måndag 7 mars 2011

Några tankar om Californication

Californication, den uppmärksammade tv-serien där David Duchovny spelar Hank Moody, en framgångsrik författare med skrivkramp, är vad jag har ägnat de senaste dagarna i sjuksängen åt. Jag var verkligen inte helt förtjust från början, men ganska snart var jag helt fast i de tragikomiska äventyren och kvinnojakterna Hank beger sig ut på. Han är ständigt berusad, ofta drogpåverkad, alltid kaxig på gränsen till otrevlig men också kvick och på något sätt charmig. Samtidigt som han förför kvinna efter kvinna försöker han gång på gång och med varierande framgång vinna tillbaka sin förra flickvän, som är mor till hans enda dotter, och dessutom uppfostra denna dotter på ett ordentligt sätt.

Hank Moody, spelad av David Duchovny

Anledningen till att jag fastnat för serien är att man känner för karaktärerna, även om det är många scener där det gäller att ha skäms-kudden nära till hands, och att manuset och dialogen är välskrivet och ofta mycket underhållande. Vissa scener är roliga nog för att få mig att skratta högt trots att jag ligger ensam i en sjuksäng, och samtidigt innehåller serien många ögonblick som rör mig till tårar. Att soundtracket är grymt bra är heller inte någon nackdel, det innehåller musik av Rolling Stones, Warren Zevon, Steve Earle, Bob Dylan och Soundtrack of Our Lives, för att nämna några få.

Som någorlunda genusmedveten ung man i dagens samhälle var jag inledningsvis väldigt skeptisk till upplägget, med en medelålders man som är så snygg och cool att samtliga kvinnor, från 16 till 60 faller pladask. Dock måste jag säga att Hank är tillräckligt trovärdig för att jag skall köpa mycket av det, samt att han för det mesta sköter det hela relativt snyggt och behandlar sina kvinnor helt OK.

Jag har emellertid fortfarande en rad invändningar som jag inte lyckats bli av med. För det första är alla kvinnor Hank träffar relativt långa, väldigt vackra, smala, vältränade och med stora bröst. Inte riktigt Disney-stereotypt men ofta inte långt ifrån heller. När Hank och hans polare Charlie Runkle köper sex av prostituerade och går på strippklubb skildras detta som något coolt och helt naturligt för en man, vilket får mig att bli lätt illamående. Jag blir samtidigt ledsen eftersom jag tycker det är ett grovt övertramp i en annars sympatisk tv-serie.

Karen (Natascha McElhone ) och Hank

Sedan finns det ett par irriterande detaljer rörande den centrala relationen i Californication, nämligen den mellan Hank och hans ex Karen. På många sätt är det en fin men rörig relation och ofta känner man mycket för dem båda två. Dock är det slående vilket typiskt ojämlikt förhållande det är, till exempel kan Hank träffa 10 olika kvinnor på en vecka utan att behöva bekymra sig för det eller få särskilt mycket skit av Karen (när de inte är tillsammans), men när hon som singel träffar eller ens tittar åt någon annan blir Hank vansinnig och går inte sällan till fysisk attack mot hennes partner, och tvingar henne dessutom att förklara sig och spelar på andra sätt på hennes dåliga samvete. Jag retar mig väldigt mycket på det här, för att inte tala om de ständigt återkommande bögskämten och referenser till mer eller mindre bristande manlighet. Även om många regler och normer bryts på ett intressant sätt är det fortfarande en konservativ syn på manlighet som är rådande för det allra mesta.

Jag vill inte vara en surgubbe, och det jag trots allt först och främst tänker på när det gäller Californication är att det är en bra tv-serie med väldigt underhållande karaktärer och grym dialog. Det var bara skönt att få kommentera vissa saker... Har läsekretsen några åsikter i frågan?

1 kommentar:

Arvid A Larsson sa...

Max! Väldigt bra inlägg - jag gillar också Californication mycket, i alla fall det jag har sett av den vilket iofs inte alls är allt men ändå tillräckligt för att ha en uppfattning. Jag håller med dig om att skildringen av manlighet i serien är rätt unken. Samtidigt känns det som en medveten pose, något som kanske är tänkt att provocera. Visst, det är inte bra när unkna mans- och kvinnoideal reproduceras, oavsett om det sker med ironi eller inte, men jag kan ändå inte riktigt bestämma mig för hur jag ska förhålla mig.

För övrigt tycker jag det är underbart att du skriver från "din sjuksäng", det ger känslan av att du skriver från ett sanatorium i schweiziska alperna och inte från ett studentrum i Bergshamra :)