I söndags avslutades årets upplaga av Stockholms Jazzfestival på skeppsholmen. Jag hade själv det stora nöjet att medverka som artist, med Kristin Amparo Band, vilket gjorde att jag inte kunde och förmådde vara helt koncentrerad på att se alla konserter. Däremot hann jag se en hel del, och här kommer en sammanfattning av det som gjorde intryck på mig.
Festivalen har kämpat med svikande publiksiffror och stora förluster de senaste åren, dessutom har jazzen kommit att spela en allt mer undanskymd roll, i år hade diskussioner förts om ett namnbyte. I år var upplägget ganska tydligt, med blues på onsdagen, jazz torsdag och fredag och soul på lördag och söndag. Jag tycker att detta upplägg fungerar bra, det var verkligen olika publik under de olika dagarna men programmet var brett och bra.
Besvikelsen var kanske - vilket är symtomatiskt - just jazzprogrammet som visserligen hade ett par riktigt stora artistnamn, men jag som är lite av en jazznörd hade gärna sett några lite mer spännande namn. För tyvärr var både Sonny Rollins och McCoy Tyner, som jag hade befarat, väldigt trötta. Sonny, 78, vaggade fram på scen med oroväckande ostadighet, och försökte visserligen blåsa liv i tillställningen men han är helt enkelt för gammal. Han har tappat mycket både av soundet och intensiteten, och dessutom hade han ett tråkigt band med sig. McCoy Tyner kördes runt på området i en golfbil, uppenbarligen oförmögen att gå själv, och var inte mycket piggare han. Saxofonisten Gary Bartz försökte och bjöd på energifyllda soloutspel men det kunde inte rädda tillställnigen, som för mig kändes intetsägande. Bill Frisell är en fantastisk gitarrist men han var malplacerad och kom inte loss.
Både Sonny Rollins och McCoy Tyner är värda all respekt i världen för allt de har gjort för jazzmusiken, men att se dem 2009 var lite som att se ett turnerande jazzmuseum. Största behållningen med dessa konserter var att ha sett dem live, inte att ha hört dem.
Nåväl, festivalen bjöd trots allt på en hel del bra musik. Josefin Lindstrand, årets Jazz i Sverige-artist, bjöd på en mycket fin konsert med sin kvartett. Musiken känns väldigt 2009, på ett bra sätt; popbaserad musik av jazzmusiker med influenser från alla möjliga håll. Jazz vet jag inte om jag skulle kalla det, men det känns oviktigt i sammanhanget. Låtarna var väldigt fina och dynamiska, med Gunnar Halles magiska trumpetspel som välgörande krydda.
Jacob Karlzon var helt klart jazz-höjdpunkten för mig, hans band med Karl-Martin Almqvist på saxofon, Hans Andersson på bas, och Anders Kjellberg på trummor bjöd på mycket fin nordisk jazz med amerikansk förtecken. Melodiöst, dynamiskt och spännande. Uppfriskande!
Magdalena Konefal & the Rebirth station bjöd på en riktigt fet konsert, soulnykomlingen har, trots att debutplattan inte är släppt än, ett gäng bra låtar och ett mäktigt tiomannaband med blås och körsångare i ryggen. Thinking About You var höjdpunkten, en riktig hit!
Raphael Saadiq förtjänar också ett omnämnande, med sin svängiga retrosoul och färgstarka scenpersonlighet.
Årets mode: Färgglada rutiga skjortor och stora glasögon, alternativt reklamtröjor för gamla jazzfestivaler och stort skägg.
Årets samtalsämnen: Vädret (som var mycket fint med undantag för plötsliga skyfall under de två sista dagarna), Timbuktus spelning (som jag missade), biljettpriserna (kraftigt höjda från förra året), Joss Stones ålder.
Årets stämning: Mycket god, gemytlig och vänlig.
Årets publik: Gubbar, i alla former, unga som gamla, i bästa fall med medhavda flickvänner och fruar. Under "souldagarna" mer jämt fördelat mellan könen.
Årets mat och dryck: Maten var bra, det fanns mycket att välja på och det mesta kändes fräscht. 50 kronor för en Lucky Star är dock i mesta laget.
Årets hyllningar: Att ha en Michael Jackson-tribute på setlistan var snarare regel än undantag under festivalens två sista dagar.
Årets återkommande: Varje gång jag är på skeppsholmen blir jag slagen av hur otroligt vackert det är. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att ha en jazzfestival på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar