Where the action is 2009

Trenden med stora rockfestivaler i stora städer har växt sig allt starkare under detta decenniums andra hälft - och det är onekligen en sympatisk trend, inte minst för alla 20-någonting, 30-någonting, 40-någonting, 50-någonting och 60-någonting som inte orkar kräla i lera 100 mil hemifrån för att få höra sin favoritartist. Detta öppnar för en väldigt blandad festivalpublik, och det var något av det roligaste med festivalen. Det var en salig blandning av människotyper och åldrar, inte minst många medelålders män med skägg som krupit ut ur sina skal för att komma och digga Neil Young eller Perssons pack.

Where the action is lockade i år med ett väldigt starkt startfält, även om det visade det sig att man även här måste kräla i lera. Regnet öste ner men artisterna och publiken gjorde sitt bästa. Här har ni min sammanfattning av årets festival.

Årets samtalsämne: Vädret! Regnet! Kylan! Leran!

Årets mode: Då regnet dominerade festivalen var det lite svårt att göra några regelrätta modespaningar, alla var klädda i ponchos! Mönstrade gummistövlar var givetvis heta, annars var den tydligaste trenden "Jerry Horne-looken". Minns ni ultrakapitalisten Bejamin Horne från Twin Peaks bror? Hans look i början av 1990-talet är den ultimata hipsterlooken 2009, med runda spräckliga glasögon i plast, mönstrad skjorta, fluga, och en frisyr med snaggade sidor och mycket hår på toppen, gärna lite lockigt. Annars var helskägg också väldigt gångbart.

Årets kuf: Seasick Steve, som efter sitt gig gick runt ensam på festivalområdet med en pava rödtjut i bakfickan på sina mycket smutsiga jeans.

Årets ödmjukaste: Romeo Stodart från Magic Numbers, som lyssnade på hela Markus Krunegårds spelning innan de själva skulle lira, och fällde kommentarer som "this is fucking amazing". Efter spelningen gick han runt på VIP-området med sin skäggfryntliga uppenbarelse och skrattade och kindpussades om vartannat.

Årets kändisar: Howlin' Pelle, Anders Nilsson, Ernst Billgren, Anders Fridén (In Flames), Johan Renck, Lars Winnerbäck

Årets hippaste: Fever Ray, som hade den överlägset mest påkostade scenshowen med massor av lampor och laserstrålar, samt konstiga kostymer. Jag förstod ingenting av musiken, annat än att det var hippt!

Musiken då?, hör jag er fråga. Jo det var ju trots allt för att spana in sköna band, inte för att dricka dyr utspädd spendrups i plastmuggar, som vi hade samlats i naturreservatet Stora Skuggan denna junihelg. Jag kom till festivalen en smula sent, tillräckligt sent för att bara hinna höra sista låten med Kristoffer Åström & the Rainaways. Detta grämde mig enormt, då denna låt förblev festivalens höjdpunkt, med undantag för Neil Young. Vilket perfekt gubbrocksound han bjöd på, med ett bakåtlutat lunkande sväng, pedal steel och vispar. Jag känner att jag måste kolla in denna karl mer!

Nästa band var Perssons Pack, ett band jag snuddat vid flera gånger men aldrig fördjupat mig ordentligt i. Jag tror att min upplevelse av konserten förminskades lite av att jag inte hade någon koll på bandets repertoar och texter, för även om soundet är väldigt lovvärt kändes det lite som ett Eldkvarn light. Detta grundar sig självklart i att jag lyssnat väldigt mycket på Eldkvarn och har dem som stora favoriter i denna genre. Per Persson skriver fina låtar, men hans sångröst och karisma är inte alls i närheten av Pluras, om ni frågar mig. Detta är dock en kritik som jag tror är möjlig att skaka av sig, som sagt, och bara att ha en dragspelare med i bandet är värt hur mycket som helst! Det låter helt enkelt fantastiskt! Mer dragspel åt folket!

Adiam Dymott var det klara bottennappet denna dag, med skrikig och tråkig rockmusik, slarvigt framförd dessutom.

Seasick Steve var nästa man på tur, och detta är onekligen en intressant figur. En slags hilbilly-karaktär som nästan är en parodi på sig själv där han, snart 70, satt och pratade om hur sexig Chrissie Hynde är och vad han skulle vilja göra med henne. Karaktären kom dock nästan i vägen för musiken, som är blues, ganska klassisk blues. Han framträdde med sin tresträngade gitarr, endast ackompanjerad av en trumslagare. Det var svängig och skön musik, även om det i längden blev en smula enformigt.

