De flesta av mina bestående romanser har vuxit fram. Efter att inledningsvis ha missat poänger, varit för dåligt inlyssnad på en viss genre eller av annan anledning inte ha varit mottaglig har sedan den berömda polletten trillat ner. Det gäller jazzmusik och country i största allmänhet, det gäller the Beatles, det gäller egentligen mer eller mindre all musik jag älskar idag.
Då och då händer det emellertid att man fem sekunder in i en låt faller handlöst, och då är det inte sällan omständigheterna som spelar huvudrollen. En av mina starkaste musikupplevelser någonsin var när jag hörde Coldplays "In My Place" för första gången. Jag hade då närmast lyssnat sönder deras debutskiva "Parachutes" (2000) och längtat mig halvt fördärvad efter uppföljaren. En lördagsmorgon sommaren 2002 när jag vaknade sent och slentrian-knäppte på TV:n sade radioprataren (det var testbild och ljudet kom från P3) något i stil med att "nu är det äntligen dags för premiären av Coldplays nya singel". Plötsligt klarvaken och väldigt uppspelt satte jag snabbt på stereon, rattade in P3 på radion och vred upp volymen rejält. Redan under introt började tårar rinna nerför min kind och när låten var slut var jag helt omtumlad. Förmodligen hjälpte mitt nyvakna sinne mig till att helt kunna uppslukas av musiken eftersom jag där och då saknade alla de skyddsnät som man annars har hunnit spinna färdigt redan vid morgonkaffet. Detta är ett fenomen jag märkt av många gånger, hur man när man är väldigt trött kan ha mycket lättare att ta till sig musik, men jag har aldrig upplevt det så kraftigt som den gången.
I lördags var jag hemma hos den här bloggens hemligaste medlem för att provlyssna de senaste mixarna från dennes kommande skiva, samt för att umgås i största allmänhet. Efter en rejäl glädjelyssnings-session, två rejäla portioner dillkött, en portion hemgjord blåbärsglass och en stänkare eller två satte Nyström på "New York City's Killing Me" med Ray LaMontagne and the Pariah Dogs och fem sekunder senare var jag såld. En klassisk historia av "Män som längtar bort"-karaktär med fullkomligt lysande pedal steel-passager är allt som behövs för att få mitt hjärta att spira.
There’s just something about this hotel
Got me wishing I was dead
Gotta get outta New York City, son
Somewhere I can clear my head
I was just kicking along the sidewalk
Don’t wanna look you straight in the eyes
Don’t wanna ask you how you’re doing
Don’t seem to care if you live or if you die
Just gotta get me somewhere
Somewhere that I can feel free
Gotta get outta New York city, boy
New York City’s killing me.
Just outside of Nashville
I met the woman of my dreams
Sure would like to get to know her
Maybe find out what it means
Get so tired of all this country
Get so tired of all this noise
Gotta get back up in my country
Have a couple drinks with the good ol’ boys
Just gotta me somewhere
Somewhere that I can feel free
Get me outta outta New York city, son
New York City’s killing me
Just gotta me somewhere
Somewhere that I can feel free
Get me outta outta New York city, son
New York City’s killing me
Ray the Man
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar