Vi har tidigare avhandlat, eller åtminstone diskuterat, vad som kännetecknar musik som passar bäst på höst och vinter här på Längre inåt landet; de senaste dagarna har jag lyssnat mycket på en typisk sommarplatta, dessutom en själutnämnd sådan.
"Sound of Summer Running" heter skivan, som kom 1998. Den står i Marc Johnsons namn men han samarbetar med två av de mest profilerade gitarristerna inom jazz/alternativ-musiken; Bill Frisell och Pat Metheny. Trumslagaren Joey Baron fullbordar kvartetten, som i sanning utgör en mycket spännande samling musiker.
Det är en väldigt bakåtlutad skiva som rör sig i gränslandet mellan jazz, blues, amerikansk folkmusik och country. Många av låtarna är oerhört enkla, nästan naivt simpla men tack vare kärnfullt och innerligt spel från samtliga bandmedlemmar blir det en oerhört vacker och skön upplevelse. Musiken andas glädje och optimism, precis som sommaren. Jag tror det till stor del är där det ligger, den sorglösa och behagligt lugna stämning som präglar skivan är nog en av de saker vi i bästa fall förknippar med sommaren, åtminstone är det vad man ofta strävar efter när man gör planer för den soligaste delen av året.
Skivan är så lågmäld att den passar utmärkt som bakgrunds- eller stämningsmusik, men om man lyssnar mer intensivt blir man belönad, många av spåren är riktiga pärlor. Bästa spåret är enligt mig "Union Pacific", en bluesig och otroligt svängig shufflelåt som omedelbart får mig på bra humör. Marc Johnsons basspel lägger grunden, och kontrabassoundet är bland det bästa jag har hört på skiva. Ihop med trumslagaren bygger han upp ett fantastiskt groove som de båda gitarristerna tacksamt hakar på.
Överlag är det en välproducerad skiva med väldigt behagligt sound. Pat Metheny spelar inspirerat och utan att använda allt för många av sina klichéartade fraser och licks, som ibland kan bli en smula trötsamma. Bill Frisells lite mer vresiga gitarrspel kompletterar den mer smidiga Metheny utmärkt. Även om det är en väldigt vanlig sättning i popsammanhang är det sällan man stöter på jazzmusik med två gitarrer, något som jag efter att ha lyssnat på den här plattan mycket tycker är riktigt synd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar