onsdag 28 september 2011

Train a Comin'

Turen följer den duglige. Vid en diskussion med Erik för cirka tre år sedan sade jag att den nu levande artist jag helst skulle vilja se live var Jackson Browne, och mycket riktigt kom han till Sverige bara ett halvår senare. Historien skulle komma att upprepa sig i år, när jag pratade om hur gärna jag skulle vilja se Steve Earle live. Jag stukade näven på hans hemsida ganska många gånger i våras innan den efterlängtade uppdateringen kom och det äntligen var bekräftat att det blir ett stopp i Sverige under den pågående världsturnén. Den 15/10 spelar han på Lorensbergsteatern i Göteborg, den 16/10 i Filadelfiakyrkan i Stockholm och slutligen lirar han på KB i Malmö den 19/10. Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag köpt biljetter till samtliga föreställningar, nu ser jag väldigt mycket fram emot Stockholms-spelningen.

Yeah, I've been around

Jag har lyssnat mycket på Earle de senaste åren, men nu inför konserten har jag intensifierat mitt spisande och då insett hur otroligt produktiv karlen har varit, trots ett fem år långt missbruksrelaterat uppehåll i början på 90-talet. Räknar man samlingar och liveplattor blir det över 25 stycken, och än mer imponerande är det att lägstanivån är förhållandevis hög.

Man kan diskutera huruvida det var en god idé eller ej att föra samman hårdrocksestetik med säckpipa i en countrykontext, och man kan diskutera smakfullheten i att skriva en låt från den amerikanska talibanen John Walker Lindhs perspektiv, men man kan inte diskutera följande påstående: Steve Earle är en av tidernas största countryartister. Nåja, allt kan väl diskuteras, men i min musiksmak utgör Steve numera en hörnpelare.


En av höjdpunkterna i den digra diskografin är Train a comin', som släpptes 1995 efter det nyss nämnda missbruksrelaterade uppehållet. Detta är den kanske mest renodlade country-platta som herr Earle har på sitt samvete, och soundet är väldigt enhetligt med kontrabas, banjo, akustisk gitarr, mandolin och fela. Dessutom saknas det instrument som stundom dominerat lite väl mycket under det glada 1980-talet - trummor.



En sak som slår mig när jag lyssnar på plattan är att det återigen är en av mina favoritingredienser i musik som gör att jag gillar det jag hör så jäkla mycket, nämligen svänget. Första låten "Mystery Train pt II" är närmast en chockstart, och sedan flyter det bara på. Det svänger något sanslöst om hela plattan, avsaknaden av trummor till trots. Kanske kan någon vän av ordning påstå att detta skulle vara en paradox, men till denna vän tar jag mig i så fall friheten att citera den tidiga upplagan av the Beatles (som inte heller hade någon trummis) - "svänget sitter i gitarrerna".

Spelglädjen är uppenbar, och musikerna spelar helt klanderfritt och med mycket inlevelse genom hela albumet. Allt sitter klockrent på plats, sluten på låtarna sitter som en fläskläpp och Steve sjunger bättre än någonsin förut. Som lök på en redan välsmakande lax kommer Emmylou Harris in och gästar på två låtar, och "Nothin' Without You" är en av skivans bästa spår.



Låtmaterialet består av tre covers (bland annat en uppfriskande version av just Beatles "I'm Looking Through You) och en instrumental låt skriven av medmusikern Norman Blake. Resten av låtarna är Earle-original, men de flesta av dem skrev han redan i 20-årsåldern. Under sitt långa uppehåll från musiken skrev han enligt uppgift bara fyra låtar på lika många år, vilket förklarar låtvalen. Låten "Goodbye" är enligt Steve själv den första sång han skrev nykter, att jämföra med hans uttalande om att hans åttonde (och senaste) äktenskap var det första han ingått nykter.

Nå, på det hela taget är "Train a Comin'" en mycket organiskt och styggt svängig skapelse som riktigt smeker hörselgångarna på alla som, liksom jag, gillar Steve Earle.

2 kommentarer:

Erik Bengtsson sa...

Episk bild på Steve 1995! Cool också att höra om "Train a comin'", jag har knappt lyssnat på den alls faktiskt, får ge den en chans!

Arvid A Larsson sa...

Mycket bra initiativ att blogga om denna fantastiska platta, och väldigt bra skrivet! Steves look på bilden i klippet till Mystery train pt.II är min målbild för hur jag ska se ut efter 50.