Justin Townes Earle "Harlem River Blues"

Jag har den senaste tiden varit inne i en period där jag lyssnat väldigt mycket på ny musik. Det är ibland lätt att bli en smula luttrad när man lyssnar på musik hela tiden, för även om mycket är bra är det sällan man blir helt till sig. När jag hörde Justin Townes Earles "Harlem River Blues" blev jag helt till mig.


Jag inser att jag är tvåa på bollen här, Arvid hade med skivan på listan över 2010 års bästa skivor, men jag har inte upptäckt Justin förrän nu. För mig passar den här musiken helt perfekt, det finns ingen artist som just nu bättre förenar alla de kvaliteer som jag uppskattar.

Justin Townes Earle står precis som fadersfiguren Steve med båda fötterna stadigt i country-, folk- och honky tonk-myllan, men Justin har något tydligare influenser från Woody Guthrie och gammal gospel. De ständiga jämförelserna med farsan är förstås oundvikliga, men egentligen finns det lika mycket som förenar deras musik som skiljer dem åt. Gemensamt för båda är dock att de är väldigt angelägna artister.

Harlem River Blues innehåller mycket gammal traditionell blues, country och gubbrock, men är samtidigt inte det minsta nostalgisk eller anakronistisk. Tilltalet känns otroligt angeläget och tidlöst, och texterna träffar mig rakt i hjärtat. Nog för att mycket country är otrolig sentimental och känslosvallande, men det finns en hudnära känslighet hos Justin som jag ofta kan sakna i den här macho-orienterade och hårdföra musikstilen.

Inledande spåret är en gospelinfluerad dänga med en text som mycket väl sammanfattar precis det jag försökt formulera ovan. En text som skulle kunna vara skriven för 70 år sedan men som i mina öron samtidigt känns väldigt samtida.

Lord, I'm goin' uptown
to the Harlem River to drown
Dirty water gonna cover me over
and I'm not gonna make a sound

Låtarna på skivan har stor spännvidd, och Justin blandar gospel, bluegrass, rockabilly och country på ett mycket ledigt sätt. Jag kommer emellanåt att tänka på Jackson Browne, inte för att det musikaliskt är särskilt likt men Justins sångröst och känsliga tilltal är i mina öron lika gripande som Jacksons - vilket är menat som allra högsta betyg.

I "Working for the MTA", enligt Earle själv en "modern day railroad ballad", är upplägget detsamma som den klassiska gamla bluesformen, AAB, med inledande påsåtende, upprepning och utveckling. Resultat blir en otroligt rörande beskrivning av en järnvägsarbetares hårda liv, trots att texten innehåller väldigt få ord.

Well, it's cold in them tunnels today
Well, it's cold in them tunnels today
It's cold down in those tunnels today, mama, workin' for the MTA

Harlem River Blues är en helgjuten skiva med uteslutande starka spår, och produktionen är helt oklanderlig med grymt sound och mycket bra instrumentering. Det kan ha att göra med att jag är basist, men någon som förtjänar att lyftas fram i sammanhanget är Bryn Davies, som trakterar kontrabasen på ett alldeles utmärkt sätt. Hennes pumpande basgångar och smattrande slapping bass är ytterligare en lök som gör den här laxen otroligt välsmakande.

Justin och Bryn

Något som är en smula oroande i sammanhanget är att Justin Townes Earle, liksom sin fadersgestalt, har uppvisat en oförmåga att avstå från alkohol och droger, och han fick faktiskt redan som tonåring i början av 2000-talet sparken från sin pappas band pga heroinmissbruk. När "Harlem River Blues" släpptes i september 2010 fick den efterföljande turnén skjutas upp två månader eftersom Justin tvingades in på rehab efter att ha arresterats för fylla och våldsamt motstånd i samband med en konsert. Nu verkar det dock som att han har fått bättre ordning på sitt liv, låt oss innerligt hoppas att han håller sig tillräckligt mycket på mattan för att fortsätta skapa fantastisk musik i många år till!