Livet på en pinne del 3

Igår spelade jag på det mindre fashionabla stället Harry B James på Regeringsgatan i Stockholm. Bandet jag spelade med spelar popmusik av det rakare slaget, med akustisk gitarr och trumpet som bärare av soundet. Detta gjorde att vi blev en smula förvånade då vi insåg att vi bjudits in som ett av fyra band på en "Rock and Roll/Metal/Punk & Hard Rock Night".

Dealen var inte av det mer generösa slaget; vi var tvungna att sälja minst 20 biljetter, sedan fick vi behålla 20 kronor för varje såld biljett utöver de första 20. Jag tror vi drog in 60 kronor denna kväll. Våra förhoppningar om att få mat och dryck grusades snabbt, och när den ena gitarristen i bandet försiktigt frågade i baren om han fick rabatt på ölen eftersom han skulle spela fick han ett buttert "nej" som svar. I baren satt en annan kille som hörde konversationen och kände sig nödgad att förgylla den med ett irriterat inlägg:
"Varför skulle man få det?"
"Jag vet inte" svarade gitarristen ärligt (det är ju egentligen en smula märkligt att man som musiker alltid förväntas vilja dricka öl när man jobbar). "Man brukar få det!"
"Var då någonstans?" frågade killen indignerat, uppenbarligen lyckligt omedveten om hur det brukar gå till på konserter.
"På ställen man spelar"
"Jaha"

Anledningen till att jag återger denna diskussion är att den var ganska talande för kvällen som helhet. Vakterna var otrevliga, och stötte ganska hårt på alla damer som fick för sig att lösa entré. Barpersonalen var otrevlig, stället var ganska otrevligt överlag. Publiken bestod av piratpartiet-väljare (unga män med förakt för det politiska systemet) och de närmast sörjande.

Tilläggas bör att det var väldigt kul att spela när det väl var dags, samt att man, om man går med på att spela under rådande omständigheter, egentligen inte borde klaga på dealen. Det är bara en smula beklämmande att se hur många band utnyttjas och i princip får betala för att spela på ställen där man behandlas helt utan respekt.