Midlake

På en middag i höstas fick jag frågan vad jag gillar för musik, vilka som är mina största favoriter. Trots att jag ägnar en stor del av min vakna tid åt musik blev jag nästan en smula ställd av frågan, uppenbarligen får jag den ganska sällan.

Jag fann mig dock ganska snart och om jag minns rätt nämnde jag Jackson Browne, Neil Young och Beatles. "Då måste du lyssna på Midlake," sade min samtalspartner, "de låter som en blandning av de artister du just nämnde!"

En frisk, ja, nästan lite kaxig introduktion till ett för mig helt okänt band. Det dröjde dock, skall jag erkänna, ända till förra veckan innan jag verkligen tog tag i saken och köpte deras album "Trials of Van Occupanther" från 2006.

Det kan vara svårt när man får väldigt starka rekommendationer av någon man inte riktigt känner, svårt att skaka av sig vissa fördomar och förväntningar, eller hur jag nu skall beskriva det. Kanske är det återigen det här "Nöjesguiden-syndromet" som vi varit inne på tidigare, alla dessa mediokra brittiska band som hypas i denna eller liknande tidningar varje månad har på allvar förstört ens möjlighet att våga ta till sig smakråd av någon man inte känner sig helt trygg med.

Jag tyckte emellertid Midlakes musik ganska omedelbart, och efter att ha levt med skivan i en vecka är jag väldigt positiv. Soundet är underbart med lunkande, ganska softa rockkomp, mycket stämsång, fluffiga syntar, flöjt och på någon låt till och med fiol. Bland bandets influenser nämns Radiohead, Jethro Tull och Fleetwood Mac. Jag är inte helsåld på Radiohead och framför allt inte band som influeras av Radiohead ("Nöjesguiden-syndromet"), men Midlake har influerats av Radiohead på ett positivt sätt, om man får uttrycka sig en smula krasst.

Midlake bildades på University of North Texas 1999 av ett gäng jazz-studenter och från början bestod gruppens musik av Herbie Hancock-inspirerad funk(!). Efterhand började saxofonisten Tim Smith skriva låtar som drog mer åt indierock-hållet och inom kort låg saxofonen på hyllan och han blev istället lead-sångare.

På "Trials of Van Occupanther" hör man knappast några jazzinfluenser alls, men man förstår att det är skickliga musiker som framför musiken när man lyssnat mycket på den. Inte minst Eric Nichelsons syntspel är magnifikt, smakfullt och vackert utan att sticka ut - vilket är en bedrift med tanke på att soundet annars drar ganska mycket åt folk-rock.

Detta är bakåtlutad rockmusik fylld av snygga slingor, stämningsfulla mellanspel och andra finesser som belönar den flitiga lyssnaren. Jag tycker man anar kvaliteten i låttitlar som "Head Home", "It Covers the Hillsides" och "We Gathered In Spring".

Att beskriva dem som en blandning av Jackson Browne, Neil Young och Beatles är ganska generöst men inte helt lågsökt. Jag tänker dock snarast på band som Crosby, Stills, Nash & Young, Belle & Sebastian och Andrew Bird. Eller Fleet Foxes - fast med bra låtar. I vilket fall är Midlake ett band jag kommer följa med spänning framöver, nytt album kommer i år!