Åh fy FAAAAN vad bra.
Det var de fem orden som gång på gång malde i min hjärna klockan 22.35 igår kväll, när maratonspelningen med amerikanska duon Gillian Welch var över.
Trogna läsare av den här bloggen vet att vi skrivit om Gillian Welch flera gånger tidigare, så förväntningarna hos er korrespondent var höga när han tog Djurgårdsfärjans sista tur från Slussen till Gröna Lund. Ett potpurri av låtar från duons fem fantastiska plattor surrade i huvudet och var ett perfekt soundtrack medan vi klöv neonljusen som speglades i den mörka saltsjön.
Efter en inledande besvikelse i form av att er korrespondents kamera inte fick följa med in i konsertsalen, började giget. Första set var lovande men lite trevande. Lejonparten av låtarna kom från GW:s senaste alster The Harrow and the Harvest, men vi bjöds också på pärlor som Orphan Girl från debutplattan Revival, och superhitten I Want To Sing That Rock n' Roll mest känd från soundtracket till Coen-filmen O Brother Where Art Thou. Publiken var nästan misstänkt entusiastisk.
Andra set byggde vidare på den solida uppladdningen från första, och kvalitets- och intensitetskurvorna steg exponentiellt kring varandra som en DNA-spiral in i himlen. Vi togs med från en fantastisk specialversion av Six White Horses med hambone-dans av Gillian, över en helt knäckande Revelator med en David Rawlings i absolut världsklass som bland annat citerade Princes Purple Rain i sitt typ fem minuter långa gitarrsolo ("det bästa gitarrsolo jag hört i hela mitt liv", sa yrkesbasisten Fredrik efteråt), till avslutningen med en gåshudsframkallande Caleb Meyer och de två slitna örhängena Jackson av Johnny Cash och Jefferson Airplanes White Rabbit (!!!!!) som i GW:s versioner blev som helt nya låtar. Och publiken? Ja, vad ska man säga. Kollektiv orgasm.
Så till några slutsatser dagen efter. Gillian Welch och David Rawlings behärskar ett makalöst brett register. Hela vägen från ett mycket finkänsligt, lågmält och vemodigt uttryck till ett rent djävulstecken-och headbang-framkallande rock n' roll-sound. De har en fantastisk personkemi som verkligen smittar av sig på publiken och sannolikt är en väldigt viktig beståndsdel i deras konstnärskap. Och de har inte minst en låtkatalog av Guds nåde, en tidlös, outslitlig och stundtals bibliskt tung skara sånger som verkligen bränner sig fast i lyssnaren.
I korthet: den andra november 2011 var en sinnesutvidgande kväll.
1 kommentar:
Grymt!
Skicka en kommentar