Jag tänkte raka mig innan jag gick till konferensen i söndags morse, men försov mig och hade inte tid. Sen tyckte jag att det lika gärna kunde bli ett 10-dagarshelskägg, så det fick det bli. Jag kom tillbaka till Göteborg med socialistskägget, passande i förhållande till konferensen jag varit på.
På promenad hemåt häromdagen lyssnade jag på Neil Youngs Tonight's the Night-skiva, och tänkte "varför lyssnar man nånsin på nån annan musik än denna".
På kvällen tittade jag på den underbara youtube-videon där pianisten Glenn Gould och violinisten Yehudi Menunin för en ytterst artig och bildad konversation(!) om ett stycke av Arnold Schönberg, op. 47.
När Lene gått och lagt sig låg jag i soffan och lyssnade på Metallicas 80-talsproduktion på shuffle. Kanske var det då som jag slogs av att det var läge att raka fram ett mer uppstyrt skägg, istället för mitt dåvarande skruffiga laisser faire-tillstånd. Jag har sedan en tid tillbaka fascinerats av den giftiga kombinationen polisonger plus mustasch, alltså där polisongerna och mustaschen är förbundna med varandra. Som en skepparkrans fast med rakad haka och istället en mustasch, i mitt tycke klart att föredra framför skepparkransen som väl bara klär äldre män, fiskare och nu metal-sångare. (Sångaren i 59 Times the Pain har en smal skepparkrans i en video från mitten av 90-talet!)
De enda stilförebilderna jag kunde komma på för detta skägg var en ytterst ful men skicklig tysk kantspelare i handbollslandslaget, vars namn undanflyr mig, och Metallicas sångare James Hetfield. Efter genomförd rakning bildgooglade jag "james hetfield beard" och fick en hel del träffar, inte minst om det kontroversiella "talibanskägg" som han odlade för något år sedan och som t o m fick honom stoppad i en säkerhetskontroll på en flygplats! Men det var förstås polisongmustaschen som jag var ute efter, och som jag uppfattar det har Hetfield haft en sådan i minst två omgångar, dels i den korthåriga Load-fasen i mitten av 1990-talet, dels någon gång under det briljanta, långhåriga 80-talet. På denna underbara sida kan man följa Hetfields skäggs och frisyrers utveckling över tid:
http://hetfield.tarsierjungle.net/chart.html
Jag rakade mig och var ytterst nöjd med den nya märkliga looken. När jag morgonen efter kom till frukostbordet satt Lene redan där men reagerade först inte alls, av trötthet gissar jag. Men efter en stund såg hon det, och trillade nästan av stolen av skratt.
Denna dag slog det mig dessutom: det är ju inte ett James Hetfield- eller ett handbollsskägg jag har! Det är ju ett Moondance-skägg! På omslaget till vad som i mitt tycke är pop & rockhistoriens bästa skiva, Moondance, har Guds son Van Morrison ett sådant skägg, i en mycket snygg rödbrun nyans!
När jag gick på stan och kände mig lite osäker på grund av det i grund och botten rätt smaklösa och förmodligen illa sedda skägget tänkte jag mig att det kunde finnas fyra grupper som skulle kunna tänkas gå omkring på Göteborgs gator med ett sådant skägg: 1) hårdrockare, men då skulle jag behöva ha långt hår också vilket jag inte har; 2) gubbrockare, Stephen Stills eller någon i Grateful Dead kan mycket väl ha haft ett sådant skägg någon gång på 70-talet; 3) maskulina bögar typ björnbögar; 4) excentriker.
Jag sorterar såklart in mig i grupp 2, och nu har det alltså gått upp för mig att en så hög auktoritet som Van Morrison godkänt detta skägg! Det känns skönt.
För några år sedan diskuterade jag och min kompis Kalle sångaren Ray Cappos ytterst snygga stil på omslaget till (punkbandet) Shelters skiva When 20 Summers Pass från mitten av 90-talet och att man borde kopiera den rakt av. Den planen umgås jag fortfarande med. Men denna gång blev det alltså Moondance-looken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar