TAW frammanar bilder av landet Sverige som det ser ut i vårt kollektiva undermedvetna, och kopplar starka, ofta filmiska bilder av landskap, vägar och städer till livets olika känslotillstånd. Han vet hur man skriver konstruktivt om folkhemmet och det förflutna, och är dessutom inte rädd för att diskutera, ibland nästan högtravande men alltid balanserat, djupt existentiella ämnen som förlust, svek, barndom, åldrande. Jag gillar skarpt hur han ramar in och uttrycker det existentiella med hjälp av sina samhällskildringar. Ofta när man går och är nostalgisk över gamla tider så sitter känslorna liksom ihop med landskap, bilder och stämningar och det är detta jag tycker TAW är så bra på att fånga.
Musikaliskt har han också mycket av det jag gillar - till exempel saxofonsolon, talade partier, steelgitarr, countryplock, gubbsväng, ödesmättat piano. Det finns också en stillsam monotoni i många av hans låtar och det har han gemensamt med andra av mina största favoriter som till exempel Sade och Steely Dan.
TAW sägs ha sin största fanbase här i Stockholm och det tror jag delvis beror på att det bor så många före detta småstadsbor i exil här. Ett stilprov får avsluta:Nu slår vårens första regn emot taken jag står vid fönstret som en vålnad
den här stan är som ett pålagt skratt lika död lika punktlig och lånad
en gång hade jag mitt kort i baren i slipen mellan framgång och undergång
mitt i änslighetens största seger samförståndet och skvallrets knägång
och du drar mig till soffan och vi lägger oss ned och du viskar
den här stan är för sorglig vi är värda så mycket mer
(Tomas Andersson Wij, "Vi är värda så mycket mer" från Vi är värda så mycket mer Warner 2002)
1 kommentar:
Åh, nu blev jag sugen på att lyssna på TAW. Jag är överhuvdtaget intresserad av olika Sverige-skildringar. Jag har min favorit, som jag faktiskt måste skriva ett inlägg om nu bara för det!
Skicka en kommentar