Florence Valentin har hyllats tidigare här på Längre inåt Landet, och det var en riktigt bra spelning de bjöd på! Bra popmusik framförd med energi och hjärta. Mellansnacken var fantastiska, det är så befriande att höra artister våga tala om allvarliga saker (i det här fallet sjuksköterskors lön och kungafamiljens privilegier), även om det självklart blir ganska enkelspåriga budskap som förs fram. Det känns dock som att det finns ett genuint budskap bakom hela bandet och konceptet, vilket är mer än vad man kan säga om väldigt många band. Så här långt var jag tvungen att fråga mig själv om det var Längre inåt landet-festivalen jag kommit till, med Kristoffer Åström, Perssons Pack, Seasick Steve och Florence Valentin avverkade och Neil Young hägrande lite senare var det rena gubbrockfestivalen!

Olle Ljungström stod för ett märkligt framträdande. Han har ju fått en slags kult-stämpel, inte minst tack vare den omtalade dokumentären om hans alkoholiserade liv, och det var alltså en Olle på toppen av sin karriär som framträdde sist på näst största scenen. Att denna man stod på toppen av någonting var dock väldigt svårt att tro, hans blotta uppenbarelse var smått osannolik. Rullstolsbunden, med benen i kors, texthäfte i knät och ena handen för örat ("jag hör inte ett skit av vad jag sjunger och basen bara slamrar") sjöng han väldigt svajigt och missade grovt flera gånger (han började sjunga refrängen till "Överallt" i baktakt!). Hans mellansnack gick i stort sett ut på att han förklarade hur nervös han var, uppenbarligen väldigt nervös... Basisten stod i den svenska sommarkylan iförd shorts och cowboyhatt, på det hela taget var det en väldigt underlig upplevelse.

Så var det äntligen dags för huvudakten; Neil Young & his electric band. Just att det var hans elektriska band som skulle framträda var en anledning till oro från min sida, hur mycket jag än älskar Neils musik är jag inte så förtjust i hans allra brötigaste och elektriska verk. Därför var det en stor lättnad att se honom äntra scen ensam, med en akustisk gitarr och ett munspel som sällskap. Första låten var en av mina favoriter från den något bortglömda, men fantastiska, skivan Harvest Moon från 1992, "From Hank to Hendrix". Även nästa låt, den klassiska "Don't let it bring you down", framfördes solo. Bara dessa två låtar var värda entrépengen, Young var i storform och sjöng magiskt med väldigt mycket feeling. Nästa låt framfördes med tramporgel, samt tre körsångare, och var likafullt magisk. Hela första delen av setet, även sedan bandet äntrat scen, med piano och pedal steel som smakfulla ingredienser, var bland det bäst jag sett live. Låtvalet var väldigt publikfriande, "Old man", "Heart of Gold" och "Unknown Legend" är samtliga stora favoriter för mig.

Kvällens största jubel uppstod när han plockade upp elgitarren, och svängde igång en vital version av "Hey Hey, My My (Into the black)". Detta innebar dock en ny fas av konserten, borta var det sköna lunket, pedal steel och radiolängd på låtarna. Resten av sångerna var otroligt långa och bestod till absolut största del av gitarrsolon. Säga vad man vill om den gamla kanadensaren, men han älskar att spela gitarr! För mig försvann dock något av magin och även om det inte var något fel på varken energin eller låtvalen (rena hitkavalkaden; "Keep on rockin in the free world", "Words", "Cinnamon Girl", "Down by the river", "Cowgirl in the sand") blev det lite tjatigt i längden med alla dessa oändligt långa gitarrsolon. På det hela taget var det dock en Neil Young i storform vi fick se, och den inledande akustiska delen var helt fantastiskt bra.

Andra dagen hade ett, i mitt tycke, klart svagare startfält. Moneybrother bjöd på en riktigt bra konsert, liksom El Perro Del Mar. Höjdpunkten var dock Loney, Dear, som med sin finurliga pop levererade en riktigt skön spelning med många mäktiga uppbyggnader och små indie-explosioner.

Where the action is 2009 var en väldigt fin festival med många höjdpunkter, även om vädret lade en sordin på stämningen (en meteoroligsk bottennotering för 2000-talet enligt Olle Ljungström). Trevlig stämning, trevlig publik och väldigt mycket bra musik, arrangören Luger har gjort ett väldigt bra jobb!