Efter månader av väntan stod han så äntligen framför oss på scen, den hårfagre singer/songwriter-hjälten med hjärtat på rätta stället; Jackson Browne. Till min stora glädje var det ett fullsatt Cirkus som entusiastiskt hälsade den evigt unga 61-åriga sångaren välkommen till Stockholm.
Så fort konserten började visste man att man var hemma; ett behagligt bakåtlutat gubbrocksound med orgel och smakfulla gitarrlicks och en avspänt leende Jackson borgade för en helgjuten kväll. Detta sound som är så fullkomligt magnifikt och enligt mig bland rockhistoriens bästa bäddade effektivt in kvällen och gjorde såväl klassiska hitlåtar ("Late for the sky", "The Pretender", "Fountain of Sorrow") som de klart svagare låtarna från de senaste albumen till stor njutning. Detta gäller inte minst de något ösigare låtarna ("Take it Easy", Running on Empty") som lät oförskämt bra.
Browne var stabil utan att bjuda på något extra, han bjöd på charmigt småprat med publiken men verkade en smula tryckt av att det ständigt ropades efter hans gamla låtar, väl medveten om att de senaste trettio åren i hans produktion faller i deras skugga. Han hanterade det dock snyggt och sade om en av sina nya låtar att: "You'll like this one, it sounds just like all the other songs.."
Bandet var fantastiskt bra, gitarristen Mark Goldenberg utgjorde en stor del av behållningen med sina många smakfulla men intrikata inpass. Han bjöd på ett varierat och innerligt gitarrspel befriande fritt från floskler. Även resten av bandet, inklusive de två körtjejerna, höll yppersta klass och levererade ett otroligt bakåtlutat men ändå drivande groove - vilket verkligen inte är enkelt att få till.
Jackson själv var också väldigt välbehållen - säga vad man vill om denna karl men han har en fantastisk röst! Det finns väldigt få sångare som kan beröra mig så omedelbart bara med några få toner och det var underbart att höra hur magin fanns kvar i rösten.
Det enda som drar ner helhetsintrycket var när han flera gånger bröt av världens bästa gubbrocksound för att spela svårt politisk vit reggae. Det är en genre jag inte rankar speciellt högt, skall jag erkänna, och inte ens Jackson Browne kommer undan med hedern i behåll när han försiktigt gungande står och spelar baktaktsriff och sjunger kritiskt om USA:s president.
Om jag inte redan varit ett stort fan hade jag kanske inte blivit frälst av denna spelning, men även om det ibland kändes som att Jackson har mer att ge håller han en otroligt hög lägstanivå och den fantastiska låtkatalogen, det underbara soundet och den välbehållna stämman gör måndagens konsert på Cirkus till en av mina största konsertupplevelser någonsin.
2 kommentarer:
Väldigt bra beskrivning av konserten på Cirkus, du ger en betydligt bättre och rättvisare bild av konserten än vad journalisterna på morgon-och kvällstidningarna gjorde.. Jackson Browne är i en klass för sig!! /Stefan
Visst var han bra! Fast den Akustiska för några år sedan var bättre. Men man blir aldrig besviken.
Skicka en kommentar