måndag 9 augusti 2010

Tacka vet jag vanligt folk


Kvalitets-radioprogrammet P3 Kultur med briljanta Johanna Koljonen gick för någon vecka sedan igenom de sju riksdagspartierna för att göra en kulturell analys av varje parti, "knäcka deras populärkulturella DNA". Två tyckare - en från vänster och en från höger - bjöds in för att bedöma varje parti på kategorierna:
  • pocketbok
  • motionsform
  • fotbollslag
  • musikgenre
  • och guilty pleasure
Väl värt att lyssna på! Men här ska jag bara spinna vidare från en av klassificeringarna, nämligen Martin Aagårds omdöme att den mest kristdemokratiska musikgenren är "Göran Hägglund-country", det vill säga country som skildrar "vanligt folk" ("verklighetens folk" i Hägglunds parlör) och klagar på olika typer av ovanliga folk. Aagård valde som exempel svensktoppen-countrysångaren Alf Robertsons låt "Tacka vet jag vanligt folk", som rackar ner på skvallerpressen och deras kändisar, och hyllar vanligt folk "som sliter och gnor på fabriker och kontor".

Som Aagård också konstaterade är "vanligt folk"-temat ett av de största i countryn, och som ett fan tänkte jag flika in med en lista på nio favoritcountrylåtar på temat "tacka vet jag vanligt folk".

--
Politisk anti-hippie-country
Merle Haggard, "Okie from Muskogee" (1968)

Den är ofrånkomlig att nämna.. Merle Haggard, tidigare fängelsekund - han satt på San Quentin när Johnny Cash spelade där i slutet av 50-talet och var tre av Cashs konserter där - från arbetarklassen i oljestaden Bakersfield i Kalifornien, skrev 1968 denna "protestsång" mot hippies och den då starka hippieinriktningen och anti-krigsrörelsen i USA. Den är nog musikhistoriens tydligaste uttryck för en "verklighetens folk"-attityd, med text som denna:

"We don't smoke marijuana in Muskogee;
We don't take our trips on LSD
We don't burn our draft cards down on Main Street;
We like livin' right, and bein' free.

I'm proud to be an Okie from Muskogee,
A place where even squares can have a ball
We still wave Old Glory down at the courthouse,
And white lightnin's still the biggest thrill of all

We don't make a party out of lovin';
We like holdin' hands and pitchin' woo;
We don't let our hair grow long and shaggy,
Like the hippies out in San Francisco do"

Så klart gillade Richard Nixon, en man från den undre medelklassen med mindervärdeskomplex och ett djupt hat mot USA:s liberala elit, denna låt, likt Hägglund idag ville han tala till en påstådd "silent majority" och Haggards låt passade, även om det kanske inte var meningen, fint in i det programmet.

--
Hylla arbetarklassen-country
Alan Jackson, "Working class hero" (1991)


"this song is for my daddy and for all the working class heroes in this country"

Alan Jackson är sedan början av 90-talet ett av mainstreamcountryns absolut största namn: en mustaschprydd lintott i cowboyhatt som håller sig till mitten av mittfåran i något slags historiskt index över hur country låter. Han spelar in låtar som "Small town southern man" och "I still like Bologna" (som handlar om den billiga, o-fancy korvsorten, inte den italienska staden) och låtar som handlar om faderskap och att lära sin dotter köra pick-up truck (fantastiska "Drive for daddy Gene"), gör sjukt folkliga arena-liveskivor som Live in Texas med George Strait och spjuvern Jimmy Buffett, och traditionalistiska protester mot Nashvilles förändringar som "Murder on Music Row".

"Working class hero" skrev han, förklarar han i youtube-konsertklippet ovan, angående att hans pappa hade gått i pension efter trettio år av arbete för samma företag, och inte uppmärksammades mer för det än att han fick en klocka. Det finns, konstaterar Jackson i låten, "no hall of fame for that working class hero". Men, konstaterar Jackson helt i enlighet med vanligt folk-etoset, det är inte värdslig berömmelse eller glamour som är det viktiga i livet, utan det är det lilla livet och de små gemenskaperna som räknas: "his greatest reward is the love of a woman / and his children / So after he's gone / That old working class hero lives on". Vanligt folks motsvarighet till Diotima, helt enkelt.

"there's no hall of fame for that working class hero
No statute carved out of stone
And his greatest reward is the love of a woman
And his children
So after he's gone
That old working class hero lives on

That three-bedroom house
He built in the '50s
Seems so much bigger today
With just him and mama
And not many bills
'Cause all of the kids moved away

What he's done with his life
Might not be remembered
But he's got every right to be proud
'Cause the blood sweatin' years
Of this workin' class hero
Is really what livin's about"

Kalla mig cheezy men Alan Jackson är en av mina absoluta favoritartister: han är ingen ekvilibristisk sångare, ingen George Jones, men han har en fenomenal förmåga att blanda avslappnade bar-country-låtar med djupt kända budskapslåtar som den ovan och att framföra allt i rätt tonfall. Och om Göran Hägglunds/Richard Nixons destruktivitet och lögnaktighet är det negativa med "tacka vet jag vanligt folk"-diskursen, så är den djupa respekt för varje människa, bortom fåfängans fyrverkerier, som Alan Jacksons "Workin' class hero" uttrycker det mest positiva med densamma

Se också: Alan Jackson, "Meat and potato man".

--
Självironisk sydstats-par-country
Tammy Wynette & George Jones, "(We're not) the jet set"
Ironi är väl inte det konstnärliga drag som countryn förknippas med allra mest, men det här är vanligt folk-självironi så tydlig som aldrig förr. Låten börjar med ett stillsamt intro där Tammy och George konstaterar att deras förhållande startade i Rom och fortsatte i Aten och Paris, och det låter ju extravagant, men så fortsätter det med konstaterandet: "Rome, Georgia Athens, Texas And Paris, Tennessee ...No we're not the jet set". Nej detta är inte några dekadenta rikemans-halveuropéer, utan riktiga amerikaner från Södern.

"By a fountain back in Rome
I fell in love with you
In a small cafe in Athens
You said you loved me too

(G.J)
And it was April in Paris
When I first held you close to me
(T.W)
Rome, Georgia
Athens, Texas
And Paris, Tennessee

No we're not the jet set
We're the old Chevrolet set
There's no Riviera
In Festus, Missouri

And you won't find Onassis
In Mullinville, Kansas
No, we're not the jet set
We're the old Chevrolet set
But ain't we got love?"

--
Gentil ranchägar-country
George Strait, "Heartland"

George Strait. En välmående man som inspekterar sina ägor.

"Sing a song about the heartland, the only place where I feel at home
Sing a song about the way a good man works until the daylight's gone
... Sing a song about the heartland, sing a song about my life"
George Strait kommer från Texas, var i armén i fyra år, har en examen i agrikultur från Southwestern Texas State University, och har spelat på the Houston Livestock Show and Rodeo fler än tjugo gånger. Han slog, liksom Dwight Yoakam, igenom stort i början av 1980-talet som en del av den s k nytraditionalistiska rörelsen inom countryn, som tog avstånd från Nashvilles urartning i stråkindränkt popcountry och ville ha sin honky tonk tillbaka. Strait är dock betydligt mer polerad och mindre rock'n'roll än Yoakam, mindre innovativ och kreativ än Rodney Crowell, och på något sätt mindre personlig än Alan Jackson. Strait är för mig mer en kompetent mainstreamsångare med ett välmående uttryck och som ibland får till något fantastiskt ("Love Without End, Amen"! En av tiderns bästa countrylåtar), och i övrigt mest en klippa av enkel, go' country.

--
Kvinna av folket-country
Loretta Lynn, "Coalminer's daughter" (1970)

Loretta Lynns barndomshem. Bild från Wikipedia Commons

Kentucky, i nordöstra delen av amerikanska Södern, är en av countrymusikens hjärtland, med en tradition av "mountain music" och så klart stilen bluegrass, som är uppkallad efter Kentucky, "the bluegrass state". Kentucky är också kolgruveland, och ett familjeliv kring kolgruvearbete skildras i Loretta Lynns självbiografiska "Coalminer's Daughter" från 1970, en låt vars titel sen också blev titel för hennes självbiografi i bokform och en spelfilm baserad på boken. Låten skildrar hennes fattiga uppväxt i samhället Butcher's Hollow, KY och innehåller den för "tacka vet jag vanligt folk"-genren nödvändiga stoltheten över att vara vanlig: "I'm proud to be a coalminer's daughter".

--
Kristen fundamentalism-country
The Louvin Brothers, "The family who prays" (1958)


Verklighetens folk vid köksbordet

The Louvin Brothers bestod av bröderna Ira (mandolin och sång) och Charlie (gitarr och sång) Louvin, och gjorde fenomenalt bra, avskalad country inspirerad av andra harmonisjungande akter som the Delmore Brothers. The Louvin Brothers var också kristna fundamentalister, uttryckt på skivor som Satan is Real (1960), och vevade allt som oftast på enorma pekpinnar. Så också här på "The Family Who Prays".

--
Socialhistorisk kolarbetarcountry
Dwight Yoakam, "Readin', writin', Rt. 23" (1987)
Dwight Yoakam är yngre och mer urban än Loretta Lynn, men också han har familjebakgrund bland Kentuckys gruvarbetare, och det sjunger han om på "Readin, Writin', rt. 23" som handlar om kolarbetare som på Route 23, en motorväg i syd-nordlig riktning, lämnar Södern för att ta jobb i fabriker i Norr.
"They learned readin', writin', Route 23
To the jobs that lay waiting in those cities' factories
They learned readin', writin', roads to the north
To the luxury and comfort a coal miner can't afford
They thought readin', writin', Route 23
Would take them to the good life that they had never seen
They didn't know that old highway
Could lead them to a world of misery
/.../
And I'm proud to say that I've been blessed
And touched by their sweet hillbilly charm"
Observera stoltheten. Viktigt.

--
Män som jobbar hårt-country
Billy Joe Shaver, "Manual labor" (1991)


"From the garden of eden right on up to today
By the sweat of his brow is how a mans supposed to earn his pay
But the VIP's and the rich folks of this land
Think manual labor aint nothing but a mexican
Who swam the rio grande"

--
Ont om pengar-country
Rodney Crowell, "I've got my pride but I've got to feed the kids" (1988)



Socialrealistisk country när den är som bäst, ett extraspår från den magnifika skivan Diamonds and Dirt, en av musikhistoriens bästa skivor med tio rakt igenom lysande spår av honky tonk, rockabilly, hjärtekrossande Roy Orbison-ballader i en skinande putsad 80-talsproduktion. Att en så tokstark låt som "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" inte ens fick plats på skivan säger en del om hur hård konkurrensen var. Tänk Tupelo Honey fast 80-talscountry och du har en idé om hur bra det är. Skivan flödar, som sig bör, det här är ju country, fullständigt över av känslor: undran och en underliggande ångest över ifall ett gammalt förhållande kan fungera igen ("It's Such a Small World", en duett med Roseanne Cash), sårad stolthet och förlorad stolthet ("I Couldn't Leave You if I Tried"), rockabilly-kärlek och kättja ("I Know You're Married", "Crazy Baby"), och den största jävla deppigheten som kan uttryckas i musik (tänk George Jones eller Roy Orbison!) i "I Didn't Know I Could Lose You". Så fastän "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" bara är ett extraspår passar den in fint, med sin tunga känsloladdning ur den förödmjukande situationen som berättaren har funnit sig när han inte får några jobb utan till slut måste gå till soc för att få bidrag för att ha råd att ta hand om barnen.

"you know, standin' in some welfare line
has never been any way of mine
I've got my pride but I've got to feed the kids"
...
Sometimes I think those better days
aren't ever gonna look my way
seems the more I wait, the more I waste my time
oh, the weeks turn into years so fast
I find that livin' in the past is the only way to keep my hopes alive
Oh I've got to get a job somehow.."

For everyman
-country. Det sägs ofta att en av countryns största styrkor är dess berättande tradition: att i låtform berätta livshistorier om vanliga människor. "I've Got My Pride But I've Got to Feed the Kids" lever verkligen upp till det.

3 kommentarer:

Max Thornberg sa...

Grymt Erik! Fantastiskt inlägg!

Arvid A Larsson sa...

Instämmer! Och en HELT fantastisk bild på Rodney Crowell!!

Ingrid Forsberg sa...

Den här bloggen blir bara bättre och bättre, det är allt jag har att säga