torsdag 19 november 2009

Fotbollsjournalistisk språkmisshandel. #1: kommatecknet

Något som jag har funderat ganska mycket på i år är: varför skriver så många fotbollsjournalister så dåligt? Eller åtminstone irriterande.

Kanske är det bara att de skriver många artiklar om ungefär samma saker och att det därför blir monotont.

Men jag tänker mig att det är mer än så. Att flera av dem faktiskt är pikant dåliga stilister. Jag tänkte inleda en liten serie om fotbollsjournaliststilistik här på Längre inåt landet.

Ska börja med en företrädare för vad jag tänker mig är fotbollsjournalisternas stilistiska synd #1: komma-missbrukandet. Jag tänker mig att Mats Olsson gått i bräschen för detta: det ständiga, dåraktigt envisa användandet av kommatecknet, som används i alla situationer då en annan skribent (som inte skriver om fotboll) kanske istället hade använt punkt, semikolon, kolon eller något annat för att få dynamik i texten. Men fotbollsjournalister som Mats Härd jobbar inte så. De älskar kommatecknet. Min teori är att de tänker sig att detta - tre, fyra komma i var och varannan mening - ska ge en häftig stackato-spänning till texten, en James Ellroyskt febrig dynamik. Men jag är ledsen, jag kan inte läsa det så. För mig blir det bara platt, monotont och irriterande.

Jag ger er: Mats Härd, fotbollsskribent på GP.

"Det känns bra att de läser GP på kansliet i Solna, att de lyssnar på goda råd, att de gör rätt vägval för svensk fotboll."

"Erik Hamrén låtsas inte, han vågar stå för såväl kunskap som okunskap, det är en god egenskap."
Mats Härd, GP 5 november s 58

"Det fanns klara brister i den rödblåa organisationen, det åtgärdade Hareide i paus, tätheten framför Ante Covic kunde bara luckras upp med hjälp av kantspel."
"Örgryte har överlevnadsreflexen kvar", GP 29 oktober

"Nicklas Bärkroth var ersatt av Niclas Alexandersson, han orkar inte 90 minuter, men säkert en timme, det gjorde sitt."
"Spännande ända till slutet", GP 28 oktober

"Något definitivt slut för de långa bollarna blev det inte, det lär det inte bli i framtiden heller, den nödutgången behöver varje svensk försvarsspelare, ja, de flesta andra i världen också.
Erik Hamrén har redan berättat om sina drömmar, i alla fall de på längre sikt, vad det gällde den här matchen vet jag inte, men det kunde definitivt ha blivit en drömstart."
"Det blev uppenbarligen för många tankar, knorren var inte tillräckligt bra, Marchetti klarade utan större ansträngning."
"Hamréns vägval", GP 19 november

---

Företrädare för denna kommaspäckade stil i svensk deckarlitteratur är Roslund-Hellström. Några smakprov ur Box 21 som är en intelligent deckare med hjärtat på rätta stället men vars komma-knarkande retade upp mig å det väldigaste:
"Det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där."
WTF?? Varför i hela friden skriva "inte gick att svälja, hennes saliv, den fanns inte där"?? Varför inte "det var som om det inte gick att svälja, hennes saliv fanns inte där"?
Vidare:
"Jochum Lang vred om bilens startnyckel, satte på vindrutetorkarna, han ville kunna se ut medan han väntade. Det var en sådan dag, det skulle regna tills mörkret bröt av."
Vidare:
"De här jävla lamporna, tänkte han, jag orkar inte med dem längre, hur gör man för att stå ut med allt detta ljus?"
Vidare:
"Minuterna som försvann och det finns alltid en lösning och den här gången finns det inte det, ibland har man absolut ingenting."

3 kommentarer:

Fredrik Nyström sa...

Ett mycket vaket inlägg! Nu har jag en grej till att störa mig på.

Arvid A Larsson sa...

härligt inlägg! har för mig att den språkvetenskapliga termen är paratax, att man sätter en massa huvudsatser brevid varandra istället för att använda bisatser. Prousts absoluta stilistiska motpol. Jag tror tyvärr det här ett oskick som blir allt vanligare! Nej, nu är det fredag eftermiddag; jag ska sluta gubbmuttra och strax gå hem och snutta på en Brooklyn lager.

marre sa...

Mycket bra! Jag trodde ett tag att myten om sportjournalister som usla stilister (och kanske journalister ...) var just en myt, men nej, det är ju inte det.
Däremot konstaterar jag sorgset att de inte är ensamma; var och varannan journalist (låt vara att de ofta har alldeles för lite tid att skriva sina artiklar) misshandlar språket mer än vad man skulle önska.
Något jag tycker mig se jämt i dagspress är ett liknande problem: användandet av kommatecken där det faktiskt inte borde vara något skiljetecken alls (vilket jag själv ofta gjort mig skyldig till - även om jag när jag hinner går igenom texten efteråt och raderar var tredje komma).