Ulf Peter Hallberg har IMHO skrivit den bästa bok som skrivits på svenska: Flanörens blick från 1993. Det är en rese-/essä-/intervju-/filosofi-/kåseribok från åren efter murens fall, och för Hallbergs personliga del efter att han spenderat år med att översätta den tyske filosofen Walter Benjamins enorma och ofullbordade, fragmentariska Das Passagenwerk till svenska. Hallberg reser, med stor bildning med sig, runt i framför allt central- och östeuropeiska städer och flanerar, kåserar, filosoferar och intervjuar intellektuella.
Före Flanörens blick hade han bland annat översatt Brecht och Moliére, tillsammans med Fredrik Ekelund skrivit en bok om och kring fotbolls-VM i Italien 1990, Fotbollskarnevalen: Italiensk resa, mig veterligen den enda svenska fotbollsbok där Derrida och Lacan åberopas lika oansträngt som Baresi och van Basten, och skrivit för IDAG:s kultursida (! jag hade glömt att en sådan tidning funnits), efter har han bland annat skrivit den flummiga romanen Legender & lögner (2007) och essäromanen, eller vad man ska kalla den, Grand Tour (2005), som fungerar lite som en fortsättning på Flanörens blick. Han frilansar också för kulturprogram i P1; senast kunde man höra honom från Venedig i fredags, med ett inslag om "renässansmänniskan". Han bor sedan 1983 i Berlin.
När Grand Tour kom ut gjorde P1 en fin intervju med UPH, och därifrån kommer ett utdrag som jag skrev när jag jag lyssnade och som jag tycker fångar fint kärnan i projektet Flanörens blick / Grand tour. Vad jag tycker är så hisnande och lockande med Hallbergs projekt är den faustiska ambitionen att begripa livet och samtiden i kombinationen av filosofi, liv och konst, en livskonstnärlig montagemetod influerad lika mycket av Benjamin som av Godard som av en kopp kaffe eller en bro. Sverige har aldrig kommit närmare en Proust.
"[intervjuare] Ulf Peter Hallberg, din senaste och mycket lovordade bok Grand Tour har av kritikerna beskrivits som en essäroman, en hybrid, en ohämmad blandning av bildningsroman, brevroman, jagexperiment, reportage, bildberättelse, fotoroman, en rundmålning påverkad av filmens språk... Vilken är estetiken bakom det du kallar essäroman?
[UPH] Det jag kallar essäroman, Grand Tour, den stora resan, är ett försök att låta olika verkligheter konfronteras med varandra. En berättare som älskar litteratur, som älskar människorna, som älskar att flanera i de stora städerna, är maniskt upptagen av att försöka hävda sina värden i en tid som han uppfattar som förfalskad. Grand Tour, boken, blir som ett rum eller ett universum där läsaren själv konfronteras med alla de här frågorna, och där jag växlar från närbild till helbild och där jag låter olika verkligheter, olika länder, olika städer brytas mot varandra. Och det montage som uppstår ska ha luckor därför att det måste finnas luckor för läsaren för att uppleva tanken bakom, det är som när Godard säger "Jag betraktar mig själv när jag filmar, och åskådaren kan höra hur jag tänker". Jag vill att läsaren ska höra mitt hjärta slå, därför har jag också skildrat mitt eget liv och mina närmaste och de döda som har betytt mest för mig, utan att prisge dem. Därför att jag upplever också att det finns en litteratur som skriver precis vad som helst, och som prisger sina närmaste. För mig är den stora frågan: Hur skriver man om livet utan att offra de andra på litteraturens altare? Och där känner jag mig befryndad med neorealismen och den nya franska vågen, därför att jag upplever att i de filmerna finns respekten för det mänskliga. Det är alltså ett försök att inspireras av det humana, och det står i strid med till exempel den postmodernistiska leken med de här olika elementen: död, mord, blod. Att bara använda detta som en "soppa" som man kan ha kul med. Så uppfattar inte jag livet. Och därför låter jag huvudpersonen som är en slags Don Quijote med sin följeslagare, en hjärnskadad ryss, Zasetskij, en människa som fanns, han stred på östfronten och träffades av en granat och förlorade minnet. Och allt det här innebär för mig att i ett montage försöka skapa en absolut nutid, en tid som innefattar de glömda värdena, allt de som förråds där ute just nu, och hävda det förflutna mot nutidens slammer och förfalskningar, så att en annan värld framträder för läsaren. En annan värld som man då kan uptäcka ger mer energi, för det är just det de här filmerna, Rosselinis, Truffauts, Ettore Scolas, gav och ger mig, en total energi som också gör att livet känns som en lek, som något underbart som man bara bara så länge man har fatt i det måste både njuta av det och slås av och bedras av och krossas av, men på något sätt med den där känslan av kamp, av att hävda ens egna värden.
/.../
[I] Vad ville du när du skrev din essäroman Grand Tour?
[UPH] Jag ville skapa ett panorama. Fast egentligen ville jag nog uppväcka de döda, framför allt min mor och min moster. Berättelsen om dem och deras liv i Sverige finns med. Panoramat är för mig inspirerande, alltså i slutet av 1700-talet så skapas i London rundmålningar, jättelika rundhorisonter av London eller Glasgow målas upp och betraktaren ska känna att det är som att han står i staden, han hör ljud, han hör fågelsång, han ser gryning, middagstimme, skymning. Och den illusionen, den ville jag ha i min bok. Jag ville att Grand Tour skulle ge läsaren en chock. Att han skulle märka att "oj, jag står i den här världen, och berättaren tror på allt det här, han tror på de här värdena". Och jag ville att allt skulle leva i ögonblicket, min mor och moster, Musil och Vergilius, Neapel och allt skulle finnas där, så att oavsett var man befinner sig skulle man vara i en kantsituation där man känner att "det här måste jag ta ställning till, det här är jag också en del av". Precis som Erland Josefsson i Tarkovskijs Nostalghia..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar