"hur trygg man än känner sig i sin kärlek, är jämvikten i hjärtat alltid osäker. Det behövs nästan ingenting för att det skall vara inställt på lycka: man strålar av glädje, man överhöljer med ömhetsbetygelser inte den man älskar utan dem som prisat en inför henne eller bevarat henne för onda frestelser; man känner sig i säkerhet - men det behövs bara ett ord: 'Gilberte kommer inte', 'Mademoiselle Vinteuil är bjuden', för att all den hägrande lycka som man sträcker sig mot skall störta samman, solen gå i moln och kompassrosen snurra och stormen bryta ut inom en, stormen som man en dag skall duka under för. Och då, den dag då hjärtat blivit så sårbart, blir beundrande vänner upprörda över att dylika bagateller, av den eller den människan, kan såra en så djupt, ja till döds. Men vad kan de göra åt saken? Kan man tänka sig vännerna till en poet som ligger döende i lunginflammation förklara för bacillen att denne poet är begåvad och borde få tillfriskna?"Marcel Proust, Den fångna (svensk pocketutg. s 240)
- Man kan tycka att detta är överkänsligt, ja lite hysteriskt. Så är det väl också ofta i gamla borgerliga romaner. Men det finns också en positiv sida av denna känslighet hos Proust: den står också förbunden med en oerhörd emottaglighet och öppenhet för intryck, ett intresse för tillvarons detaljer, en djuplodande precision i tingens väsen, som utmärker På spaning efter den tid som flytt.
I just Den fångna (svitens femte del) som jag nu läser om, faktiskt under samma promenad från Avenue Napoleon till paret Verdurins salong - funderingar, tillbakablickar och små essäer monteras av Proust in i texten medan tiden är frusen, och på så sätt kan det ta 50 sidor att ta sig från gatan till farstun - spekulerar berättaren i hur den mycket specielle baron Charlus hade varit, om han hade varit författare. Charlus, konstaterar berättaren, har sällsynt fin iakttagelseförmåga och dessutom utsökt smak, för konst och litteratur såväl som för kvinnokläder och smycken, och skulle därför kunna bli en stor författare, menar berättaren, även om iakttagelseförmåga och smak inte kan garantera det, för skrivandet är också en förmåga i sig. Säkert är i alla fall att iakttagelseförmåga och smak, det hade Proust i högsta grad, och i honom kombinerades det med ett unikt skrivande.
Det må handla om svartsjuka en gång - och det gör det i mitt tycke lite för ofta i Den fångna, och i någon mån i Rymmerskan - men det handlar oftare om något annat: smaker, mat, Wagners musik, moraliska dilemman hos Dostojevskij, att somna, att ligga i sängen på morgonen och lyssna på ljuden från staden utanför, kyrkobyggnader, vänskap, konst, dammode, dialekter och sociolekter, snobbism, och så vidare.
Och när Proust med sin unika intelligens, iakttagelseförmåga och stilistik behandlar dessa ämnen - då blir det det största konstverket i mänsklighetens historia, På spaning efter den tid som flytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar