Jag tror att en stor del av min aversion mot inhemska filmer grundar sig i den svenska ångesten som genomsyrar många av de produktioner jag sett. En av de filmer som har tagit mig allra hårdast är ”Populärmusik från Vittula” som jag såg för ganska många år sedan, med förväntningar på en rolig och trevlig komedi. Självklart är det delvis mitt eget fel att den träffade fel eftersom jag förväntade mig något annat än vad jag fick, men i vilket fall har jag aldrig mått så dåligt av att se en film. Allt var helt nattsvart. Alla hade ångest. Alla ville bort. När farfadern, som aldrig talar om sina känslor, är dyngrak i bastun öppnar han sig och avslöjar att hela hans liv varit värdelöst och totalt ångestfyllt. Jag var tvungen att gå och lägga mig direkt efter att jag sett filmen för att jag mådde så dåligt. Jag menar inte att film endast måste handla om solsken och lycklig kärlek, men det finns olika sätt att skildra saker på. Det här sättet, helt utan ljuspunkter eller någon form av hopp anser jag vara nedbrytande, men även den mest deprimerande historien kan vara vacker och givande om den visas på ett sätt som ger betraktaren chansen att känna att det finns hopp och glädje närvarande någonstans, även om det är väldigt avägset.
Med allt detta sagt är det därför extra glädjande när man får sina sura gamla fördomar om svensk film motbevisade. ”De ofrivilliga” av Ruben Östlund är bland de bästa filmer jag sett på väldigt länge. Vi får följa fem parallella historier; en man på ett 60-årskalas, en lärarinna på en mellanstadieskola, ett grabbgäng på återträff, två tjejer i yngre tonåren som är ute på dåligheter och skådespelaren Maria Lundqvist på en buss. Stilistiken är tylig, enkel, och väldigt snygg. Scenerna är ganska långa, utan klipp och med en helt stillastående kamera. Ofta ser man inte ansiktena på de som talar, ibland ser man bara en person i ett samtal mellan flera, ibland ser man bara ryggen på de som talar.
Egentligen är det inte så mycket som händer, scenerna är mer som exempel ur verkliga livet, men de parallella historierna vävs ihop snyggt och det är hela tiden spännande. Skådespelarna är, förutom Maria Lundqvist som spelar sig själv, helt okända men överlag helt fantastiskt bra. Jag tänkte inte en enda gång på att det var skrivna repliker som lästes, det kändes snarare som att det var en dokumentär om livet i Sverige. För om det var något som förde samman alla dessa vitt skilda karaktärer i filmen var det hur de hela tiden rättade sig efter gruppen, och hur deras gruppkänsla och svenska arv påverkade dem. Den äldre mannen som vägrar be om hjälp, tonårstjejerna som poserar framför webkameran, kvinnan som vägrar erkänna att hon gjort fel, grabbarna som hanterar kärlek och ömma känslor med att slå på varandra. Samtliga dessa bilder känns typiska och är roller som är väldigt svåra att komma ur. Frågan vi tvingas ställa oss är vad som händer när någon vågar bryta mönstret och säga ifrån?
Det fina med den stillastående kameran är att det ger en känsla av objektivitet. Alla karaktärer i filmen har båda goda och onda sidor, och gör både rätt och fel, men ingen döms ut eller hyllas, vi får själva bilda oss en uppfattning. Vi som såg filmen diskuterade den mycket och länge efteråt och jag har levt med den sedan jag såg den förra veckan. Så otroligt mycket tankar och känslor om min egen och andras identitet snurrar genom huvudet.
Trots att det var många riktigt tunga och tragiska scener (i vissa fall satt jag bara och längtade efter att scenen skulle ta slut) blev jag inte alls nedstämd av den. Åtmintsone inte mer nedstämd än vad jag blev upplyft av att det var en så fantastiskt välgjord och tankvärd film. Nu längtar jag efter att se Ruben Östlunds första film ”Gitarrmongot”!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar