Hockey - ingen litterär sport?

Jag har tidigare här på bloggen spekulerat om att handboll, till skillnad från fotboll, inte har någon rikedom av litterära skildringar - kort sagt, inte har någon Nick Hornby. Hur är det då med ishockey? Enligt en artikel i New York Times häromdagen om en ny pjäs om hockey, så har ishockey här mer gemensamt med handboll:

"Unlike baseball and golf, say, the sport of hockey has not inspired a particularly illustrious body of literature. There are only a handful of decent hockey novels, chief among them “King Leary,” by the Canadian writer Paul Quarrington, and “Amazons,” by one Cleo Birdwell, supposedly the first woman to play in the National Hockey League. “Amazons” is actually by Don DeLillo, but for years now he has disowned the 1980 pseudonymous work, which may indicate something of hockey’s status among American literati, at least. By far the best book about hockey is still “The Game,” a memoir by the Hall of Fame goalie Ken Dryden that was published almost 30 years ago.

Hollywood has mostly mangled hockey, when it hasn’t ignored it, and the best-known hockey flicks are pretty bad, except for “Mystery, Alaska” (marred by Russell Crowe’s atrocious skating) and “Slap Shot,” which did little to improve hockey’s image as a game for goons."

Detta förvånar mig; jag tänker mig att hockeyns estetiskt tilltalande utomhusursprung från kalla ställen som Kanada och New England skulle ha tilltalat litteratörer.

Charles McGrath, "Relocating Drama From Ice to Stage", NY Times 28 februari

---
Uppdatering 30 augusti
Baseball är som sagt en mer litterär sport än hockey, och nu skriver Matt Weiland om det i NYT utifrån en nyutgåva av Robert Coovers roman The Universal Baseball, Inc., J. Henry Waugh, Prop.Association från 1968.
Matt Weiland, "A Veteran Baseball Novel Comes Off the Bench", NY Times 26 augusti