Pierre Boulez om fragmentet

Jag var på Louvren i Paris häromveckan och de hade en liten gästutställning curerad av kompositören Pierre Boulez, en intressant historia på temat fragment, "Oeuvre: fragment: dessins, partitions et textes choisis". Jag tycker att själva fragmentet är ett väldigt intressant tema. Vid ingången till utställningen står det så här:

"erasing the boundary between the unfinished and the finished [means that each] work becomes a fragment, a more or less unfinished fragment of a larger whole, of an imaginary, virtual work of what we know neither beginning nor end."

Detta är ett intressant och givande sätt att se på konst, tycker jag. När jag ser en målning eller nåt liknande så tror jag inte att det är själva det stelnade verket i sig som jag är intresserad av och ute efter, utan snarare de reflektioner som verket kan utlösa hos mig - alltså efter färdiggörandet - och vad som kan vara meningen med verket, såväl i andra kontexter (efter färdiggörandet) som med konstnärens avsikter (före färdiggörandet). Verket intresserar mig som en interpunktion i ett flöde. Må så vara att en ombragul väggyta i en Vermeer kan vara sublim i sig, men samtidigt så upplever jag att - jag kanske bara är slarvig, eller postmodern - en jävla massa kulturella upplevelser ständigt blandas huller om buller i mitt medvetande och att knappt någon perception blir "ren", utan ständigt blandas de med varandra i ett okoncentrerat flöde. "Distraktionen som strategi", som Walter Benjamin talade om någonstans.

Benjamin är ju förresten också en av de stora inom genren "ofullbordat" - hans Passagen-Werk skrevs aldrig klart utan publicerades först 37 år efter hans död i fragmentform, och i att dö ifrån sitt magnum opus har han förstås sällskap med såväl Proust (På spaning efter den tid som flytt) som Musil (Mannen utan egenskaper). Inget dåligt sällskap!

I alla fall, så passar Boulez kosmiska idé om ett föreställt större helt av vilket vi vet varken början eller slutet, utan endast punkter - en Veronese här, en Anna Järvinen-feeling där, en Leif GW Persson-formulering å ena sidan, ett Steely Dan-saxsolo å andra sidan. Jag tänker mig att detta större hela är "världsanden". I ytterst metaforisk bemärkelse.