Stråkarrangemanget på River Man

På senare tid har jag fördjupat mig en del i stråkarrangemang, ett inslag som inneburit en extra krydda på många popinspelningar efter att "Yesterday" banade vägen 1965. Ett arrangemang som höjer sig från mängden är Harry Robinsons arbete med Nick Drakes sång "River man" från skivan "Five Leaves Left" från 1969.

Jag får närmast en känsla av avundsjuka när jag tänker på hur tidigt många musiker skapade mästerverk; Jackson Browne hade vid 28 års ålder släppt fyra mer eller mindre fantastiska album (förutom att han skrivit hits åt Eagles och Nico), när Neil Young var 27 kunde han se tillbaka på tre album med Buffalo Springfield, två med supergruppen CSNY och inte minst fyra soloalbum (bland dem "After the Gold Rush" och "Harvest").

Frågan är dock om inte en av de allra största talangerna genom tiderna heter Nick Drake; hans debutalbum skrevs och spelades in vid blott tjugo års ålder. Denna plågade konstnär, som (också det en klassisk myt) knappt fick någon uppskattning alls under sin livstid, ligger bakom vad jag anser vara en av de bästa debuterna någonsin.

Det centrala verket på skivan är "River man", som med sin tassande rytmik i 5/4-takt och Nicks svävande och nästan mumlande sång bygger upp en storslaget mystisk stämning. En annan huvudingrediens är som sagt stråkarrangemanget, som lyfter låten från väldigt bra till fantastisk. När arrangemanget till "River Man" skulle skrivas kände Nicks jämnåriga och oerfarna kompis Robert Kirby, som stod för resten av arrangemangen på "Five Leaves Left", att han inte var uppgiften mogen, och veteranen Harry Robinson kallades in.

I vanliga fall kan man kräva att ett stråkarrangemang sätter en extra krydda eller ligger som en stämningshöjande matta bakom en låt, men här talar vi om stråkarrangemang på en helt annan nivå. Robinsons stråkar gör en smygande men dramatisk entré, och fortsätter hela tiden, i samspel med kompositionen och Drakes fina gitarrspel, att driva på stämningen. Smakfulla passager blandas med nästan surrealistiska utspel, och det är inte utan att man blir nostalgisk när man tänker på tider då skivbolagen hade pengar nog att låta en stråkorkester ackompanjera unga suicidala pojkars skivdebuter. Storheten ligger i hur Robinson får stråkarna att kännas som en självklar del av ljudbilden och kompositionen, likafullt som kontrabasen eller gitarren, samtidigt som de kvalitéer stråkarna har men basen och gitarren saknar utnyttjas på ett sublimt sätt. Trots att det egentligen är ett ganska obekvämt och okonventionellt arrangemang (framför allt det härligt flummiga partiet vid 2.30-2.55) tar det aldrig fokus från sången, det bara höjer den. Mästerligt!