måndag 9 maj 2011

Sommarlåtar 2011 #1: Copperhead Road

Steve Earle 1988. Självklart iförd bandana.

Det var lite för längesen vi hade en riktig långkörare här på bloggen. Vi minns ju med värme Brölsaxen i våra hjärtan, LiL hyllar kvinnan, LiL-kvalitetsmärkta uteställen, etc.

Nu är det dags för nästa serie - Sommarlåtar 2011. Det har varit mycket sommarfeeling i mitt liv på sistone: jag har varit i Los Angeles och promenerat längs stranden med Stilla Havets vågor som sköljer över fötterna, jag har stått på en takterass i solen och sett Stockholm slå ut, jag har grillat bratwurst och druckit öl på en veranda på västkusten och sett solen sjunka i havet. Extremt inspirerande!

Första låten i serien blir mitt senaste gift. Om ni inte har hört Steve Earles magiska dänga Copperhead Road ännu, avbryt allt du håller på med och spring till Spotify. Låten kommer från Steves album med samma namn från 1988. Det är en sjukt bra skiva i sin helhet - den spänner mellan bluegrass, pubrock, folkvisa och metal - men titellåten är i en klass för sig.

Egentligen behöver jag inte säga mer än att introt bjuder på både syntsäckpipa (ett ljud som helt klart kan ta upp kampen med oljefat som mitt favoritljud) och mandolin. Sen kommer Steve in med sin raspiga outlawstämma och inleder en sjukt fet och långdragen låtuppbyggnad. När väl trummorna brakar loss är jag insnärjd sen länge och när syntsäckpipan kommer tillbaka vid 3:08 är extasen total. Allt förpackat i en för countryrock i vanliga fall väldigt opassande storvulen produktion - mycket eko, stora trummor och arenakänsla.

Jag får helt enkelt en så grym sommarpepp av den här låten, jag vet inte riktigt varför men så är det. Tack Steve för att du var så politiskt inkorrekt 1988.

2 kommentarer:

Erik Bengtsson sa...

Jäkligt bra! Lustigt också för att så sent som häromdagen förklarade jag för Max att jag tänker på "Copperhead Road", med dess inslag av keltisk hårdrock, som Steves sämsta skiva...

Men din förtjusning för denna smälter ju estetiskt väl in tillsammans med Jon Bon Jovi, Alice in Chains, "Cowboys From Hell" m m som vi redan diskuterat här. :) Samma tid - sent 80- tidigt 90-tal - och lite samma feeling, va?

Arvid A Larsson sa...

Helt rätt, estetiskt är den helt klart besläktad med bon jovi, AiC Guns n roses etc. Jämförelsen med keltisk hårdrock är väldigt rolig men kanske inte helt rättvis, se t ex www.skycladmusic.co.uk för the real deal :) men om vår Enya-spådom slår in kanske vi hör Skyclad på götgatan snart...