fredag 28 oktober 2011

Proustpassager, #1: som en sten runt vilken snön har samlats


Jag håller sedan flera år tillbaka på med att läsa om Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som jag läste för första gången 2002-2003. I och med att jag redan läst den en gång, och gör rätt så omfattande anteckningar som ligger i böckerna, så kan jag nu läsa sporadiskt och hoppa in i oktober på en sida som jag slutade läsa på i april. Anteckningarna blir delvis för att hålla reda på handlingen och personer som introduceras, men också för att kunna återfinna favoritpassager.

Just såna passager får bli tema för en ny serie här på bloggen: Proustpassager. Eftersom jag nu håller på med att läsa om del sex, Rymmerskan, så börjar jag med ett stycke därifrån. Det är taget från när berättaren Marcel visar en bild på sin flickvän Albertine för sin gamla bästa vän Robert Saint Loup, som är militär och inte träffar Marcel så ofta. Passagen handlar om Roberts brist på förståelse för Marcels - förvisso galna - kärlek till Albertine, och exemplifierar på ett tydligt sätt ett av Prousts stora teman: hur varje människa lever i sin egen psykologiska värld och inte alls behöver ha gemensamma referensramar med omgivningen, vilket allt som oftast dömer försök att förstå varandra att misslyckas. Robert är inte imponerad av Albertines fotografi:
"'Hon måste vara underbar', fortfor Robert, som inte märkte att jag räckte honom bilden. Plötsligt upptäckte han den och tog den ett ögonblick i sina händer. Hans ansikte uttryckte en häpnad som gränsade till bestörtning. 'Är detta den flicka du älskar?' sade han slutligen i en ton där förvåningen dämpades av fruktan att förarga mig. Han gjorde ingen kommentar men hade anlagt den förnuftiga, försiktiga, och ofrånkomligen något nedlåtande min som man får inför en sjuk vilken hittills varit en högt begåvad man och en nära vän men inte längre är något av detta emedan han drabbats av galenskap och talar om en himmelsk varelse som uppenbarat sig för honom, och fortsätter att se denna varelse där man själv, som är vid sunda vätskor, inte kan upptäcka något annat än ett duntäcke. Jag förstod genast Roberts häpnad, ty det var samma häpnad som åsynen av hans älskarinna hade väckt hos mig, med den enkla skillnaden att jag i henne funnit en kvinna som jag redan kände, medan han trodde sig aldrig ha träffat Albertine. Men skillnaden mellan vad den ene och den andre såg hos en och samma person var säkerligen lika stor. Den tid var långt borta, då jag i Balbec så sakta hade börjat komplettera mina synintryck med smak- lukt- och känselintryck när jag såg på Albertine. Sedan dess hade djupare, ljuvare och mer obestämbara förnimmelser tillkommit, och därefter också smärtsamma. Kort sagt, Albertine var, på samma sätt som en sten runt vilken snön har samlats, endast själva utgångspunkten för en jättelik konstruktion där mitt hjärta ingick som en del. Robert, som inte kunde se alla dessa skikt av förnimmelser, uppfattade endast en skärva, som däremot var bortskymd för mig. Vad som bringat Robert ur fattningen när han fått syn på Albertines fotografi var ingalunda samma bestörtning som grep de trojanska gubbarna, vilka vid åsynen av Helena utbrast:

Mot minsta blick från hennes ljuva öga
vårt grymma olycksöde väger lätt,

utan den rakt motsatta, som kommer en att säga: 'Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!' Vid åsynen av en person som berott någon nära vän smärta, omstörtat hela hans liv och kanske rentav drivit honom i döden, är denna reaktion sanningen att säga oändligt mycket vanligare än de gamla trojanernas, ja, den är faktiskt regel. Det beror inte bara på att kärleken är individuell till sitt väsen eller på att det faller sig naturligt att, när man inte själv erfar den, anse den möjlig att undvika och filosofera över andras oförstånd. Nej, skälet är detta: när kärleken nått det stadium där den ger upphov till sådana olyckor, har anhopningen av känslointryck i området mellan kvinnans ansikte och älskarens ögon (det kolossala, smärtande ägg som omsluter och döljer det som ett snötäcke döljer en källa) redan gått så långt, att den punkt där älskarens blickar fäster sig, den punkt där han möter sin lust och smärta, befinner sig på lika långt avstånd från den punkt som andra människor ser, som den verkliga solen från den plats på himlen där dess förtätade sken låter den framträda för oss."

Berättaren tar alltså Roberts reaktion som utgångspunkt för en mycket lång utläggning om kärlekens individuella psykologi och obegriplighet. Inte bara tematiskt utan också stilistiskt är det en rätt typisk Proustpassage, med specialiteter som poetiska liknelser ("som en sten runt vilken snön har samlats"), mer bisarra liknelser och metaforer ("kolossala, smärtande ägg"), inflätningar av talspråk i tänkta motrepliker ("Var det för så litet han har ängslats och sörjt och slösat så mycket!"), och klassiskt litterära referenser (sköna Helena).

---
tidigare Proustbloggat på LIL: "Proust om hjärtats jämvikt", januari 2009.

3 kommentarer:

Erik Vestin sa...

Åh, vilka tjusiga karaktäristika! Gillar också den kosmiska liknelsen på slutet, vilket väl också är något "typiskt Proust". Hmm... jag kanske skulle ta mig tid att läsa några sidor i "I skuggan av unga flickor i blom" ikväll. Tack!

Arvid A Larsson sa...

Underbart.

Erik Bengtsson sa...

Erik, det tycker jag absolut att du ska göra! Den är ju mycket bättre än "Rymmerskan" också. ;)