Andrew Bird's Bowl of Fire - The Swimming Hour

En av mina favoritplattor genom alla tider är Andrew Bird's Bowl of Fire's "The Swimming Hour" från 2001. Det finns inte många artister jag lyssnar på som jag har upptäckt själv, utan tips från vänner och bekanta, men Andrew Bird är en sådan.

Jag och min barndomsvän Anton använde oss mycket av det fantastiskt spännande programmet Napster i fildelningens barndom, och en vacker dag provade vi att ladda ner en låt som de tipsade om på sin startsida, nämligen ABBF's "How Indiscreet". Fråga mig inte varför, vad jag minns var detta första och sista gången vi lät oss ledas av Napsters redaktion, men jag var blev helt knockad! Låten är en slags snabb och ganska hysterisk blues-låt med smattrande trummor, ylande gitarrer och 50-tals-rock'n'roll-körer. En ganska klyschig låt som hade något spännande och lite nytt över sig, åtminstone för mig. Efter att ha lyssnat på låten intensivt några veckor ville jag ha mer, och gick till skivhuset i Halmstad. (På den tiden då denna historia tilldrar sig köpte ungdomar fortfarande skivor i skivaffärer (trots att vi använde napster).) De hade aldrig hört talas om bandet jag frågade efter, men slog i datorn och fann att det skulle gå att beställa skivan från USA. Några veckor senare fick jag så skivan i min hand, och trots att det skulle visa sig att "How Indiscreet" sticker ut ganska mycket och inte alls är särskilt representativ för skivan så älskade jag den.

Det är svårt att förklara storheten med "The Swimming Hour", för jag har ingen annan skiva i samlingen som påminner om den. Andrew Bird är något slags låtskrivargeni som trakterar fiol, gitarr, plus en hel rad instrument, och hans texter är riktigt snygga rent fonetiskt och one-liner-mässigt men som helhet ganska obegripliga (ungefär som Neil Youngs, dock inga jämförelser i övrigt). Jag tilltalas dock av detta sätt att skriva texter, har alltid varit svag för enskilda snygga formuleringar i låtar. Musiken är en blandning av klassisk pop, fiolbaserad folkmusik och traditionell amerikansk musik, hans tidigare plattor rubriceras som "jazz", men jag har inte hört dem själv. En salig blandning alltså, men det fungerar! Varje låt på plattan innehåller fantastiska partier, och som helhet är det en mäktig samling låtar. Detta är en skiva som följt med mig genom alla perioder som min musiksmak gått igenom sedan 2001, 60-talspop, indie, synt, new romantic, jazz, mauro scocco, gubbrock. Vilka husgudar jag än haft för tillfället har jag alltid återkommit till "The Swimming Hour".

Under alla år jag lyssnade på den här plattan träffade jag aldrig någon som lyssnade på honom eller ens hört talas om människan, och länge trodde att jag var ganska ensam om att ha honom representerad i min skivhylla. Hur förvånad blev jag då inte när jag för några år sedan var uppe på besök i Stockholm och får se en affisch som talar om att Andrew Bird är i stan och dessutom ska spela på Södra teatern några dagar senare, medan jag fortfarande är i stan! Självklart gick jag dit, på konsertdagen gick jag in på hans hemsida och såg att han gjort flera plattor sedan "The Swimming Hour", och att han lämnat bandet Bowl of Fire bakom sig och nu uppträdde som soloartist. När jag kom till Södra Teatern förväntade jag mig att det skulle vara väldigt lite folk där, eftersom jag som sagt aldrig hört talas om honom i Sverige. Stället var proppfullt! Jag trodde inte mina ögon. Tydligen hade Andrew fått ett indie-genombrott några år tidigare, när jag var isolerad på folkhögskola nere i Skåne, med skivan "The Mysterious Production of Eggs", ett genombrott som gått mig helt förbi. En väldigt märklig men härlig känsla fyllde min kropp, och konserten tog sin början. Andrew uppträdde bara tilsammans med en trummis, han spelade alla övriga instrument själv. Han började med att lägga en akustisk gitarr-loop, sedan en till, sedan bas, sedan lade han på en fiolslinga innan han slutligen började han sjunga. En mycket egensinnig arist, denne Andrew. Nuförtiden låter han mer som en singer/songwriter med personlig stil, borta är jazzen och folkmusiken, men det är fortfarande väldigt bra, och konserten var magisk. Efter konserten tackade jag honom så mycket, och sade att "The Swimming Hour" är en av mina favoritskivor. Cirkeln var sluten.

Jag har flera plattor med Andrew Bird, men även om många av dem är köpvärda står fortfarande "The Swimming Hour" i särklass. En av rockhistoriens bästa plattor om du frågar mig!