Proustpassager, #2: vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån

LIL:s serie Proustpassager fortsätter med ett resonemang ur del 2, I skuggan av unga flickor i blom. Det handlar om ett av PSEDTSF:s stora teman, nämligen Marcels vilja att bli konstnär (närmare bestämt författare), och funderingar om hur man blir en sådan. Jag kommer säkerligen att återkomma till några av resonemangen om konstnärskapet - vad baron Charlus fäbless för dammode säger om vilken stor författare han hade varit, och hur hushållerskan Françoise arbete med en köttgryta inte står Michelangelos skulpturer efter i komplexitet, osv - men denna gång utgår funderingen ifrån Marcel själv och hans inre arbete, inte från potentiella konstnärer som Charlus och Françoise eller någon av de många faktiska konstnärer som befolkar boken: violinisten Morel, tonsättaren Vinteuil, författaren Bergotte eller målaren Elstir.

stranden i Cabourg, den badort som stått modell för romanens Balbec

Marcel är ung, i övre tonåren (?) och spenderar sommaren på (den fiktiva) badorten Balbec i Normandie. Han har blivit vän med en grupp tjejer, titelns "unga flickor i blom", och har ett livligt socialt liv. I dagens passage funderar han över strategier på hur han ska kunna bli en stor författare, och motsättningen som han ställer upp är: umgås med vänner i ytligt prat, eller utforska sin egen inre värld? I Proust är varje individ till synes oändligt komplicerad och mångfasetterad; att känna sig själv är ett svårt projekt såväl eftersom man ständigt förändras som att man, enligt Proust, har än större anledning att ljuga för sig själv än för andra. Så även om jag kan tycka att detta solipsistiska utfall är oväntat, och knappast något som Proust skulle kunna skriva under på (betänk att det är en mycket ung Marcel som tänker i denna passage), med tanke på den oerhörda materialinhämtning till PSEDTSF som verklighetens Proust sysslade med innan han isolerade sig och gick upp i sitt skrivande, så är detta ingen isolerad eller obegriplig passage i Proust.

Here goes:

"De människor som har möjlighet att leva för sig själva - det vill säga konstnärerna, och visserligen var jag ju sedan länge övertygad om att jag aldrig skulle kunna räknas till dem - är också förpliktade att göra det, och vänskapen är ett avsteg från denna plikt, ett uppgivande av det egna jaget. Till och med de samtal som utgör vänskapens uttrycksmedel är ett ytligt prat där man inte har något att inhämta. Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet, men under konstnärens skapande i ensamheten tränger tanken inåt, på djupet, den enda riktning som inte är spärrad och där man, visserligen med större ansträngning, kan nå fram till ett resultat av verkligt värde. Och vänskapen är inte endast värdelös liksom konversationen - den är dessutom förödande. Ty människor som utvecklas efter enbart inre lagar kan inte undgå att känna leda i sina vänners sällskap, det vill säga när de lever på ytan av sig själva i stället för att fortsätta sin upptäcktsresa på djupet - och denna känsla av leda tvingas man av vänskapen att söka utplåna så snart man åter är ensam; man påminner sig med rörelse de ord ens vän yttrat och vill övertyga sig om att de har något väsentligt att ge en. Men vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning. Jag lurade mig själv och avbröt växandet i den enda riktning i vilken jag verkligen kunde utvecklas och vara lycklig, då jag lyckönskade mig till att vara älskad och beundrad av en så god, intelligent, och eftersökt person som Saint-Loup, och när jag inriktade min intelligens inte på mina egna dunkla intryck som det egentligen varit min plikt att reda ut, utan på de ord min vän yttrade." (s 532f)

Här finns några formuleringar som jag verkligen tycker om:

"Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet"

"vi liknar inte byggnader som man kan öka på med stenar utifrån, utan träd som ur sin egen sav hämtar näring till nästa knöl på sin stam, till sitt lövverks översta våning"

Som sagt så håller jag nog inte helt med om andemeningen i passagen; även om ytligt prat som går runt, runt är frustrerande så tror jag att det, även inom På spaning, finns mer av den sociala samvarons betydelse för det konstnärliga skapandet än vad som framgår här. Men som en pusselbit - även om det är en opassande o-dialektisk metafor - i den proustska konstdiskussionen är det ändå en göttig och fascinerande passage.