onsdag 16 november 2011

Om musik i allmänhet och Brian Blade Fellowship i synnerhet

När man som jag konsumerar, spelar och skriver musik i stort sett varje dag är det några frågor som dyker upp med jämna mellanrum. Vad är det som gör att man gillar viss musik och inte annan? Vad skiljer en bra låt från en dålig? Självklart finns det inget entydigt svar på detta eftersom det är en högst subjektiv upplevelse att lyssna på musik, men trots detta finns det objektivitet att skönja. Vad är det som gör att fler människor berörs av Beach Boys "God Only Knows" än av Tommy Nilssons "Vill du ha sex med mig"? Frågan kan tyckas raljant men jag är faktiskt allvarlig; vi talar här om två låtar skrivna med ett åtminstone jämförbart mått av seriositet, även om den förstnämnda kanske siktar något högre, som båda är framförda med innerlighet och känsla. Av "God Only Knows" får jag svindlande känslor av evigheten, universum och alltings förgänglighet, medan Tommys låt ger mig illamående och obehag. Som sagt är detta en subjektiv upplevelse, men jag är övertygad om att en övervägande majoritet av en tänkt testpanel skulle hålla med mig, kanske inte just om att man blir illamående av sex-låten men åtminstone om att Brian Wilsons låt håller högre verkshöjd. Men hur kan man egentligen komma fram till något sådant när det handlar om toner och ord som är satta tillsammans i ett sammanhang (popmusik) där det egentligen inte finns något uttalat rätt eller fel? Frågan är naturligtvis något naivt formulerad och jag har egentligen inga svar att ge, men jag tycker det är en oerhört intressant diskussion. När man jobbar med musik känner man ofta en instinktiv skillnad mellan det som funkar och det som inte alls känns bra, trots att det skulle vara nästan omöjligt att sätta ord på vad som skiljer det ena från det andra.

Med denna något svamliga inledning avklarad är jag så framme vid huvudämnet för detta inlägg, som handlar om musik jag tycker oerhört mycket om. Jag talar om Brian Blade Fellowship.


Brian Blade och hans Fellowship

Brian Blade (född 1970) är en amerikansk trumslagare som har varit en av den moderna jazzens främsta namn i snart 15 år, och som har samarbeten med bland andra Wayne Shorter, Joshua Redman, Herbie Hancock, Brad Mehldau, Chris Potter och Joni Mitchell på meritlistan. 1998 bildade han tillsammans med pianisten Jon Cowherd bandet Fellowship, som förutom Blade själv på trummor då bestod av Marvin Butler och Myron Walden på saxofoner, Dave Easley på pedal steel och Chris Thomas på bas. Till bandets andra skiva "Perceptual" (2000) förstärktes manskapet med den briljanta gitarristen Kurt Rosenwinkel, och det är just den plattan som jag tänkte skriva lite om. Faktum är att det är en av de skivor jag lyssnat mest på någonsin.



Det är något med Brian Blades musik som samtidigt inspirerar mig och berör mig på djupet. Musiken har rötter i den amerikanska jazztraditionen men är inspirerad av både pop och country och där möts tre av de genrer som jag tycker allra mest om. Låtarna är väldigt långa och består ofta av sviter av flera kompositioner som flyter in i varandra. Det är oerhört välskrivet, välarrangerat och väl utfört, låtarna är oftast svindlande vackra men ibland hårt svängande, och just hur de olika delarna hänger ihop bidrar till att summan av allt detta blir större än de enskilda beståndsdelarnas värde. En av de mer slitna klyschorna när det gäller att beskriva modern jazz som påverkats av pop och rock är att 'gränsen mellan komposition och improvisation suddas ut', en klyscha som jag tycker om och som aldrig har varit sannare än i det här fallet.


Blade himself

Alla låtar på skivan är fantastiska, och det är inte något jag bara slänger ur mig utan något som jag har kommit fram till efter år av uppmärksam lyssning. Det finns så mycket att upptäcka, förutom de vackra melodierna så finns det så många små stämmor och bakgrunder som man lätt missar vid de första genomlyssningarna, men som bidrar till att bibehålla en stark riktning i musiken genom hela albumet. Just hur de olika delarna obemärkt glider in i varandra, som exempelvis hur ett glödande pedal steel-solo överlappas av en liten upprepande fras i saxofonerna som sedan leder in till nästa del, är det unikt starka med den här musiken. Att allting kryddas av gästspel av två av mina absoluta favoriter Daniel Lanois och Joni Mitchell gör inte heller saken sämre. Alltsammans är inramat av Brian Blades fullkomligt fantastiska trumspel; jag lovar att det hade varit en stark upplevelse att bara lyssna på trumspåret från hela plattan!



Bästa låten, om man nu nödvändigtvis måste välja ut en sådan, är "Crooked Creek", som börjar med ett tassande gitarkomp i 5/4-takt, varpå trummor, steel-gitarr och piano fyller i innan temat börjar. Snart växer den inledningsvis vackra och återhållsamma melodin till ett storslaget crescendo som leder in till ett styggt svängigt gitarrsolo av Kurt Rosenwinkel, innan Dave Easley tar över ledartröjan med ett av de märkligaste och mäktigaste pedal steel-solon jag någonsin har hört. Saxofonbakgrunderna som kommer in efter hand hjälper till att bygga upp en episk stämning, och efter att bandet har kokat ett tag tas allting ner och det inledande temat upprepas. När man tror att låten snart är slut leder ett pianointerlude in till ett altsaxofon-solo av Myron Walden som efter en försiktig inledning bygger upp till ett nytt mäktigt crescendo där Brian Blade smiskar trummorna som aldrig förr, innan en glimrande coda rundar av hela stycket och lämnar lyssnaren skakad och urblåst.

För att knyta an till inledningen så tror jag att det är en kombination av en mängd saker som gör att jag aldrig tröttnar på "Perceptual". Först och främst är det naturligtvis de vackra melodierna och de starka låtarna, men dessa blir så mycket starkare av de snygga och smarta arrangemangen, som i sin tur blir så mycket starkare av det förnäma framförandet, och att samtliga musiker är otroligt skickliga på sina instrument. Allt detta sammantaget tror jag ändå att det som verkligen gör att den här skivan sticker ut är stämningen. Oavsett vilken låt man talar om så är det en väldigt specifik stämning och känsla som genomsyrar hela skivan, och som får mig att ögonblickligen minnas den gång då jag hörde den för första gången. Just den här unika stämningen, smaken, färgen, eller vad man nu skall kalla det, gör att jag aldrig slutar att återvända till den här plattan, och utan den hade de enastående enskilda prestationer och vackra melodier som "Perceptual" består av inte alls varit lika berörande.

---


Bonus: Brian Blade Fellowship framför Evinrude-Fifty (Trembling) live 1998


1 kommentar:

Erik Bengtsson sa...

Grymt, grymt inlägg Max! Något att fortsätta på, det här med spekulerandet om musik man verkligen gillar.

Älskar altsaxpartiet i "Crooked Creek".