Fånig prestige

Jag är nog inte ensam om att påverkas ganska mycket av min omvärld när det gäller vilken musik man gillar. På något sätt känner man vilka artister som är "rätt" eller "fel" att gilla, och även om det självklart finns fler faktorer inblandade märker jag att jag fortfarande, 2009, påverkas av detta extremt fåniga sätt att förhålla sig till konsten.

Att utstuderat hylla något som egentligen är "fel" bevisar ju också att man lyssnar på dessa diffusa röster, och det är nog främst så det tar sitt uttryck hos mig. En fånig vilja att provocera, som faktiskt också fungerar väldigt väl i åtminstone vissa sammanhang. Jag har fortfarande kompisar som går i taket när jag hävdar att "When you're looking like that" med Westlife är en av tidernas bästa poplåtar, och då kan det ibland bli lockande att retas lite.

Denna upplevelse av vad som är hippt och inte är förstås djupt subjektiv och dessutom väldigt flytande, men ändå får jag ofta en väldigt bestämd känsla av vilken sida gränsen en artist befinner sig på. Mitt mål har länge varit att inte bry mig om sådan fånig prestige, men jag tror aldrig jag kommer kunna svära mig helt fri från det.

Det verkar på flera sätt, detta störande moment. Exempelvis tog det mig lång tid att hitta Glasvegas, eftersom de var så sönderhypade och jag inte ville vara en del av det. När jag väl tog mig tid att spana in dem tyckte jag fantastiskt mycket om det.

Hur som helst är det alltid skönt när man kan knäppa denna känsla på näsan! En av de artister jag har en slags nedärvd motvilja mot är Martin Stenmarck. Han, en lite för snygg före detta musikal- och Rhapsody in Rock-artist marknadsfördes plötsligt som svår rocker och skrev textrader som:

"Jag blundar / Håller andan lite till
Hjärtat stannar / Fan vad ska jag ta mig till."

Första skivan på svenska, "9 sanningar och en lögn" sades vara inspirerad av en utekväll som slutade i fyllecell och anmälan om våld mot tjänsteman, något före detta helylle-Martin kommenterade:

"Alla gör misstaget och dricker för mycket någon kväll... Och vem har inte velat slå ned en dörrvakt?"

Det känns bara inte helt hundra. Men lik förbaskat var "Sjumilakliv" i mitt tycke en av 2006 års bästa låtar. Och när nya singeln "1000 nålar" spelas på radion är jag där igen; jag tycker det är så jäkla bra! Jag kan inte säga att jag är stolt över det, men å andra sidan finns det ju självklart inget fel med att gilla någons musik, vem det än må vara. Samtidigt som jag nästan skäms är jag nöjd över att någon lyckas bryta igenom mitt luttrade skal av fördomar och överraska mig positivt.