På Bob Dylans 70-årsdag publicerade DN två roliga och intressanta artiklar om Dylankulten och hans fans. Dylan är ju den av gubbrockens ikoner som tas på störst allvar, som verkligen får kritikers pannor att rynkas under oohanden och aahanden om att "han borde få Nobelpriset" (ett påstående bara lite, lite mindre befängt och löjligt än påståendet att Astrid Lindgren borde ha fått det).
Jag har aldrig fattat vad som är så fantastiskt med Dylan. Visst, han har gjort massvis av grym musik. Och visst, han var en föregångare som inspirerat tusentals andra artister. Men varför skulle Dylan vara så mycket bättre, och framför allt så mycket mer intressant, än alla andra gubbrockare - Neil Young, Van Morrison, Richard och Linda Thompson, Jackson Browne, et al? Själv är jag ett mycket större fan av alla de nämnda än av Dylan.
Jag får inte heller av DN:s två artiklar någon vidare hjälp med att förstå Dylans unika ställning i rock-kulturen. Men en inblick i Dylanfansens värld, och en väldigt underhållande sådan - Wikingssons artikel påminner mig om varför jag trots allt tramsandet i grund och botten gillar honom och Filip Hammar: de är smarta och underhållande på riktigt när de sätter den sidan till. Och Fahls oförstående brottning med Dylankulten är en typ av artikel som jag skulle vilja läsa oftare: folk som inte själva är fans av en genre eller artist men ändå försöker begripa fenomenet.
Hanna Fahl, "Män som missbrukar Dylan", DN 23 maj
Fredrik Wikingsson, "Någonstans finns en käpp"; DN 23 maj
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha, jag läste bägge dessa artiklar idag och hade tänkt skriva ett inlägg mer eller mindre exakt som detta men hann inte idag.. Great minds think alike!
Skicka en kommentar