Markus Krunegård på Södra Teatern 23/11 och 24/11

Markus Krunegård är en stor begåvning, både när det gäller textförfattande, utförande och framförande. Under två kvällar på Södra teatern firade han sina två nya skivor "Prinsen av Peking" och "Lev som en gris dö som en hund" med att framföra albumen i sin helhet, från första till sista låt. Ett sådant koncept är, vad jag känner till, väldigt ovanligt och dessutom ganska modigt. Eftersom förutsättningarna var givna behövde man inte undra när "Jag är en vampyr" skulle komma, eller överhuvudtaget vilka låtar som skulle komma och inte komma. Man fick ett tryckt programblad med låtlista när man bänkade sig, och för mig som bekantat mig ganska väl med bägge alster den senaste tiden var det två kvällar helt utan överraskningar, vilket kändes befriande!


I måndags spelades den något mer hittiga, omedelbara skivan, "Prinsen av Peking". Första låten är tidgare omskrivna "Hela livet var ett disco", och som gäst på scen stod mannen med stort M; Mauro Scocco. Redan här var kvällen i hamn! Det var en laddad och kanske något nervös frontfigur som mötte den 414 man starka publiken, men han gjorde det med den äran. Bandet lät oförskämt bra och hade lyckats få med de allra flesta detaljer från den noggrant producerade skivan, vilket var imponerande! Ljudet var dessutom väldigt bra, och det enda man skulle kunna anmärka på var att Markus mellansnack var väl många och långa, och lite ofokuserade (han lyckades till och med presentera fel låt efter ett två minuter långt mellansnack, och fick göra ett nytt två minuter långt snack till rätt låt). Det drog ner tempot onödigt mycket på en annars helgjuten konsertupplevelse.

I tisdags var det så dags för den något mastigare, längre, flummigare skivan, "Lev som en gris dö som en hund", som i mina öron är snäppet vassare än den andra. Det var ett något mer avslappnat band, fyllt av självförtroende från gårdagskvällen som mötte publiken denna afton. Och efter introt "En hemlig plats" bjöd Krunegård på en storslagen version av titellåten, som just där och då lätt platsade på min topp tio-lista över 00-talets bästa. De första tre låtarna gick på knock, möjligen att tempot sjönk något i mitten men som helhet var också detta en storslagen konsertupplevelse och den skepsis jag först kände mot Markus Krunegårds musik är efter dessa två kvällar som bortblåst. Det var också roligt att märka hur de låtar jag fastnat minst för på skivan, som exempelvis "Fel på hjärnan", "5:e försöket" och "Livet är mänskans bästa tid" växte och kom till sin rätt på ett helt annat sätt live.

De senaste dagarna har jag gått och funderat och vänt på olika textrader från dessa båda skivor, det är verkligen ett gott betyg från min sida. Och som sagt, det är spännande att följa denna artist som lyckas utmana och förbättra normen för hur någon som fått ett storslaget genombrott med ett hyllat debutalbum bör följa upp denna succé. Oväntat, smart och djärvt, precis som musiken och texterna - jag lyfter av min hatt och bugar och bockar!