torsdag 27 juni 2013

Sundströms "Maken": LIL:s bokcirkel #3


Den tredje boken i LiL:s bokcirkel var Gun-Britt Sundströms moderna klassiker Maken från 1976; mötet hade vi före Ulf Lundells spelning i Lisebergshallen strax före jul. Detta är en 500 sidors "förhållanderoman", om de två studenterna Martina (som berättar) och Gustav som i det tidiga 70-talets Stockholm inte riktigt kan bestämma sig för om de vill vara tillsammans eller inte, utan över flera år vacklar fram och tillbaka mellan att vara tillsammans och inte. Inte för inte är bokens motto från Kierkegaard, som de två filosofistudenterna flitigt läser: "du gifter dig och du ångrar dig, du gifter dig inte och du ångrar dig ändå". (En Martina-variation: "att vara gift är för jävligt. Men att vara skild är så tragiskt!") Man kan tro att det skulle bli segt med ett så långt ältande, men icke. Berättandet är blixtrande intelligent; mer eller mindre giftiga observationer står som spön i backen och språket är personligt och högklassigt. Maken är oförblommerat intellektuell; referensramarna är sådana att Kierkegaard eller Nietzsche aldrig är långt borta. Eller varför inte Platon:
"Att vara på bio med någon som fnyser när man själv sitter gastkramad är utomordentligt störande både för filmupplevelsen och vänskapen; ännu värre är det med någon som sitter hänförd av något man själv bara ser pekoral i.
Gustavs och min biosmak är så likartad att vi inte ens behöver kommunicera med blickar eller handtryckningar, man hör på varandras andning att man är överens. /.../
Ni ser tvåiga ut, säger Cilla. Så det är så man känner sig när man ser ut så? Hade aldrig trott att jag skulle uppleva det. Inte halv, inte alls så där som i Symposion, där Aristofanes talar om hur människorna ursprungligen var klotformiga men sedan klövs mitt itu av Zeus och först i kärleken återförenas (jag har alltid sett dem för mig som krocketklot: med en kulört rand runtom i skarven). Gustav är inte min andra hälft, han är min andra hela, jag visste bara inte att det fanns en till. Att vara singel framstår för mig som naturtillståndet, och ändå känner jag mig nu som om vi hör ihop -- helt enkelt och oerhört alltså: hophörig.
Som syskon eller lekkamrater, så känns det när vi nojsar oss hem över gatorna från Eriksberg.
Ibland slås jag av oro för att Gustav bara är något som jag har hittat på: Är det kanske inte för bra för att vara sant?
Det finns fler iakttagelser som pekar i den riktningen: Vi är misstänkt lika."
Så sett känns Maken väldigt samtida: högt och lågt, och modern romantisk och sexuell frihet (även om Gustav och Martina i början smusslar inför Gustavs borgerliga föräldrar). Och åtminstone jag tycker att såna här parskildringar är så bra som det kan bli -- och notera den spetsiga ironin, "en Bild av olyckan", som kommer även i stycken om så allvarliga saker:
"-- Jag kommer dig aldrig närmare, det är för långt mellan oss.
(Jag tycker att det är precis lagom som det är jag).
-- Jag orkar inte, säger han. Jag har försökt, men du blir inte annorlunda.
(Varför skulle jag bli annorlunda? Det var ju sån jag var när du valde mig, och du visste att jag inte är sympatisk.)
-- Du gör aldrig nånting för mig. Jag är säker på att den du verkligen vore kär i skulle du kunna göra vad som helst för.
(Gör jag aldrig nånting för dig? Nej om du säger det så.)
Det är inte anklagelser som man kan bemöta. Jag stänger mig totalt. Kränkt i mitt innersta (varför tror du inte på min kärlek, varför erkänner du inte mitt sätt att älska, varför ger du mig inte rätt att vara den jag är) -- och skuldmedveten (det är sant: jag älskar honom inte så som han älskar mig, och det borde jag förstås).
Kränkt och skuldmedveten, javisst.
-- Du är tillsammans med mig bara för att man kan ha mig, bara för att man kan. Du söker bara nån sorts trygghetsgaranti i mig, den trygga typen som sitter i sin fåtölj med pipa och tweedkavaj --
-- Tweedkavaj!
Det blir för mycket för mig.
-- Trygghet! Är det något jag inte behöver så är det trygghet, jag har alltid varit tillräckligt trygg i mig själv.
-- Vad ska du ha mig till då?
-- Ja, du kan väl inte vänta att jag ska söka äventyret i dig.
-- Du kan söka i mig, det är det du inte gör.
Kanske det. Jag förstår bara inte varför det måste vara ett sånt sökande och bökande och bråkande hela tiden -- varför kan det inte få vara som det är, vi är ju lyckliga tillsammans?
Han sitter tyst med huvudet i händerna, en Bild av olyckan."
Eller:
"Är jag attraktivare på ryggen? frågar han bittert. Men det är bara hans klängande på mig som jag inte kan uppskatta. När han älskar mig med en sådan där självutplånande, självförtärande kärlek, blir det ju inget kvar av honom åt mig att vara kär i. Allt som behövs är lite likgiltighet, lite eldande likgiltighet. Det maa De da vite, citerar jag på glad norska ur Kjaerlighetens tragedie, at jo mer den ene elsker, des mere svinder den andens kjaerlighet.
Sen är det alltså bara det att han för sin del fungerar på motsatt sätt, det är det som gör att vi lever i en evig cirkel. Så här: Han vill ha mig -- jag vill inte ha honom -- han vill inte ha mig -- jag vill ha honom -- han vill ha mig -- etc."
Nu kanske det verkar som en klaustrofobisk roman, ett kammarspel. Så är det inte. Sundström håller berättartempot uppe i de 540 sidorna genom att slänga in nya älskare och älskarinnor åt de två huvudpersonerna, nya jobb på nya platser (Gotland, Sundsvall), nya miljöer. Läsningen är underhållande, haha-rolig, och samtidigt tankeväckande. En av de bästa romaner jag har läst.

---tidigare bloggat ur bokcirkeln: Faludis Ställd, Carin Holmbergs Det kallas kärlek (1, 2).

Inga kommentarer: