet. Jag spelade själv i band vid den tiden och när Loosegoats gick på minns jag hur knäckt jag blev av deras tajta och varma sound, en konsert som verkligen sporrade mitt artonåriga indiemusikerjag.
Jag ser verkligen fram emot att få återvända till lösgetternas marker som de mutat in någonstans mellan Lucinda Williams och Dinosaur Jr. Plattan "Ideas For To Travel Down Death's Merry Road" släpps i april, men redan nu finns smakprovet Montananas ute till lyssning. Väldigt lovande!
Fantastiska Zoe Muth som vi på LiL skrev om i somras besöker Sverige under några veckor. Hon stannade som tur var till i Stockholm i måndags kväll. I puben Big Bens källare på Folkungagatan spelade hon sin melankoliska, lunkande country som påminner om legender som Iris Dement och Loretta Lynn. Stundtals flörtar hennes sound också med en annan LiL-favorit, Lucinda Williams.
Efter en stabil middag på Big Bens ovanvåning styrde vi stegen ner i källaren förbi "biljettkassan" och slog oss ned framför den minimala scenen, så liten att bandet pedal steel-spelare inte fick plats med sitt instrument utan fick hålla till godo med vanlig hederlig elgitarr. Men det gjorde inget - hans lätt Knopfler-doftande gitarrslingor och solon förgyllde verkligen en redan väldigt bra konsert. Zoe Muth är kanske inte den mest temperamentsfulla artist man hört, men det är nog lite av poängen också. Vi i publiken vaggades in i ett behagligt lunk som varade över två timmar, med paus nånstans i mitten. Det blev aldrig tråkigt, och höjdpunkterna var riktigt höga. Förutom nämnde gitarrist stöttades Zoe av resten av The Lost High Rollers - en extremt återhållen elbasist som bara knappt slog an strängarna på sin Rickenbacker, en godmodig trummis lika återhållen han, och en grym mandolinist med gubbkeps och perfekt timing.
För mig var helt klart en av konsertens bästa stunder den fantastiska låten Before The Night Is Gone från senaste plattan. Här nedan filmad av yours truly.
2012 är ännu i sin linda när duon First Aid Kit får mig att sätta nyårshummern i halsen. Ett band som tidigare visat enorm potential, och som jag såg göra ett fint framträdande som förband till Markus Krunegård på Cirkus i Stockholm för ett par år sedan, verkar ha blommat ut i och med skivan The Lion's Roar som släpps den 18/1. Nya videon till låten Emmylou, som är en hyllning till Emmylou Harris, June Carter, Gram Parsons och Johnny Cash, är otroligt vacker och låter oförskämt bra. Kan det vara så att årets bästa svenska skiva släpps redan i januari? Låt oss hålla tummarna!
Det var de fem orden som gång på gång malde i min hjärna klockan 22.35 igår kväll, när maratonspelningen med amerikanska duon Gillian Welch var över.
Trogna läsare av den här bloggen vet att vi skrivit om Gillian Welch flera gånger tidigare, så förväntningarna hos er korrespondent var höga när han tog Djurgårdsfärjans sista tur från Slussen till Gröna Lund. Ett potpurri av låtar från duons fem fantastiska plattor surrade i huvudet och var ett perfekt soundtrack medan vi klöv neonljusen som speglades i den mörka saltsjön.
Efter en inledande besvikelse i form av att er korrespondents kamera inte fick följa med in i konsertsalen, började giget. Första set var lovande men lite trevande. Lejonparten av låtarna kom från GW:s senaste alster The Harrow and the Harvest, men vi bjöds också på pärlor som Orphan Girl från debutplattan Revival, och superhitten I Want To Sing That Rock n' Roll mest känd från soundtracket till Coen-filmen O Brother Where Art Thou. Publiken var nästan misstänkt entusiastisk.
Andra set byggde vidare på den solida uppladdningen från första, och kvalitets- och intensitetskurvorna steg exponentiellt kring varandra som en DNA-spiral in i himlen. Vi togs med från en fantastisk specialversion av Six White Horses med hambone-dans av Gillian, över en helt knäckande Revelator med en David Rawlings i absolut världsklass som bland annat citerade Princes Purple Rain i sitt typ fem minuter långa gitarrsolo ("det bästa gitarrsolo jag hört i hela mitt liv", sa yrkesbasisten Fredrik efteråt), till avslutningen med en gåshudsframkallande Caleb Meyer och de två slitna örhängena Jackson av Johnny Cash och Jefferson Airplanes White Rabbit (!!!!!) som i GW:s versioner blev som helt nya låtar. Och publiken? Ja, vad ska man säga. Kollektiv orgasm.
