För några veckor sen var Anton och jag på Anna Järvinens spelning på Nefertiti i Göteborg. Före spelningen satt vi i baren, och medan Anton var iväg på toa kom Järvinen på väg upp på scenen, iklädd en stor, vit klänning som stack ut rejält bland alla 20-35-åringar i rutiga skjortor i publiken. Jag gav henne en komplimang för klänningen när hon gick förbi, och just då kom Anton. Han anmärkte på att jag pratade med Järvinen, och jag insåg att för mig är det hyfsat vanligt. På de två närmast föregående spelningar som jag varit på - the Demolition String Band på Banjo Jim's och Ari Hoenig Trio på Small's - så pratade jag i båda fallen med bandet.
När jag såg Demolition String Band var det på en festkväll med tre andra band, som alla firade DSB:s sångerskas födelsedag på den lilla och väldigt trevliga country/rootsbaren Banjo Jim's. Vi var kanske 80 pers där och det var fullsmockat och extremt god stämning med mycket skålande och "holler and swoller" lett från scen. Jag tyckte att deras twangiga honky tonk var grym och köpte därför två skivor av gitarristen.
När jag såg Ari Hoenig Trio var det också på ett ganska litet ställe, källarjazzklubben Small's där det var kanske 60 pers på det sista setet för kvällen. Efter giget gick Carl och jag till Carls favoritbar i New York (han bor där och jag var där och hälsade på) eftersom han ville visa den, och mycket riktigt var den grym, ett bra ställe för att hänga med soffor, öl, jukebox med bra musik, och go stämning. Lustigt nog stövlade Ari Hoenig och bandet in där en timme eller så senare, och då kunde Carl och jag inte låta bli att heja och förklara att vi just sett dem spela på Small's - spelningen var grym, så de förtjänade berömmet. Hoenig var sjyst med.
Anledningen till mönstret tror jag helt enkelt är: jag gillar "indie". Det är inte för inte som jag lyssnade intensivt på twee på gymnasiet. Jag tycker att det är fint med småskalighet utan "stjärnor" etc.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar