torsdag 16 oktober 2008

Clarions klientel

Detta inlägg kan vara en lite väl lång utsvävning från bloggens kärna och mål men jag hade inget bättre forum att publicera denna, enligt mig, ganska roliga historia.

Vi spelade på clarion hotel på ringvägen igår, ett ganska vanligt brödjobb bland musiker i Stockholm. Man spelar först två timmar nere i lobbyn, mer eller mindre så tyst man kan för att undgå klagomål, och sedan spelar man i baren på övervåningen mellan 20-22.30. Allt som oftast är man bara som en kuliss för barbesökarna, om man överhuvudtaget får applåder efter låtarna skall man vara tacksam. Eftersom man oftast spelar med trevliga och bra musiker är det ändå ett hyggligt jobb.

När vi spelade igår fick vi faktiskt några tveksamma strödda applåder efter några av låtarna (ett ljud som jag för övrigt tycker är så djupt komiskt, bandet lirar och lever in sig i musiken, det svänger, det är gött, slutet sitter perfekt - och så: tre utspridda personer som applåderar försiktigt, kanske att någon hostar) och i första pausen kommer en riktig stockholmare (sånt märks) fram till oss och ger Oskar, sångaren, massor av beröm: "Fan, jag satt här och tänkte, OK, nu ska de lira å så bara va faan va grym han är! Vilken jävla voice du har!" Han vände sig mot mig och fortsatte: "Ni är grymma allihopa, vilka jävla jävlar!"

Upprymda över att åtminstone någon i den hyperdesignade och av Jockum Nordström utsmyckade baren uppmärksammat att vi faktiskt var där slog vi oss ner vid ett bord och sippade på varsin mineralvatten. Oskar uppmärksammade att personen som komplimenterat oss var ingen mindre än David Tainton, känd som dörrvakt på södermalm och skådis i "Vinterviken". Oskar brukar vara bra på att känna igen och placera kändisar, så jag litar på honom.

Spelningen fortsatte och i sista pausen skulle sällskapet Tainton avlägsna sig, och på vägen ut tar han så en omväg runt vårt bord. Först vänder han sig ånyo till Oskar och utbrister: "My nigro!!!" och kramar om honom. Skrattande vänder han sig mot övriga bandet och yttrar: "Fan vilka jävla balla jävlar ni är alltså, shiit!". Sedan ger han sig på att göra en sådan där cool hälsning där man först hugger tag i varandras händer som om man skulle bryta arm, sedan glider man liksom ner för att åtstadkomma någon sorts schysst knäpp när fingrarna möts i ett knyck. Hur som helst var detta en hälsning som åtminstone jag inte till fullo behärskar, så det blev någon slags halvhjärtad handskakning istället.

Upprymda, fascinerade och lite skrämda tittar vi på varandra när David och hans crew studsar nerför trapporna. Jag kan inte riktigt där och då sätta ord på mina känslor, men känner nu att det är ett ögonblick jag kommer vårda inom mig så länge jag lever!

2 kommentarer:

Erik Bengtsson sa...

Jag tycker absolut att såna här inlägg tillhör kärnan på bloggen. :) Om allt som är kring musiken vi lyssnar på och spelar. Konserter, sätt att lyssna på, osv.

elin sa...

Fantastiskt! Och David Tainton dessutom, som alla vi flickor var kära i när vinterviken var som hajpigast!(tveksam stavning jag vet...)