Satan i gatan

Det är alltid en fröjd för mig personligen när jag lyckas med att verkligen uppskatta musik som är mainstream. Vi musiknördar har ju en förmåga att röra oss mer eller mindre i periferin och oftast fastna mest för saker som är mer eller mindre independent eller alternativt.

Veronica Maggios senaste skiva är Sveriges just nu mest sålda album, singeln "Jag kommer" ligger högt upp på digilistan och albumets samtliga 11 låtar är med på topp 100 på spotify. Jag tycker att det är en fantastiskt bra platta, och jag är väldigt fascinerad över att jag för en gångs skull har samma smak som resten av mina landsmän.

Veronica har i mina ögon sakta men säkert vuxit som artist, från första lagom irriterande "Dumpa Mig" som jag tyckte var relativt uthärdlig under en svettig bagerisommar, via förra plattans glimrande singel "17 år" till fullträffen på senaste albumet "Satan i gatan"

Jag hade en diskussion med E i samband med förra plattan, eller snarare i samband med att vi såg en affisch för en konsert i samband med förra plattan. Jag erkände att jag tyckte att det var en oerhört snygg bild som prydde denna affisch, medan E ondgjorde sig över att Veronica var ytlig och bara spelade på att vara snygg. Enligt E finns det oerhört många mer intressanta och spännande sångerskor från Uppsala som skulle kunna använda den uppmärksamhet Maggio åtnjöt vid tillfället till att faktiskt berätta något och inte bara visa upp ett par välmålade naglar.


Jag kunde hålla med om att det var en ytlig sida av mig som tilltalades av denna bild, och att jag också tyckte att det finns många artister som är mer spännande och intressanta än Maggio. Nu när hennes senaste platta är släppt måste jag dock erkänna att vinden har vänt. Från de i mina ögon något ytliga och ointressanta teman som dominerade hennes tidigare alster har tonen vässats, och jag tycker att hon formulerar sig på ett häpnadsväckande intressant och originellt sätt. Lite som en kvinnlig Markus Krunegård (han har för övrigt varit inblandad i låtskrivandet, tillsammans med Christian Walz som har skrivit merparten av låtarna ihop med Maggio) formulerar hon sig skarpt men ändå svävande kring de klassiska ämnena kärlek som tar slut och kärlek som tar vid. Hennes sång är precis perfekt, sval men ändå innerlig, cool men ändå varm, och när hon biter ifrån lite, som i textraderna

Oooh, ooh sång på sång
Det ekar över hela staden
Åh, nåt stort på gång
För det är kö från gatan upp till hallen

i "Välkommen in" smälter jag som smör en solig dag i Småland. Inte nog med att jag får tillfälle att njuta av att uppskatta musik som spelas på NRJ, jag får dessutom njuta av att ge en artist jag förvisso inte ogillat men ändå avfärdat lättvindigt full upprättelse.

Det är kul att se vad som händer när man ger en talang chansen att utvecklas genom att samarbeta med andra begåvade människor. Jag kommer osökt att tänka på alla de talanger som finns och frodas runt om i Sverige och som får allt svårare att slå igenom på grund av den rådande skivbranschkrisen. Visserligen kan man hävda att vem som helst numera kan spela in sin egen musik och lägga upp på nätet och på så vis nå hela världen, men alla de pengar som förut satsades på att renodla och utveckla en artist och ge denna relativ konstnärlig frihet är som bortblåsta. Jag har fått berättat för mig att de stora skivbolagen på den gamla goda tiden (läs:1990-talet) brukade resonera i stil med att 'på den tredje plattan händer det' när man signade en ny artist. De pengar man satsade på studiotid, musiker, låtskrivare, PR osv räknade man att få igen först när den tredje plattan nådde handeln, ett långsiktigt tänkande som helt raderats i takt med fildelningens världsherravälde. Jag vill ogärna gnälla, så jag tror att jag stannar här, men i vilket fall är det glädjande att få ta del av hur det 'händer' för Veronica Maggio på hennes tredje skiva.