Så till några slutsatser dagen efter. Gillian Welch och David Rawlings behärskar ett makalöst brett register. Hela vägen från ett mycket finkänsligt, lågmält och vemodigt uttryck till ett rent djävulstecken-och headbang-framkallande rock n' roll-sound. De har en fantastisk personkemi som verkligen smittar av sig på publiken och sannolikt är en väldigt viktig beståndsdel i deras konstnärskap. Och de har inte minst en låtkatalog av Guds nåde, en tidlös, outslitlig och stundtals bibliskt tung skara sånger som verkligen bränner sig fast i lyssnaren.
I korthet: den andra november 2011 var en sinnesutvidgande kväll.
Med en veckas perspektiv på den konsert som jag, Erik och Arvid bevittnade i Filadelfiakyrkan i söndags är det dags att plita ned några sammanfattande ord.
Efter en något dämpad men hjärtlig förvärmning på Rörstrandsgatan där det politiska läget i allmänhet och Juholt och sossarnas läge i synnerhet avhandlades var det med något bekymrade sinnen men höga huvuden vi anlände till spelplatsen där Steve Earle och the Dukes & Duchesses stod beredda att underhålla oss. Konserten inleddes med förstasingeln från senaste albumet I'll never get out of this world alive, Waitin' for the sky, och fortsatte med ett par ytterligare låtar från samma skiva. Sedan varvades hits från förr med ett flertal nyare alster, i en väl avvägd spellista.
Jag erfor en inledande besvikelse över ljudbilden, som på senaste skivan domineras av en visserligen lite väl framträdande men dock väldigt behaglig kontrabas, och som live ersattes av elbas vilket gjorde att svänget och dynamiken blev en smula lidande på låtar som Little Emperor och The Gulf of Mexico, åtminstone i mina kräsna öron. Överlag kan det väl konstateras att det finns roligare arenor för rockmusik än Filadelfiakyrkan, exempelvis hade säkerligen både Cirkus och Debaser Medis varit lämpligare.
Innan en alltför negativ ton fullkomligt tar överhanden över detta blogginlägg vill jag säga att Steve Earle är ett yrkesproffs och att han utan tvekan ger valuta för de 450 kronor som man fick spendera på biljetten. Bandet är proffsigt och stabilt, Steve sjunger/grymtar helt fantastiskt och tre timmars konsert (inklusiva paus) gör att det är svårt att klaga. Det kändes emellertid som en dag på jobbet för Steve & c:o och tack och lov har de en otroligt hög lägstanivå, för jag är säker på att det finns mer att kräma ur det här gänget. Att jag skulle vara besviken vore en grov överdrift, men kanske hade jag hoppats på lite mer.
Sin vana trogen bjuder Steve på en eklektisk konsertupplevelse där det bränner till ordentligt i den irländska avdelningen, bland annat med en grym version av The Galway Girl, och i flera av de fina balladerna, medan mer brötiga alster som Meet Me in the Alleyway och Taneytown lämnar mig tämligen likgiltig.
Det som verkligen engagerar bloggtrojkan, och stora delar av publiken, är när han i de sällsynta men innerliga mellansnacken pratar om betydelsen av invandring (“The truth is that immigration is our past, our present and, if we have a future, that as well”) och fackföreningar. När han senare avslutar konserten med att, ensam kvar på scen, böja ned huvudet och knyta näven är lyckan fullkomlig, och våra bekymrade sinnen flyger tillsammans med alla eventuella invändningar ut genom kyrkportarna. We love you, Steve!
