En valborgsmässoafton att minnas

Valborgsmässoafton bjöd för min del på en rad minnesvärda händelser som tillsammans skapade en lätt surrealistisk kväll. Jag hade hoppats på att kunna gå till en brasa och sjunga in våren men det blev något helt annat...

Det började med att jag spelade jazz på Hotell Hellsten, ett mycket trevligt ställe i Stockholm som har jazz minst en gång i veckan. Problemet var dock att det var valborgsmässoafton och strålande sol, publiken lyste med sin frånvaro. När det var dags att gå på ekade lokalen tom så när som på bartendern, hotellägaren och två koreanska damer som, hann vi uppfatta, var på väg till en "bonfire". Vi satte igång med första låten och efter ett tag fick vi sällskap av den ena damen, som helt sonika ställde sig mellan mig och pianisten och lät sig fotograferas av den andra damen. Sedan bytte de så att även den senare skulle få kunna ta med sig en bild föreställande sig själv mitt i en svensk jazzorkester i aktion hem till Asien. Efter första låten lämnade de lokalen precis som utlovat och vi var ensamma med bartendern och ägaren. De utgjorde dock en överraskande entusiastisk publik och spelningen blev riktigt mysig.

Efteråt styrde vi kosan till Riche, stället på stureplan där Sanna Bråding drack champagne samma kväll hon blev utsläppt ur finkan. Jag har av uppenbara skäl inte varit där förut men den här gången var det annorlunda - Franska Trion skulle nämligen spela där och som de gjorde det! Jag kan inte minnas när jag senast var på en så ösig konsert! Där stod vi på en "innekrog" och lyssnade på sanslöst svängig boogie woogie med synnerligen dekadenta texter levererade av ett av Göteborgs märkligaste band, en väldigt härlig känsla!

Efter att ha hängt på Riche ett tag drog vi så till det ställe som skulle sätta pricken över i:et; Sjätte tunnan. Sjätte tunnan är ett slags sunkhak i medeltidsmiljö i Gamla Stan som kvällen till ära bjöd på ett liveband bestående av säckpipa, trummor, elbas och darbuka (!). En fantastiskt konstig sättning, som inte direkt gynnades av att trummisen spelade smattrande men otajta hårdrockskomp bakom denna ständigt ylande säckpipa. Stämningen där nere i källarvalven är inte helt lätt att beskriva, det var en liten men tapper skara som dansade hejvilt till denna vidriga musik, utstyrda till olika karaktärer från rollspel. Där satt vi prydliga jazzmusiker som nyss hade befunnit oss på stureplan mitt bland medeltidsnördar och drack öl i plastglas - det är sådana ytterligheter som gör att man gillar Stockholm!