Nej, det uppstod inget omedelbart tycke mellan mig och Markus Krunegårds musik. Senaste singeln "Hela livet var en disco" var dock en dörröppnare som fick mig att gå tillbaka till första skivan, och väl där finner jag plötsligt mig själv hårt drabbad. (Parentetiskt kan jag tillägga att det i mångt och mycket var Mauro Scoccos medverkan som öppnade min dörr, precis som han öppnade Eldkvarns dörr åt mig en gång i tiden.)
Jag är väldigt fascinerad av gränsen mellan naivitet och banalitet, något jag rört vid tidigare på Längre inåt landet. Någonstans i trakterna av naiv uppriktighet och dum ärlighet finns grunden för textrader som berör bortom det ytliga, och Krunegård är riktigt bra på att hitta den svåra balansen som krävs.
Överhuvudtaget formulerar han tankar om livet i åldern mellan ungdoms- och vuxenlivet med en sorts överdriven detaljrikedom som målar upp en stor och allmängiltig värld, dessutom kryddat med oneliners som står för sig själv i vilket sammanhang som helst.
I en mening som "det är inte längre bara kristna vänner som gifter sig" upplever jag att Krunegård fångar mycket av mitt liv och min situation just nu, trots att det egentligen inte stämmer alls. Imponerande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar