Att vara resenär

Att vara resenär är inte alltid lätt, och särskilt inte när man reser ensam, för då har man bara sig själv att vända sig till med alla små problem och irritationsmoment som är ofrånkomliga när man vistas i ett främmande land där man inte behärskar språket, för min del den senaste veckan Italien.

Men njutningen vinner såklart över frustrationen. Jag började min Italienresa i Venedig och fortsatte över Verona till Riva del Garda vid Gardasjön. Som sällskap hade jag alltså bara mig själv samt två härliga böcker: Rymmerskan, sjätte delen av Marcel Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, och Buddenbrooks, Thomas Manns debutroman från 1901.

Rymmerskan handlar till största delen om huvudpersonens uppbrott från sin flickvän, som han hållit mer eller mindre inspärrad i sin lägenhet men som nu lämnat honom. På slutet reser han till Venedig i något slags terapeutiskt syfte, för att få nya intryck och hjälp att lägga den smärtsamma skilsmässan bakom sig. I våras tog mitt förhållande sen sex år slut, så scenen var perfekt - ung man i uppbrottsfas åker ensam till Venedig i sällskap av stor manlig konstnärs visdomar.

Marcel Proust

Venedig var delvis frånstötande, delvis underbart - första mötet skedde på en lördageftermiddag, det var sjukligt mycket turister överallt och jag blev illa berörd av hur kommersialiserad och exploaterad staden är. Venedig kändes som en tom kuliss eller ett museum, som en död relik. Visst, väldigt vacker, men bara turister och kommers. Det var som att gå på Liseberg, fast med de gröna kaninerna ersatta av påflugna gondoljärer i randiga tröjor och bisarrt många kärlekspar som agerade ut sin dröm om det "romantiska Venedig" i sällskap av bullrande horder av amerikanska och italienska turistgrupper.

Det blev lite bättre morgonen efter, då klev jag upp klockan sex och strövade genom nästan folktomma gator. När solen steg över lagunen blev husfasaderna självlysande och det blåste en mild bris från havet. Jag trallade på Ulf Lundells "Rialto" (Så möt mej på Rialto/I ett ljummet regn/På hotell Danieli/Har de bäddat en säng) och kände mig rätt tillfreds. Läste lite mer i Rymmerskan, om hur författaren strövar omkring i staden och blir lyrisk över kanalerna, torgen och konstverken, samtidigt som han sörjer över att de känslor han en gång haft för sin flickvän har förändrats och tynat bort, precis som Venedigs storhet.

Sedan åkte jag till den gamla kurorten Riva del Garda vid Gardasjön nordväst om Verona. Där befann sig Thomas Mann under åren efter att han gett ut sin första roman Buddenbrooks, som jag också läste på resan. Handlingen har inte samma direkta bäring på resan som Rymmerskan, men var väldigt trevlig och givande semesterläsning. Inkännande personskildringar och livsvisdomar i högborgerliga miljöer från det sena artonhundratalets Nordtyskland, med ett riktigt långt tidsperspektiv (50 år) och referenser till ekonomi och omvärldsutveckling (Mann var 26 år när boken kom ut, helt sjukt). Och jag gillar verkligen tanken på att Mann trivdes i Riva del Garda, det gör att jag tycker om honom ännu mer.

Thomas Mann

Gardasjön är också verkligen underbar. Trots det heta klimatet i luften är sjön kall tack vare floderna som rinner ned i den från bergen runt omkring, så det är ett bra ställe för värmekänsliga nordbor att semestra på. Mann skriver om sjön att

"there is something extraordinarily poignant when, after a long period of restlessness, for the first time one returns and glides in this sunny, hushed, stirring stillness surrounded by austere mountains..."

Just en sådan gripande stillhet som är välbehövlig efter en turbulent och smärtsam period i livet, i sällskap av en stor författares tröstande visdomar. Ensamresandet är många gånger just ensamt, men också väldigt härligt, eftersom intrycken ofta blir mycket starkare. De tvingar ju sig på en oförmedlade, både de goda och de mindre goda, så det blir svårt att värja sig. Det ökar ens känslighet, och man kan skapa goda cirklar - man når djupare in i både resmålen, litteraturen och sig själv.