---
Recensioner i SvD och Expressen (Göteborgs-spelningen)
I can't feel my love anymore I can't feel my love anymore mystery and the splendor don’t thrill me like before I can't feel my love anymore
I don’t want to talk to anyone I don’t want to talk to anyone all the words that used to work are melted in the sun and I don’t want to talk to anyone
Faces look familiar, but they don’t have names towns I used to live in have been rearranged Highways I once traveled down don’t look the same Everything has changed Everything has changed
I can’t find my joy anywhere I can’t find my joy anywhere all the magic vanished into the misty air and I can’t find my joy anywhere
Now I don’t know where my faith has gone Now I don’t know where my faith has gone from the wonder I had a sense of to the brightest star that shone and now I don’t know where my faith has gone
Faces look familiar, but they don’t have names towns I used to live in have been rearranged Highways I once traveled down don’t look the same Everything has changed Everything has changed
Jag har inför söndagens konsert lyssnat väldigt mycket på Steve Earle, och då inte minst hans senaste album eftersom de setlistor som florerar på internet tyder på att den dominerar konserterna han ger under denna turné. Det är ingen av mina favoritskivor och mitt första intryck var en mild besvikelse, men efterhand har jag kommit att tycka bättre om den, framförallt tror jag att det akustiska soundet och svänget lämpar sig väldigt bra live. Låtar som "Little Emperor" och "I am a wanderer" kan nog få taket på Filadelfiakyrkan att lyfta, om alla mina osunt högt uppskruvade förväntningar skulle infrias.
Som ett led i uppladdningen inför söndag har jag även läst romanen "I'll never get out of this world alive", som med samma titel och nästan samma utgivningsdatum som skivan är ett exempel på hur nedladdningstidevarvet tvingar konstnärer att uppfinna hjulet på nytt för att nå ut. Att missta romanen för ett PR-trick vore dock helt felaktigt, det är en sann fröjd att ta del av Earles grova men rikt utsmyckade prosa.
Romanen utspelar sig i slumkvarteren i San Antonio, TX. I centrum står Doc, en godhjärtad heroinist som blivit av med sin läkarlicens och numera försörjer sig och sitt beroende genom att hjälpa och behandla horor, narkomaner och illegala invandrare som ej kan eller vill söka sig till ett officiellt sjukhus. Hans huvudsakliga inkomst består av att genomföra aborter, och efter att ha genomfört en sådan operation på en mexikansk flicka vid namn Graciela tycker han sig ana att det är något speciellt med flickan. Snart inser han att hon har helande krafter, och tillsammans tar sig Doc och Graciela an och och både behandlar, botar och bättrar stora delar av det klientel som befolkar södra San Antonios Red Light District. I boken figurerar även Hank Williams spöke, som förföljer Doc sedan den dag då han gav Hank dennes sista morfinspruta tio år tidigare, tillsammans med bl.a. JFK, en gargantuisk mexikansk knarklangare, och en irländsk präst.
Steve rör sig hemtamt på samhällets skuggsida och porträtterar varmt men oförhärligande alla inblandade med en kondenserad och närmast hårdkokt berättarstil. Språket flödar och böljar fram och med min begränsade engelska tvingas jag läsa många meningar två gånger för att förstå dem, utan att alltid lyckas. Jag förstår dock utan vidare att Earle visar prov på stor berättarförmåga, och att han egentligen inte är författare lyser endast igenom på några få ställen.
I'll never get out of this world alive är en vacker historia som är en fröjd att läsa, karaktärerna är skickligt utmejslade och intrigerna är, framför allt mot slutet, andlöst spännande. Jag kan dock tycka att skildringen av Hank Williams spöke, som utgör en kuriös men betydande bifigur, emellanåt bär lite väl tydliga spår av de kalla kårar-ungdomsböcker jag förvisso läste med stor behållning som grabb, beskrivingarna av gastens fysiska uppenbarelse är en smula löjeväckande och bryter därmed åtminstone för mig förtrollningen.
Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag
Detta är i sammanhanget inget annat än en parentes. Berättelsen drar åt många olika håll samtidigt utan att tappa sin klara och tydliga riktning och det är utan tvekan skickligt gjort. Jag har inte läst Doghouse Roses (2001), som består av en samling noveller och är Steve Earles första försök som författare, men jag blir sugen på att göra det efter att ha läst I'll never get out of this world alive. Fast först och främst är jag sugen på att se Steve inta Stockholm på söndag.
Min favoritartist från 2000-talet än så länge är Tift Merritt, för hennes skivor Bramble Rose (2002), Tambourine (2004) och Another Country (2007). Tre oerhört gedigna och rika skivor fulla av starka låtar och ett mycket brett känslospektrum - från den ljuvliga melankolin på "Trouble over me" till självsäkert bredbent soulrock med "I am your tambourine" och "Shadow in the way" till introspektionen på Another Country-låtar som "I know what I'm looking for now" och "Tell me something true". Det är så gött att lyssna på Tift också för att hon är en personlig artist och en känsloskildrare á la singer-songwriter, men också helt uppenbart ett musikfan själv - hon sänder musikradio! - som kan göra briljant old time country-homage i "I know him too" (steelen!), powerpop, 70-talsrock med southern soul-influenser.
Den senaste skivan, See You Around the Moon, är dock inte hennes bästa hittills. Hon har förnyat sig på varje skiva och denna gång blev det i mitt tycke inte så lyckat; den är för poppig och har en märklig, alltför slick produktion.
Men i våras såg jag henne live på underbara Bootleg Theater i Los Angeles och fick åter häftigt uppskruvade förväntningar på nästa skiva. Hon spelade solo, omväxlande på akustisk gitarr och piano, inför en liten men entusiastisk publik på 40-50 personer, och det var en YNNEST att få sitta där med min mikro-öl och ta del av en så intim spelning: Tift skojade, pratade med publiken, och var typ fyra meter från mig. Det var också en grymt bra spelning; vanligtvis föredrar jag helbandssättningar framför person-med-gitarr, men med Tifts fantastiska pipa var det nästan bara ännu bättre att rösten fick mer plats. Och vad jag egentligen vill skriva här om är: hon körde flera nya låtar, och de lät otroligt bra. Den här artikeln utgår från den spelning hon gjorde i San Francisco någon dag efter att jag såg henne i LA, och påminde mig om att några av de nya låtarna ligger ute på youtube.
Därför: I give you: "Southern Downtown", "Lingering On" och "Real Understanding" med Tift Merritt, skräpiga liveinspelningar från vårturnén 2011.
Ja det är sant, stylish stod för dagens bästa samtal när han lät meddela att alt.country-sångaren, låtskrivaren, gitarristen, rumlaren och sonen Justin Townes Earle kommer till Sverige i november. Den 16/11 lirar den gänglige folkrockaren på Nefertiti i Göteborg, och dagen efter smäller det på kägelbanan i Stockholm. Nu fattas bara att Lucinda Williams kommer, och den ultimata konserthösten är ett faktum.
Turen följer den duglige. Vid en diskussion med Erik för cirka tre år sedan sade jag att den nu levande artist jag helst skulle vilja se live var Jackson Browne, och mycket riktigt kom han till Sverige bara ett halvår senare. Historien skulle komma att upprepa sig i år, när jag pratade om hur gärna jag skulle vilja se Steve Earle live. Jag stukade näven på hans hemsida ganska många gånger i våras innan den efterlängtade uppdateringen kom och det äntligen var bekräftat att det blir ett stopp i Sverige under den pågående världsturnén. Den 15/10 spelar han på Lorensbergsteatern i Göteborg, den 16/10 i Filadelfiakyrkan i Stockholm och slutligen lirar han på KB i Malmö den 19/10. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag köpt biljetter till samtliga föreställningar, nu ser jag väldigt mycket fram emot Stockholms-spelningen.
Yeah, I've been around
Jag har lyssnat mycket på Earle de senaste åren, men nu inför konserten har jag intensifierat mitt spisande och då insett hur otroligt produktiv karlen har varit, trots ett fem år långt missbruksrelaterat uppehåll i början på 90-talet. Räknar man samlingar och liveplattor blir det över 25 stycken, och än mer imponerande är det att lägstanivån är förhållandevis hög.
Man kan diskutera huruvida det var en god idé eller ej att föra samman hårdrocksestetik med säckpipa i en countrykontext, och man kan diskutera smakfullheten i att skriva en låt från den amerikanska talibanen John Walker Lindhs perspektiv, men man kan inte diskutera följande påstående: Steve Earle är en av tidernas största countryartister. Nåja, allt kan väl diskuteras, men i min musiksmak utgör Steve numera en hörnpelare.
En av höjdpunkterna i den digra diskografin är Train a comin', som släpptes 1995 efter det nyss nämnda missbruksrelaterade uppehållet. Detta är den kanske mest renodlade country-platta som herr Earle har på sitt samvete, och soundet är väldigt enhetligt med kontrabas, banjo, akustisk gitarr, mandolin och fela. Dessutom saknas det instrument som stundom dominerat lite väl mycket under det glada 1980-talet - trummor.
En sak som slår mig när jag lyssnar på plattan är att det återigen är en av mina favoritingredienser i musik som gör att jag gillar det jag hör så jäkla mycket, nämligen svänget. Första låten "Mystery Train pt II" är närmast en chockstart, och sedan flyter det bara på. Det svänger något sanslöst om hela plattan, avsaknaden av trummor till trots. Kanske kan någon vän av ordning påstå att detta skulle vara en paradox, men till denna vän tar jag mig i så fall friheten att citera den tidiga upplagan av the Beatles (som inte heller hade någon trummis) - "svänget sitter i gitarrerna".
