Nu när våren verkligen etablerat sig på riktigt och sommaren är på ingång har musiken jag lyssnar på tagit en tydlig vändning. Vi har talat en del om både småstadsromantik och längtan bort på Längre inåt Landet, nu har jag hamnat i en våg av stark nationalromantik. Det är ett ord som är svårt att använda och som väcker många obehagliga associationer, men jag kan inte komma på något ord som är bättre lämpat just nu.
Jag är inte ute efter patriotism eller att hävda Sveriges överlägsenhet på något sätt. Vad jag däremot vill åt är att det finns vissa saker som är så oerhört vackra och som man uppskattar extra mycket som svensk. Det är inte konstigare än att man blir nostalgisk av att höra musik man växt upp med eller att ens upplevelse av musik man gillar blir starkare om man kan dela den.
Det finns naturligtvis väldigt många olika uppfattningar om vad som är svenskt och svenskhet, Fredrik Lindström har gjort ett fint jobb i sammanhanget med flera tv-program och böcker om just det här. En sak som symboliserar Sverige väldigt mycket för mig är Systembolaget, och kanske att gå med systembolaget-påsar på stan i synnerhet.
En systemet-påse i handen ger mig ett brett spektrum av känslor, allt ifrån en lätt skam över att man skall dricka rusmedel till förväntningar, förhoppningar och glädje. Klirrande i en lila plastpåse döljer sig lagom indiskret innehållet som skall få en att lätta lite på den stela svenska slipsen som ibland känns som en tvångströja.
Hur som helst; en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier är Sommarpsalm ("En vänlig grönskas rika dräkt") av Waldemar Åhlén och jag tror att det delvis beror på att det är en sång som på något sätt snuddar vid min svenska själ. Så oerhört vacker melodi och ett budskap som passar så bra in i stämningen. Jag kan aldrig lyssna på Sommarpsalm utan att bli berörd. Särskilt sista versens avslutande strofer
"Allt kött är hö
Och blomstren dö
Och tiden allt fördriver
Blott herrens ord förbliver"
är så vackra och episka att jag skulle kunna bli religiös för mindre. Jag väljer dock en egen tolkning, måhända mer allmängiltig än vad författaren Carl David af Wirsén avsåg. För mig kan herrens ord bytas ut mot något större, onåbart, eller egentligen bara mot ett budskap om vissa värden som förbliver även efter att våra i sammanhanget futtiga jordeliv är till ända. Herrens ord skulle ju kunna vara "Jesus lever" men också "Kärlek är störst" - jag väljer det senare.
Detta är en sång som väldigt många svenskar har hört i högtidiliga sammanhang, skolavslutningar, etc, dessutom har många sjungit den själva vilket jag försöker utnyttja så ofta jag kan. I diverse festliga sammanhang brukar jag försöka smyga in ett tillfälle att gemensamt sjunga denna vackra sång och det blir alltid en sådan härlig stämning - även om sången låter hellre än bra.
Budskapet i den här texten är universalt men att det är en sång så många svenskar vuxit upp med tror jag tillför ett extra djup och en känsla av samhörighet som åtminstone jag sällan annars känner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar