Tåg

Jag åker väldigt mycket tåg, oftast med min kontrabas i släptåg. Detta är en utmärkt prövning av stresstålighet och behärskning, då man varje gång måste fajtas med barnvagnar, rullstolar, lekande barn och oförsiktiga medresenärer när det otympliga och ömtåliga instrumentet skall fraktas från stad till stad.

Jag tycker egentligen mycket om att åka tåg, att sitta och lyssna på god musik och se Sverige susa förbi utanför fönstret kan vara något väldigt vackert. De senaste årens släpande på kontrabasen har dock gjort att jag numera mest förknippar rälsresandet med stress och lindrig ångest. En synnerligen intressant företeelse har jag dock inte kunnat undgå att notera, trots att min energikrävande oro pumpar fram i kroppen under resans gång: Det är väldigt många kufar som åker tåg.

Jag kan inte säkert säga att andelen tomtar är högre på en vanlig avgång mellan Stockholm - Göteborg än låt säga i kön till posten, men det är en bestämd upplevelse jag har. Många av dessa outsiders är väldigt trevliga, men uppenbart speciella.

Idag var inget undantag från regeln; redan innan jag hunnit ombord hade jag bekantat med mig med en 86-årig gentleman som var på väg från Göteborg till Stockholm för att gå på en aktiekurs. Bredvid mig satt en man i ungefär min ålder och drog in snor längre in i näsan ungefär var tionde sekund hela resan igenom samtidigt som han frenetiskt skruvade på en rubik's kub som tydligen var nyinköpt. Han klarade av att lösa den på ett par minuter, sedan skruvade han alla färger i oordning, och så löste han den igen, etc.

Jag tycker det är fascinerande och lite roligt att mer eller mindre diskret iaktta dessa personligheter, jag lovar, det finns ett gäng med på varje tåg i Sverige! Jag skall inte heller försöka förneka att jag med mitt stora instrument i sammanhanget framstår som minst lika underlig. Kanske vi på LIL borde föra katalog över karaktärerna vi möter ombord och sedan gemensamt kora tokigaste tågresenären?