Spelglädjen är uppenbar, och musikerna spelar helt klanderfritt och med mycket inlevelse genom hela albumet. Allt sitter klockrent på plats, sluten på låtarna sitter som en fläskläpp och Steve sjunger bättre än någonsin förut. Som lök på en redan välsmakande lax kommer Emmylou Harris in och gästar på två låtar, och "Nothin' Without You" är en av skivans bästa spår.
Låtmaterialet består av tre covers (bland annat en uppfriskande version av just Beatles "I'm Looking Through You) och en instrumental låt skriven av medmusikern Norman Blake. Resten av låtarna är Earle-original, men de flesta av dem skrev han redan i 20-årsåldern. Under sitt långa uppehåll från musiken skrev han enligt uppgift bara fyra låtar på lika många år, vilket förklarar låtvalen. Låten "Goodbye" är enligt Steve själv den första sång han skrev nykter, att jämföra med hans uttalande om att hans åttonde (och senaste) äktenskap var det första han ingått nykter.
Nå, på det hela taget är "Train a Comin'" en mycket organiskt och styggt svängig skapelse som riktigt smeker hörselgångarna på alla som, liksom jag, gillar Steve Earle.
"Guitar Town" (1986) är Steve Earles debutskiva, även om han ingalunda var en duvunge vid den här tiden. Han hade etablerat sig i branschen som låtskrivare och musiker, men med detta album skulle det stora genombrottet komma med dunder och brak.
De tidigare inspelningar Steve gjort (först nobbade, sedan utgivna som "Early Tracks") var mer rockabilly-influerade, "Guitar Town" är country på gränsen till pop, med ett slickat åttiotalssound och smäktande ballader. Man skulle kunna invända mot den något daterade ljudbilden, och jag har själv vacklat i den här frågan, men jag måste säga att jag gillar åttiotals-Steve väldigt mycket. Även om det aldrig når upp till det perfekta gubblunks-soundet (jfr Jackson Browne) får man fortfarande en beskärd del klinkpiano, sologitarrer med mycket twang, behagligt akustiska kompgitarrer och pedal steel serverat på silverfat.
Ramblin' man
Smäktande ballader ja, det är enligt mig en av Steve Earles bästa grenar, och överlag är han som bäst när han tar sig tid att reflektera och känna efter, snarare än när han brötar och rockar. Även om "Fearless Heart" egentligen knappast kan kallas för ballad är det en av de mer smäktande låtarna på skivan och därmed också kanske min största favorit.
Texten visar prov på så värdefulla egenskaper som självinsikt och rättframhet. Den är knappast storslagen eller poetisk, men det finns någonting i tilltalet som drabbar mig. Låten inleds med ett gitarriff och ett lunkande och luftigt trumkomp och har överlag ett väldigt behagligt sound, men det är det magiska mellanspelet som höjer låten över mängden och gör att jag utan att tröttna kan lyssna på den 27 gånger på raken.
Don't you worry 'bout what you've been told Cause honey I ain't even close to cold It's kinda soon to fall in love again But sometimes the best that you can do is just jump back in I got me a fearless heart Strong enough to get you through the scary part It's been broken many times before A fearless heart just comes back for more
Folks'll tell you that I'm just no good But I wouldn't hurt you honey if I could I can't promise this'll work out right But it would kill me darlin' if we didn't even try
I admit I fall in love a lot But I nearly always give it my best shot I know you must think I'm the reckless kind But I want a lady with a fearless heart just like mine
Brooks & Dunn: en av världens ohippaste countrygrupper. Vulgär, redneck, mainstream, modern Nashville, allt det där. I denna typiska låt sjunger de om en globetrottande kvinna som bor i Los Angeles och reser världen runt, men ändå är country innerst inne - "you can take the girl out of the honky tonk but you can't take the honky tonk out of the girl". Med en double serving av brölsax!
gubbrock, hedfeeling, ethos, öl, tallar, folket som bygger landet, husmanskost, "Fearless Heart", sandstränder, sunkhak, jazz, Saab, Van Morrison-andlighet och ljudet av regn som smattrar mot ett altantak en julinatt.
Lyss till mig; jag vill yppa, hvad jag vet äfven jag
Yeah, I've been around
Ramblin' man