Livet på en pinne del 4

Jag var i Bovallstrand i lördags, och spelade musik av Evert Taube med en 8-mannaorkester; kontrabas, dragspel, akustisk gitarr, fiol, klarinett, saxofon, trumpet och sång. Det är lustigt hur saker utvecklar sig ibland, för två år sedan hade jag knappast varit särskilt till mig över att spela gamla svenska sånger med tidstypisk sättning, nu njöt jag i fulla drag.


Bovallstrand visade sig vara en riktig bohusländsk pärla. Vi spelade på en uteservering nere vid hamnen, och när de ohyggligt välbärgade medelålders paren började valsa till tonerna av "Rosa på bal" samtidigt som solen bjöd på en färgbadande nedgång var det riktigt gott att vara. Jag har dryftat det här med sammanträffanden eller flöde eller vad man skall kalla det förut här på bloggen, man blir ofta förvånad över hur mycket saker hänger ihop. Kanske är det dock bara så enkelt att det är ett tecken i tiden att ens vänner har dragit ihop en Taube-orkester samtidigt som jag själv börjat intrssera mig alltmer för maritimt anstrukna visor och sånger från första hälften av 1900-talet.

Apropå välbärgade par, det var en man som tog mikrofonen från Alexander efter sista numret för att å byns vägnar tacka för "en av de bästa konserterna någonsin i Bovallstrand". Det var onekligen ett trevligt initiativ, även om det ofta kan bli finsk stämning vid tillfällen när en enskild person skall föra många människors talan. Det känns i vilket fall som något som det krävs en person som kommer från privilegierade förhållanden för att göra, den här självklara pondusen och medvetenheten om sin egen förträfflighet känns typisk. Även om det som sagt bara var trevligt i detta fall, och inte grundade sig i något annat än att denna person ville understryka för alla närvarande hur bra konserten var, finns det ibland något tråkigt med denna inställning att ens egen åsikt är så viktig att alla måste få höra den.

När vi stod på parkeringen utanför och de av oss som inte skulle övernatta i Bovallstrand precis var i färd med att åka tillbaka till Göteborg kom det fram en medelålders dam och frågade vart vi skulle åka. Knappt hann vi svara förrän det dök upp ett helt gäng med väldigt högljudda och rejält förfriskade damer och mer eller mindre slet upp dörrarna på bilen och frågade om vi kunde skjutsa dem till Hunnebostrand. På något sätt lät vi oss övertalas och strax var det riktigt trångt i bilen. Jag tror faktiskt att jag aldrig tidigare har träffat människor som är så kraftigt berusade. Damerna som satt längst bak satt bara och skrek och bad oss följa med dem ut i Hunnebostrand, damen bredvd mig pratade om sitt jobb på psykakuten och drack någon häxdrink på PET-flaska. Ingen av dem var förmögen att föra en konversation i den mening att man kan lyssna på och ta in det den man talar med säger och reagera på det. När vi släppte av det förgiftade 40+-gänget kunde vi äntligen andas ut och jag kunde konstatera att fjädringen där damen med PET-flaskan suttit var helt förstörd.

Min förmodligen ganska onyanserade bild av Bovallstrand är numera att det är en väldigt vacker stad där folk tjänar grova stålar, har enorma hus och festar stenhårt.