Jag läste nyligen "Svarta Villan" skriven av Ernst Brunner. Det var första gången jag läste något av Brunner, men definitivt inte den sista! Vilken språklig mästare han är, den gode Ernst!
"Svarta Villan" är en slags självbiografisk skildring av Brunners uppväxt i Seppan, området mellan Tullinge och Tumba där gjuteriet AB Separator låg och där en mängd krigsflykingar från hela Europa kom att hamna efter andra världskrigets slut. Fäderna jobbar på gjuteriet, mödrarna är hemmafruar som försöker lära sig kommunicera med varandra på knagglig svenska.
Det är en spännande period i Sverige, skildrad från Seppans egna mini-universum. Ibland får man dock kontakt med omvärlden, som i den lysande episoden när Tage Erlander och Jawaharlal Nehru kommer på besök med helikopter och Seppandalens hemmamödrar gör husmorsgymnastik för dessa höga politiker, som sitter nedsjunkna i varsin stoppad stol med medaljongrygg mitt på fältet.
Detta avsnitt, liksom väldigt många andra , är oerhört välskrivna, med en sanslös rytmisk frasering och känsla för språket. Mina ögon tåras när jag läser - och jag vet inte om det är för att det är vackert, sorgligt eller komiskt. Det är allt detta samtidigt som det är bortom sådana enkla beskrivningar - en otroligt stark läsupplevelse.
Brunner har skrivit mycket poesi och det är inte alls svårt att förstå. Man kan slå upp vilken sida som helst i boken och genast hitta mängder av fantasifulla och påhittiga formuleringar, som tål att läsas om och om igen.
Konceptet är inte alls nytt, en generationsroman om att vara barn, gå i skola, komma i puberteten, etc. Det har skrivits otaliga böcker på temat, men den här framstår ändå som unik med sina miljöbeskrivningar av gjuteridalen, personbeskrivningar av ungerska, österrikiska och polska familjer som börjar ett nytt liv i exotiska Sverige och inte minst då det mycket inspirerade språkbruket. Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar